Edmund Husserl - Den fenomenologiska metodiken

Edmund Husserl anses vara vara fadern till den moderna fenomenologin som tillsammans med den analytiska filosofin dominerade under 1900-talet. Bägge strömningar har sitt ursprung från senare delen av 1800-talet. Husserl har efter sin död lämnat med sig en hel del manuskript, artiklar och böcker som har med fenomenologin i sig att göra, samt metodiken som han förespråkade för.

Är det någon som har en faktiskt erfarenhet av den här metodiken? dvs, är det någon som har utövat den eller ej?

Vad vet ni om den fenomenologiska metoden?

Jag har inte någon vidare utbildad/legitimerat kunskap eller "erfarenhet". Det verkar som att du har en hemuppgift eller liknande där. Jag ser fenomenologin som en fokus på hur vi faktiskt upplever världen istället för den mer "insnöade" rationalismen som betänker mer och mer abstrakta [teorier] om de förhållanden som verkar på vår omvärld. Det är delvis en filosofi som lägger vikt på att studera "the structure of experience" i sig.
Husserls fenomenologi tar sig inte helt och hållet loss från det kartesiska subjektet däremot. Där har Heidegger en del att säga.
Fenomenologin har växt inom psykologin dessutom. Med terapeut inriktning i vissa avseenden.

Njae, hemuppgift är det inte per den vanliga definitionen
Jag håller på och hobbyforskar om Husserl på fritiden, vilket gör mig nyfiken om det faktiskt är någon som har praktiserat hans principer i verkligheten eller ej.

Mycket av det du skriver kan jag också relatera till: det sägs ju att Husserl under sin tid som professor i Freiburg, bad en av sina lärjungar att studera och dessutom föreläsa om en brevlåda under 6 månader! Även i det sammanhanget tror jag att de praktiserade den fenomenologiska attityden, dvs. att inte blanda in några reduktionistiska inslag, utan hellre fokusera på "tingens essens" (brevlådans innersta väsen).

Har hållt på mycket med fenomenologisk metod inom samhällsvetenskap. När man arbetar utifrån en fenomenologisk metod får man många "aha-upplevelser" - man börjar se på problem utifrån olika perspektiv. Det som blir svårt är att omsätta analyserna till något som man faktiskt har nytta av. Analyserna blir ofta på en väldigt abstrakt nivå.

Det låter mkt intressant detta! Har du några konkreta exempel?

Fenomenologin har en betydligt starkare ställning på den Europeiska kontinenten än vad den kommit att få här i Sverige.

Den är, ändå, på stark frammarsch och tillämpas flitigt i , exempelvis, vårdetik.

Inom vårdetik är det viktigare att se patienten som ett fenomen (ett fenomen av mänskligt subjekt; "Nisse Nilsson med levercirrosen" där hela fenomenet Nisse Nilsson tas med i "beräkningen").

Detta står mot det traditionella medicinskt-positivistiska synsättet ("levercirrosen på sal 15" där man kategoriserar patienterna efter deras medicinska problem i naturvetenskapliga aspekter, utan att se denna patient som en hel människa; fenomenet människa).

Livsvärldsbegreppet är en annan viktig komponent i fenomenologin som också är ett användbart verktyg i vårdetisk forskning, utbildning och givetvis, tillämpning.

Nja jag skulle säga att man har "nytta" av att bara se på saker med fenomenologiska glasögon under alla förhållanden. I alla fall om man tror på devisen att "vi bygger vårt samhälle på vetenskap och beprövad erfarenhet" (snarare än hokus-pokusoch lösa antaganden, alltså).

Fenomenologin lär oss att det inte finns några absoluta sanningar i alla lägen, utan att alla perspektiv har samma vikt.

Detta kan komma att vi ställer gamla sanningar på ända och vi därmed kommer i konflikt med auktoriteter och deras gamla vetenskapliga eller politiska "sanningar".

Ett exempel är väl när man värderar mänskligt liv; Naturligtvis är det den som lever detta livet som har tolkningsföreträde för huruvida det är värt att leve eller inte (denna persons livsvärld är den enda värdefulla upplevelsen av livet, även om anhöriga och andra kan drabbas av sorg om denna person går bort)

Är uppoffringarna större än vinsten med att fortsätta leva är det naturligtvis bättre att somna in. Jag tänker närmast på det medialt uppmärksammade fallet med kvinnan som inte längre ville vårdas i respirator utan ville avlida, lugnt och stilla.

Detta utmanar ju den kristna etiken och speciellt den katolska idésfären där man skall värna allt mänskligt liv till varje pris och i alla sammanhang.

Låter konstigt, jag har aldrig uppfattat fenomenologi som relativistisk. Kan du göra reda för detta mer?

Ja fenomenologin talar ju om vilken mening olika företeelser har. Olika människor upplever ju olika mening i förhållande till en och samma företeelse. En mening som beror på subjektets livsvärld, som Husserl beskriver det. Beroende på livsväld har ju begreppet fotboll helt olika mening för en tonåring som spelar i ett lag och för en 75-åring utan fotbollsintresse, som tittar på TV. Den förre tycker fotbollen på TV är intressant medan den senare tycker att den är helt meningslös och att den bara tränger undan intresantare saker; Fenomenet fotboll ger upphov till helt olika mening i de två olika livsvärldarna utan att de båda, olika värderingarna av fotboll är mer rätt än det andra.

Relativistiskt? Ja kanske men jag skulle snarare kalla det individualistiskt.

Jo detta har jag förstått. Men det du säger ovan är något lokalt när det du sade innan att "Fenomenologin lär oss att det inte finns några absoluta sanningar i alla lägen, utan att alla perspektiv har samma vikt." uttrycker något universellt. Alltså en universell relativism.

Jag har uppfattat att uppmärksamheten på fenomen ligger i dess betydelse; "det som visar sig". Fenomenologi borde därför ha i sig något slags upphävande av universell relativism.

Vilken sorts fenomenologiska principer är i spel om det ska utvidgas till att "det inte finns några absoluta sanningar i alla lägen"?

Det skulle vara intressant med längre utläggningar här.

Nja man ska nog repetera sin läsning av Heidegger, Husserl och Levinas (gärna Kants skriverier om det kategoriska imperativet också, se där en "absolut sanning!) för att försöka förstå livsvärldsbegreppet som är minst lika centralt som "det som visar sig", inom fenomenologin.

En liknelse som ibland faller lekmän i smaken är den att vi inte dömer psykiskt sjuka till fängelse för mord även om de verkligen dödat en annan människa. Detta därför att i den psykostiske personens livsvärld, var det inte en människa som attackerade utan en "demon". En "demon" som var mycket verklig (en del av dennes livsvärld) men som inte var en del av vår (vi som inte lider av psykos) livsvärld. Vi låter alltså "den andres" (för att tala med Levinas) sanning gå före vår egen.

Det är alltså inte en absolut sanning att man ska dömas till fängelse när man med berått mod dödar en annan människa.

Ungefär menade jag alltså. Sedan ifrågasätter inte vare sig Heidegger eller Husserl naturlagarna men naturvetenskaperna är liksom litet vid sidan av fenomenologin.

Jag har inget emot om du använder tekniska termer. Tvärtom skulle det hjälpa. Du behöver inte hålla det på lekmannanivå.

Exemplet du tar upp är nog inte relativistiskt och stödjer inte den universella tesen i det stycke jag citerade. Tvärtom finns där normativitet fortfarande i den etiken, och därmed är vi inte i en sådan relativism som jag undrade över. Jag förstår det du tar upp nu och är införstådd åtminstone med grunderna i fenomenologin (livsvärld, den Andre) men exemplet är som jag säger ovan inte riktigt samma sak som tesen. Men om det är så som i exemplet du menar så kan vi släppa det andra då det ändå inte är något du hävdar (?).