Mina föräldrar har ingen tro på mig

Hej

Jag gillar egentligen inte att kasta runt mitt privatliv hur som helst så jag tänker inte gå in på så många detaljer. Under flera år har jag haft en del psykiska problem, även dragits med ett mindre missbruk som är återkommande då och då. Jag har för tillfället ett jobb, men bor hemma då min lön är låg och det är väldigt svårt att få en bostad där jag bor.

Jag har försökt läsa upp mina gymnasiekurser sedan jag slutade skolan, vilket är ett par år sedan, jag har bara så fruktansvärt svårt att hitta motivation till det, eller något annat.

Jag trivs med mitt jobb, och med mitt liv oftast, men det känns ändå som lite av en kamp, och varje dag jag känner helt ärligt att ja, jag VILL leva, det är en liten seger för mig.

Jag vill ändra på mig, jag vill bli mer företagsam, komma ur mitt missbruk helt, flytta.. Men min motivation är som sagt dålig och min självkänsla ligger verkligen på den absoluta botten. Det känns som att den enda som tror, eller snarare vill tro, på mig, är mig själv.

Jag har sagt till mina föräldrar flera gånger att jag ska göra det nu, jag ska klara det, men jag misslyckas vanligtvis, eller så är vinsten så liten att den egentligen inte spelade roll. Detta har lett till att mina föräldrar gett upp hoppet, jag hade en diskussion om det med min mamma senast igår och hon menar att det enda som motiverar mig är tjat. Jag själv har fått höra detta tjat i olika former sedan jag gick i högstadiet, jag vet med fakta att det har exakt motsatt effekt, något hon inte tror på.

Jag tycker väl att mina föräldrar kan ha rätten att ha tröttnat på mig vid det här laget, men samtidigt kan jag inte släppa tanken om att jag själv aldrig skulle tappa tron, eller om jag gjorde det, SÄGA det till mina egna barn om jag hade några. Om inte ens min familj kan vara mitt stöd, vem kan vara det då?

Hur ska jag hantera det här? Att prata med dem om det har jag som sagt gjort, de verkar inte förstå hur jag än formulerar mig. Hur ska jag få motivation till att förändra mig själv, när ingen tror på mig, allra minst jag?

Tycker du att dem har skäl till att ha tappat hoppet på dig?¨
Du säger själv att du inte har någon motivation till att ändra på ditt liv, men för att ändra din situation så krävs det att du ger 100% för att kunna lyckas.

Har du gett 100% för att ändra på dig någon gång?
Vad är det för droger du håller på mig?
Hur gammal är du?
Vad jobbar du med?

Vad har du för mål i livet?
Om du inte har några mål, skriv ner dem och lämlig väg dit.

Att visa sina nära och kära att man kan förändra sig, är en utmärkt motivation till att genomföra en förändring. Men förändringen måste komma inifrån, du måste känna att du verkligen vill förändra på din livssituation.

Rada upp alla positiva och negativa argument för att förändra ditt liv på ett papper. Beskåda resultatet, kamma dig och ge järnet.

När du väl påbörjat din förändring kommer dina nära och kära uppmärksamma detta och hjälpa dig på vägen.

"Hur ska jag hantera det här? Att prata med dem om det har jag som sagt gjort, de verkar inte förstå hur jag än formulerar mig. Hur ska jag få motivation till att förändra mig själv, när ingen tror på mig, allra minst jag?"

För det första, fuck dina föräldrar. Fuck dom, allvarligt. Vad skulle dom kunna göra för att förändra din situation? Det är DU och ensamt DU som kan ändra ditt eget liv. Det kanske låter som en klyscha men tänk på saken riktigt djupt, låt det sjunka in i din själ: Vad skulle dom kunna göra? Ge dig en klapp på axeln för att du varit en duktig liten pojke varje gång du gör nåt som är värt att göra? Vill du vara en duktig pojke som behöver mamma och pappa för varje jävla grej?

Hela din problematik kan summeras i en enda mening: "Om inte ens min familj kan vara mitt stöd, vem kan vara det då?". Så här är läget va, du måste vara ditt eget stöd. Du måste själv dra upp dig ur skiten. No compromise. Gå bort från datorn, ta en långpromenad och tänk riktigt jävla djupt på en och bara en sak: Hur vill jag leva MITT liv? Skaffa en bild, en vision, och BESTÄM DIG. Du måste ha en klar uppfattning om vad du tycker är värt att kämpa för, för ja, livet är en kamp varje jävla dag. Se framtiden i nuet, se din väg till din vision, och känn the fucking power of life flöda igenom dig för att skapa den verklighet som du vill ha. Det finns inga genvägar, face your fears, när du känner motstånd så har du en chans att bli bättre, skaffa lite ryggrad och testiklar. Lär dig hur du ska tänka för att känna motivation, hitta sätt att tänka som utvecklar dig (obs: tycka synd om sig själv hjälper inte).Ta kontrollen över ditt eget liv. Och för att avsluta: du kommer aldrig komma till en punkt i livet då allting fungerar eller är bra. Det är kampen för kampens skull som gäller.

Tack så mycket för svaren, och sorry att jag var seg med att svara, har varit borta. Egentligen vet jag ju som ni säger det uppenbara, jag måste göra det själv. Det känns bara så ensamt ibland när man liksom står ensam på slagfältet eller vad jag ska säga.. Egentligen tror jag att jag skrev mest här för att leta efter lite uppmuntran, och det fick jag ju. Tack så mycket, det hjälper troligtvis mer än ni tror