Kan inte tro på någonting..

Hur skall jag kunna tro på någons teori eller tanke, eller ens mina egna teorier och tankar? Eftersom att dessa tankar och teorier bara är något som uppkommit på grund/tack vare en reaktion på andra reaktioner, elektroner och atomer som reagerar och studsar på varan etc etc.

Antingen finns det någonting annat som styr oss än vad vi vet idag, som till exempel en själ eller vad fan som helst, eller så kan jag inte tro på någonting... känns deppigt då jag inte tror på gud eller slump. Hade jag trott på slumpen hade det antagligen känts ännu värre då allting som händer hade varit en bieffekt av något slumpmässigt.

Jag menar.. om det finns en gud eller om jag har en själv, hur kan jag inte veta om att det är så?

Känns så hopplöst att allting bara händer utan att man själv kan spela in på det...

Tjena!

Du har stött på en vägg,där allting känns hopplöst.
Du har alltså råkat ut för en slentrian om ditt liv.
Många upplever detta så som en hopplöshet.
Men det gör det inte...!
Av att bedöma ditt inlägg,så har du förbisett en sak:
Nämligen slumpens väg...
Den finns och våra liv har blivit så här till hjälp utav evolution.
Evolution har också slumpen,då det ena efter andra utvecklas.
Så dina tankar om människans världen och eller uppfattning av som andra hade skapat nämligen fantasier är trams!
Mycket är falskheten inom samhällen eftersom människor har svårt att uppfatta verkligheten och sanningen.
Så om du ska tro på nånting,så är det att uppleva livet och känna efter det.
Där har du svaret!
Tro inte på fantasier,utan lämna det bara så upptäcker du livet lättare.

Sluta tänka på det så blir det bra . Om världen är deterministisk så har den alltid varit det och alla människor som någonsin har levt har förhållit sig till det, även om de inte varit medvetna om det. Om fri vilja existerar så gäller samma resonemang, slutsatsen blir att skita i det och tänka på något annat!

Du får väl helt enkelt försöka hysa tillit till vår varelses förmåga att bilda sig uppfattningar om verkligheten som gynnar vår fortsatta överlevnad.

Teorier är för alltid något av oss skapat och kommer aldrig att själva bli de "lagar" vi skönjer i naturen, fullständig överensstämmelse per definition kommer aldrig att uppnås men ständiga ytterligare approximationer genom kritiskt tänkande och feleliminering tar oss på vägen mot något allt mer hållbart. Det är bara att acceptera att vi inte har något gudagivet förnuft med garanti för korrespondens. Lästips från mig är främst Karl Popper och lite vetenskapsteori i allmänhet. : )

När det kommer till privata funderingar och bedömningar av vad man upplever är det väl mest en god sak att ha förbehåll gällande sin förmåga och sina tankars giltighet (tänker främst på sociala sammanhang), det är skönt att utröna och döma men jag tycker det är bättre att vara ödmjuk.

All information kan vara falsk, men känslor kan inte vara falska. Ta reda på vad de säger dig och bygg dina uppfattningar kring dem är mitt råd.

Tycker tetromino och greenhorn har sagt det bra. Att både kunna ha en känslomässig rapport med sig själv och en rationell sådan är väsentligt.

Det är ju det som är det fina med livet. Att det är oförutsägbart. Det vore väldigt tråkigt om allt var utstakat för dig eller om någon annan bestämde precis vad som skulle hända.
Visst händer det mycket saker som du ej kan påverka men ta istället och fundera på alla saker som du faktiskt KAN påverka. Se och kom ihåg det positiva som händer i livet.

Vad jag hade i åtanke med uttrycken det kritiska tänkandet och feleliminerandet i mitt inlägg ovan var denna form av slutsatsdragning: http://sv.wikipedia.org/wiki/Modus_tollens

Jag vet inte hur representativt "kritiskt tänkande" och "feleliminering" är för den faktiska logiken jag länkat till.

Håller med om vikten av en intuitiv och ärlig/omedelbar relation till sig själv (ens känsloliv), att däremot se känslor och drifter som gitter/filter för tolkning av omvärlden tycker jag dock är lite fel. Det förstnämnda kan ha varit vad greenhorn åsyftade och då är min inflikning onödig.

Tsssss..

Ryck upp dig för fan! Precis som dig så tror jag inte på gud eller slump osv. Ibland så känner jag mig lite deppig över hur förutsägbart allt är(antar att det är ditt problem också?), då brukar jag glädja mig genom att göra de val jag aldrig sett någon göra i liknande situationer. Testa att välja den vägen som framstår som minst rationell lite då och då, så kommer du garanterat få lite guldkant på tillvaron. Lite som i filmen "Yes man", fast mer utforskande, och mycket brutalare, om man inte är rädd för döden förstås.

Jag konstaterar bara att allt i slutändan kokar ner till känlsor och att känslor är det mest sanna vi har. Vi har inget annat att utgå ifrån när vi ska värdera något som bra eller dåligt.


Men det är verkligen svårt att veta vart man ska placera sina känslor i förhållande till stora frågor. Vi vet ju så lite om hur samhället fungerar.

Jag hade en liknande episod för sådär en 3-4år sen, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till och hade även ångest över meningslösheten. På något sätt har jag lyckats omfamna det hela, och är idag en glad människa. Psykedelia har hjälpt mig att inte se lika seriöst på livet.

Jag tror inte heller på någon gud eller slump osv., är hård determinist...

MEN!

Oavsett om allt bara är en kedja av reaktioner så tycker du väl ändå att det är en rätt najs kedja än ingen alls?

Tänk såhär: du bestämmer dig för att köpa en glass. Ditt val att köpa en glass är inte ett beslut av din "fria" vilja, utan en illusion av fri vilja som baseras på din biologiska uppsättning, erfarenheter etc. och det faktum att du känner smak beror på att neuroner på din tunga, ditt luktsinne osv skickar signaler via synapser till din hjärna som gör att din hjärna tolkar smak.
Allt det där är väl egentligen oväsentligt, för du tycker ju fortfarande glass är gott och det är väl det enda som betyder nått för dig, eller hur? Samma med kärlek och andra känslor: det må bara vara kemiska reaktioner etc., men är inte känslor asnajs? Vad måste det vara som styr allt för att det helt plötsligt ska vara mer meningsfullt? Om jag säger att det är något övernaturligt eller något slumpmässigt som styr allt, blir det plötsligt bättre då?