SinQ skrev:
Citat:
tack, det var intressant. jag har aldrig riktigt förstått det där med budorden...
vad menas med "P" och "D" vilka stammar är det? vad menas med "Elohisten" och "Jahvisten"?
De fem Moseböckerna är inga självständiga böcker utan delar av ett sammanhängande verk. Moseböckerna skrevs ihop av material från fyra olika källor, som forskarna anser sig kunna i stora drag urskilja.
Elohisten (E) har fått sitt namn av att Gud i denna skrift kallas Elohim (egentligen flertal av El = gudarna) fram till Andra Mosebok 3:14 där Gud uppenbarar sitt riktiga namn. Hädanefter benämns Gud JHVH. Författaren (eller författarna) behandlar i första hand de norra områdena och folket hörande till Manasses, Benjamins och Efraims (Josefs son) stammar. Han (eller möjligen hon) riktar in sig på Jakob (Israel) framför Abraham och lägger stor vikt vid profeterna. Gud talar till folket mestadels genom drömmar eller änglar och budskapet är att han skall fruktas och lydas.
Källskriften E anses vara kompilerad i nordriket Israel någon gång före 722 fvt, då assyrierna intog Israel. Gissningsvis tillkom den i början av 700-talet (men den kan vara äldre) och fördes till Juda av de flyende israeliterna efter Israels fall.
Källskriften J (Jahvisten) har fått sitt namn av att Gud kallas JHVH. En iögonfallande och konsekvent skillnad mellan J- och E-texterna är namnen på gud. J säger ”JHVH” (i vår bibel Herren), medan E säger ”Elohim” (i vår bibel Gud).
J är sannolikt tillkommen i sydriket Juda. Författaren är huvudsakligen intresserad av Juda stam och det geografiska området omkring Jerusalem. Mycket tyder därför på att J är skriven i Jerusalem, som inte växte till en stad i egentlig mening förrän under 700-talet och blev en betydande stad först i slutet av 700-talet. J inriktar sig på de starka ledargestalterna. Abraham ges en framskjuten position. Hos J uppträder Gud i mänsklig gestalt, och han både umgås och talar med människorna. Det råder stor oenighet om när skriften sammanställdes. Förslagen varierar mellan 900-talet och 500-talet fvt.
De båda källskrifterna J och E arbetades senare samman av en ”redaktör”, som bemödade sig om att få med mesta möjliga material av bägge. När redaktören vävde samman texterna tillade han visst utfyllnadsmaterial. Denna sammanarbetning av J och E kallar forskarna JE och redaktören kallas Rje. Tidpunkten för detta är återigen osäker, men troligen före den babyloniska fångenskapen 586 fvt.
Femte Mosebok hörde ursprungligen inte ihop med de övriga Moseböckerna. Författaren av Femte Mosebok använder andra ord än de som förekommer i de fyra första Moseböckerna. Här möter också ett kompromisslöst fördömande av alla avvikelser från ”den sanna läran”, framför allt rörande avgudadyrkan.
Orsakerna till dessa skillnader är att nästan allt material i Femte Mosebok skrivits av en annan författare än den som skrev de fyra första Moseböckerna. Författaren, eller den källan, kallas D (Deuteronomisten) och Femte Mosebok utgör inledningen till ett annat, större verk som fortsätter med de i GT efterföljande böckerna Josua, Domarboken, de två Samuels- och de två Kungaböckerna. Hela detta långa verk kallas ”deuteronomistiska historieverket” och tillsammans utgör böckerna en lång sammanhängande berättelse om Israels historia från slutet av ökenvandringen och inträngandet i Kanaan till Juda rikes fall och fångenskapen i Babylon med början 586 fvt. D kan således inte vara äldre än dessa senast skildrade händelser men bygger troligen på äldre material.
Den fjärde och yngsta källskriften kallas P, ”Prästskriften”. Denna skrift utgör det till omfånget största materialet i Moseböckerna (cirka hälften av de fyra första). ”Prästskriften” bygger på JE och D och författades efter babyloniska fångenskapens slut, troligen tidigast hundra år efteråt, alltså inemot år 400 fvt.
P är med största säkerhet avfattad av en präst. Fokus i skriften ligger på allt som har med renhet, offerlagar och kult att göra. De flesta lagbestämmelserna i Moseböckerna härrör från P. Däremot saknas beskrivningar av krig. Berättelsen om iordningsställandet av tabernaklet – det tältliknande templet i öknen – har vi P att tacka för. Denna händelse var viktig för P, eftersom den pekade mot templet i Jerusalem och gav auktoritet åt dess prästerskap, till vilket författaren av P alldeles säkert hörde.
De fyra källorna J, E, D och P sammanarbetades – kanske mot slutet av 400-talet – till de skrifter vi nu känner. Detta åstadkom man genom att väva samman de olika berättelserna i en kronologisk följd. Inarbetningen gjordes på i huvudsak två sätt: småstycken sköts in här och var i det äldre materialet, där sammanhanget medgav det, eller längre partier fogades till det äldre materialet. Den siste redaktören fogade samman alla fyra källorna och gjorde sina strykningar och tillägg. Därmed var de fem Moseböckerna skapade.
Mvh, Roger
