Läs om ni har tid över, konstigt problem

Det här är inte en "tyck synd om mig"-tråd, inte heller en tråd där ni ska svara "gör det inte, det finns massor att leva för!!!!!".

--

Hej Flashback,

Jag är en påg på 18 år som en längre tid inte haft någon som helst livsglädje över huvud taget. Jag kan lika gärna börja från början, med risk för att skriva WoT..

När jag var ca 4 år lärde jag mig att läsa och att skriva vid 6 års ålder. Jag under hela min uppväxt haft väldigt lätt för mig i skolan och av de allra flesta varit omtyckt och sedd som en artig, trevlig och sympatisk person. En hyvens kille, alltså.

Under min trevliga fasad döljer det sig däremot en helt annan person. Jag har sedan 15 års ålder haft regelbundna perioder med ångest och depression (oftast månadsvis). Jag kan inte heller påstå att jag någon gång i mitt liv känt äkta glädje. Även om jag såklart skrattat till polarnas skämt och så har jag inte någon gång känt att jag varit lycklig.

För ungefär ett år sedan, i slutet av mitt andra år på gymnasiet kom en depressionsperiod som till en början verkade vara precis som de andra jag haft. Orkade inte med min familj, några av mina vänner, kände att allting var meningslöst osv. Denna period har till skillnad från de andra jag haft, inte gått över, snarare förvärrats med tiden. Nu för tiden har jag självmordstankar dagligen, har till och med planerat mitt självmord till viss grad. För en vecka sedan låg jag i badkaret med ett rakblad på badkarskanten. Jag låg i vattnet och stirrade upp i taket i ungefär 4 timmar, till slut var vattnet kallt men jag kände ingenting, jag var domnad i kroppen och i mitt medvetande. I sista stund tänkte jag någonstans långt inom mig att det vore ganska onödigt att ta mitt liv då jag egentligen borde ha många saker att leva för. Jag ser bra ut, har som sagt väldigt lätt för mig i skolan, är social och trevlig, självsäker men inte stöddig.

Detta är en orsak till min depression. Jag har aldrig i mitt liv haft någonting som ens liknat ett förhållande med en tjej/kvinna, och egentligen heller inte saknat det då jag inte haft några sådana känslor för någon, förutom i mycket korta perioder. På senare tid (sen de tre senaste månaderna ungefär) har jag dock blivit totalt söndermassakrerat kär i en person jag aldrig har träffat (tänker inte nämna vem men det är en internationellt känd skådespelerska, så mycket kan jag avslöja). Nu kanske ni tänker "Det går ju inte att vara kär i någon man aldrig har träffat, duh", men om det nu finns någon som känt på samma sätt som mig så förstår ni att det går.

Jag nämnde ovan att jag inte känt riktig glädje i hela mitt liv. På samma sätt kan jag egentligen säga att ingen känner mig. Jag har en familj bestående av två föräldrar och några syskon, men ingen av dessa personer känner mig, över huvud taget skulle jag kunna säga. Inte heller någon i min bekantskapskrets känner mig. Ingen i världen känner till att jag känner mig som jag känner, och jag vill att det förblir så (här går det bra att prata dock, anonymitet och sånt).

För att återgå till min hopplösa förälskelse i skådespelerskan; för ungefär en vecka sedan hade jag en dröm om att jag stod på en perrong någonstans, på en tågstation. Det regnade lätt och jag minns att jag var klädd i en svart trench-coat. Jag kände mig något förvirrad över min situation men någonstans i den folkmassa som samlats på perrongen stod den här skådespelerskan. Jag mot henne samtidigt som hon gick emot mig och vi ställde oss ca 20 cm ifrån varandra. Vi tittade varandra i ögonen i ca 10 sekunder, sedan vaknade jag.

Efter att jag haft den här drömmen låg jag vaken i 5h, kunde inte somna om, var faktiskt inte det minsta trött. Men jag kom ihåg känslan från drömmen - det var äkta glädje. Enda gången i mitt liv jag känt den känslan och det var helt jävla otroligt, om ni ursäktar ordvalet.

Hela min värld kretsar nu kring min dröm och den här personen, och jag har en konstig känsla inom mig att den här personen kommer vara den enda i världen som kommer att förstå mig, känna mig. Hela mitt liv har nu fått en mening och det är att jag ska uppleva samma känsla som jag hade i drömmen, fast i verkligheten, med denna person. Dock har glädjekänslan nu övergått till ångest och ledsamhet snarare, eftersom jag någonstans inser att mina chanser att ens se den här personen i verkliga livet är ofattbart små.

Vad ska jag göra? Har ni varit med om något liknande?

Kan det vara så att du misstolkat känslan glädje? Jag menar, om du aldrig känt glädje, hur vet du då att du inte känt glädje?

Det du beskriver från drömmen låter mer som förälselse än glädje....

Vad du ska göra? Tja, det beror på vad det är du vill.

Nej, alltså, jag läste igenom allt en gång till och märkte att jag skrivit så att det kanske blir lite svårt att förstå - skrev mest on the top of my head så att säga.

Jag har känt kortvarig glädje, som när man får en ny cykel i födelsedagspresent på 12-årsdagen osv, men jag har aldrig känt mig lycklig. Vad jag vill framgår väl ganska klart? Spendera varenda sekund av mitt återstående liv med personen från drömmen, annars har jag absolut ingenting att leva för.

Du säger att chansen är liten att överhuvudtaget träffa skådespelerskan, vill bara påpeka att personen som du träffade i din dröm är din egna uppfattning av en person du aldrig har träffat.
Det är ju ett problem..
Du kanske vet mkt om henne, fakta osv, men du känner inte personen.

Kan inte påstå att jag har varit med om samma, men jag känner igen mig i mkt av det du skriver.

Vet inte vad du borde göra. Kanske träffa skådespelerskan? Då får du iaf en uppfattning av vem hon är...irl.

Det låter som att du aktivt försöker lura dig själv. Istället för att hitta en "verklig" källa till lycka så har du skaffat fram någonting som är fullkomligt påhittat OCH dessutom ouppnåeligt. Att bädda för nederlag med andra ord.

Det kan vara en ganska avancerad variant av självdestruktivitet, en "snabb-fix" som du någonstans innerst inne vet att du kommer vara tvungen att betala tillbaka för. Alla känslor av glädje kommer ersättas av sorg och ångest när ditt medvetna jag inser att din dröm inte kommer att förverkligas. Det är lite som att slåss liggande, du vet att du kommer förlora och då behöver du inte längre vara rädd för ovissheten.

Du vet nog bättre än någon annan hur du ska göra för att avstyra problemet, det är bara frågan om viljan finns där.

My 2 cents...

Kan känna igen mig lite grann i det du berättar. Jag brukar inte heller känna mig lycklig helatiden. Det har hänt att jag har träffat en person som jag lärt känna LITE och sen målar jag upp drömmar om den personen om dagarna och drömmer om denna på nätterna, jag föreställer mig att personen är någon helt annan än vad den egentligen är innerst inne. Det är bara under dom studerna som jag känner mig lycklig och mår bra. Fast allt egentligen är på låtsas. Detta här hänt två gånger och båda gångerna har det slutat med att när jag väl har fått lära känna personen mera och fått kyssa den osv så har jag bara blivit besviken att personen inte var som jag trodde.
Mitt råd till dig är att försöka släppa personen då den säkert inte heller är som du tror. Du kan t ex börja gå ut och träffa folk, hitta andra intressen som gör dig glad. Prova på något som du aldrig gjort förr, åk ut och res.

Ja, jag vill ju så jävla gärna träffa henne. Klart att jag inte kan känna henne eftersom jag inte träffat henne, men någonstans känner jag att om jag inte får träffa henne finns det ingen orsak för mig att existera, då allt annat i mitt liv är meningslöst. Gått en gymnasieutbildning jag inte brydde mig om (fick ändå bra betyg), för att söka till en annan utbildning jag inte heller bryr mig om. Sedan kommer jag att jobba på ett jobb jag inte kommer tycka om i 40 år och sedan pensioneras, leva ett liv jag avskyr och till sist gå i graven.

Jag orkar inte med tanken på att leva det innehållslösa patetiska livet, jag måste helt enkelt göra det jag känner för att göra - träffa personen. Jag håller på att bli sinnessjuk, jag tänker på henne varenda sekund, och hela kroppen genomsyras av en känsla blandad av förhoppning och hopplöshet (om det nu går..)



Ja, men jag kan inte släppa tanken, det går helt enkelt inte, det har blivit lika viktigt för mig som att andas.

Någonting jag glömt att nämna är att jag drömt om henne varje natt sedan dess, i olika former. (drömde väldigt sällan innan, nu har jag drömt varje natt i en vecka).

Ja, alltså, jag har läst om några andra här på forumet som haft liknande upplevelser. Problemet är att jag blivit fullkomligt hjälplös vid tanken att jag kanske inte kommer få som jag drömt. Jag kan helt enkelt inte acceptera det, jag måste göra det som jag vill och känner för. Jag har tyvärr inget intresse i att resa, även om jag rest en del i mitt liv. De enda aktiviteter jag kan tänka mig är sånt jag kan göra med tjejen från min dröm, annars kommer mitt liv att braka ihop totalt.

Jag har dock bestämt mig för att göra så gott jag kan för att öka chanserna för mina drömmar att slå in, även om det handlar om promille så är det i nuläget den promillen som hindrar mig från att återigen lägga mig i badkaret med rakbladet, men denna gång avsluta jobbet.

Edit: Eftersom jag varit så pass bra att dölja hur jag mått innan så kommer jag utåt sett fortsätta som vanligt.

Edit 2: Ska gå och lägga mig, kommer med 100% sannolikhet drömma en ny dröm om henne. Jag ser fram emot det dock.

Japp, drömde om henne igen. Inatt satt hon jämte mig i en svart Jaguar E-type och vi körde längs med en enslig väg en sommar. Det var en fantastisk dröm, fast den tog slut väldigt snabbt.

Någonting jag märkt när jag drömmer om henne är att vi aldrig pratar, vi bara tittar på varandra. Några förslag på varför det kan vara så?

Det gör ont att växa upp, det gör ont att vara människa.

Du säger att du inte varit riktigt kär innan, det är inget onormalt i din ålder. Tycker mig se att det är lite vanligare bland killar än tjejer. Träffat många som inte blivit kära ordentligt förrän i senare 20 års åldern.

Det jag tror du gör med den här skådespelaren är samma sak som små flickor med sin pojkidoler sysslar med. Man övar sig på kärlek i en person som man vet man inte kommer kunna möta. Du är antagligen inte redo för ett förhållande med en människa i din direkta närhet.

I allt i ditt liv vill jag råda dig till en sak. Kämpa inte emot. Bara häng med. Ligg du och fantisera om skådespelerskan, men ge dig inte i känslorna om att det aldrig kommer hända. Inbilla dig heller inte att det kommer att hända. Håll kvar i verkligheten.

Du säger själv att du är social och har lätt att lära.
Även om livet känns tungt nu LOVAR JAG DIG att det kommer bli bättre!

Jag känner igen mig i dig, de återkommande perioderna man får kämpa för att komma igenom. Det som hjälpt mig är terapi, kbt och en insikt om att det inte är de jobbiga perioderna som är återkommande utan de bra.

Jag tror du hade haft mycket hjälp av att gå till en terapeut och bolla dina tankar med.

Problemet ligger i att jag inte kan acceptera att jag aldrig kommer att möta henne, eller få som jag vill. Jag har egentligen ganska bra förutsättningar för att få som jag drömt, eller åtminstone tror jag det. Alltså, jag förstår hur du ser på vad jag har skrivit och hur jag känner mig, men det här skiljer sig väldigt mycket från när man tyckte att Angelina Jolie var drömkvinnan när man var 14.

Jag har aldrig känt mig så lycklig som jag gör i mina drömmar nu, och jag kan knappast välja vad jag drömmer så jag antar att mitt medvetande vill att jag ska känna som jag gör.

Drömde om henne inatt igen, detta är verkligen sjukt. Åttonde natten i rad som jag har drömt om henne.