Edmund Husserl - Den fenomenologiska metodiken

Men det var väl ändå därför du sökte dig hit?
Eller var det inte? Säg nåt filosofiskt

Du avskräcker bevisligen folk från att komma hit och filosofera. Jag tror av denna anledning att detta forum skulle vara en bättre plats utan dig.

Det har du hela tiden trott.
Varför blir du inte moderator?
Dom vill kanske ha dig?

Ett litet citat kan visa att inte ALLA avsiktligt missförstår vad jag säger:

Hur ligger det till med alla dina andra inlägg? Har du fått bekräftelse för dem också?

jadu, jag klickade på en tråd vid namn "Edmund Husserl - Den fenomenologiska metodiken" och läste igenom hela den förbaskade tråden - sen får du väl ha vilka teorier du vill om varför jag gjorde det.

vad kan jag veta? hur bör jag handla? vad kan jag hoppas på?
vad är en människa?

Är det retoriska frågor?
Inte? Börja då med att fråga Ontic

hahaha, alltså, jag utgår från att du är ironisk nu men det skulle onekligen förklara en hel del om det visade sig att du har misstagit filosofins grundfrågor för en retorisk lek.

Va!? HAR du humor?
Det är en önskad diskussionsram alltså?
(Lägger till några snabba svar)

(1) vad kan jag veta? (sanningen)
(2) hur bör jag handla? (rätt)
(3) vad kan jag hoppas på? (måste fundera på det...kanske rättvisa?)
(4) vad är en människa? (En konsekvens av naturlagarna och universums ursprungstillstånd)

Vad är det Husserl vill egentligen? Som jag förstår det så ville han ta bort all för-förståelse vi har om de objekt som vi upplever, för att undersöka deras ontologi så rent som möjligt. Men hur ska det gå till utan att ha för-förståelse?

Någon som kan förklara?

Jag har nu läst den kortare texten Fenomenologins idé av Husserl, baserad på fem föreläsningar han höll 1907.

Det han försöker göra är väl i grunden inte så komplicerat? Han tar vid från Descartes och försöker grunda kunskapen på en fast punkt. Utgångspunkten blir densamma. Cogito, ergo sum var Descartes slutsats. Även efter ett systematiskt tvivel kunde han inte tvivla på att han, tvivlaren, existerade. Men där Descartes i ett svep baserar hela den objektiva världen på Guds vilja, går Husserl mer systematiskt tillväga. Frågan han ställer sig är alltså hur tanken kan nå sitt objekt, dvs. hur kan vårt tänkande, som är givet (evident) för oss, nå objekten som är transcendenta (bortom vår upplevelse, jfr Kants ”tinget-i-sig”)?

Husserls lösning blir att sätta hela föreställningen om en existerande objektiv värld ”inom parentes”. Det betyder att han varken förnekar eller bejakar dess existens, utan helt enkelt ”pausar” frågan och inriktar sin undersökning på det ”reellt immanenta” och ”absolut givna” (jag har inte förstått den exakta distinktionen mellan dessa två). Dvs. han inriktar sin undersökning på den omedelbara subjektiva upplevelse vi alla kan vara helt säkra på att vi har (oavsett vad den ”pekar mot”). Att sätta den transcendenta, objektiva världen inom parentes kallas även för ”fenomenologisk reduktion”, eller epoché.

Men vad har man kvar då? En massa individuella impressioner, partikulära upplevelser den ena efter den andra. Från den punkten försöker Husserl sedan systematiskt bygga upp världen igen, men utan en massa transcendenta idéer som ett psykologiskt ”jag”, och olika naturvetenskapliga föreställningar om orsak-verkan etc.

Nästa steg blir då att iaktta likheter/universella drag i evidensen, dvs. i strömmen av impressioner i medvetandet. Detta kallas eidetisk reduktion (eller abstraktion) och innebär om jag förstått det rätt att det individuella i impressionerna abstraheras bort. Kvar blir essenserna. Essens är ett viktigt ord för Husserl. Jag är osäker på om de kan liknas vid Platonska idéer (former), eller hur man ska beskriva dem.

Slutligen bygger Husserls metod på att iaktta (att ”se” i utvidgad/metaforisk betydelse) relationerna mellan essenserna.

Det betonas över huvud taget i texten att det handlar om att se det redan givna i evidensen (= våra omedelbara upplevelser?). Fenomenologin handlar alltså inte, om jag förstått det rätt, om att resonera eller argumentera utan om att iaktta och beskriva innehållet i upplevelsen (vilket handlar om vår totala upplevelse, inte enbart sinnesintrycken).

Det jag undrar är, är inte fenomenologi egentligen ett slags mindfullness, fast med försök att i efterhand språkligt fånga upplevelsen? Just detta att språket hos Husserl används för att fånga ett i grunden icke-språkligt, för-konceptuellt fenomen tycker jag märks. Det är därför det blir så mycket jargong, tuggande osv.