2011-08-01, 21:53
#1
Fick precis erbjudandet om att gå ut att äta tillsammans med vänner, bl.a min partner följer med.
Men jag måste tacka nej, då jag inte har råd.
Sedan kommer det en märklig och småpinsam stämning,
jag känner mig som en skitfånig fattigdoms-martyr. Jag skulle åka och hälsa på min partner imorgon, men det blir konstigt och stör de andras kväll om jag ska sitta hemma hos honom och vara själv medan de är ute och äter. En grej som är jättetrevlig egentligen, att gå ut att äta blir plötsligt något jättekonstigt. Jag funderar på att ljuga och säga att jag äter hemma hos mina föräldrar så han slipper det dåliga samvetet, men det känns så jäkla konstigt att hålla på att ljuga.
Jag menar, har jag inte råd så har jag inte.
Min pojkvän tjänar rätt bra med pengar, men jag är ju inget jämrans fnask eller barn. Bjuder han mig för mycket på det och det förlorar man ju all sin trovärdighet, då betraktar han mig väl snarare som en utgift. Det här är en situation då jag inuti mig känner att han kommer att känna sig mer eller mindre tvingad till att bjuda mig på maten eftersom det sociala omkring gör det, och jag kommer sitta med käket i handen och känna att jag är där på andras nåder. Jag tigger i många andra områden i livet, när jag ringer och tigger arbeten hos några av mina flera arbetsgivare, när jag bråkar med försäkringskassan eller gör annat som krävs för att få saker att gå ihop, men jag vill inte känna mig som en tiggare bland vänner, eller ha mössan i hand hos min partner som är min jämlike, dock inte ekonomiskt.
Jag måste jämt och ständigt tacka nej till diverse restaurangbesök, resor, fika, allt möjligt som är med vänner och som kostar pengar. Försöker ständigt styra så att vi kan fika hemma istället. Jag får panik om någon ber mig köpa med mig något eller om man är med en grupp och plötsligt vill alla äta, jag drar oftast kortet och köper något ändå eftersom det känns så löjligt att sitta med en grupp som äter och ljuga om att man inte är hungrig, men det är alltid med ångest.
Skälet till att det känns så drygt att säga att man inte har råd med det och det, är att jag verkar verkligen ha fått epitetet, 'FATTIG MENISKA!?!!' ibland såväl släkt som vänner. Jämt ska min privatekonomi diskuteras. 'Hur mycket tjänade du den här månaden? Hur skall du klara dig?' Och jag förstår att de bryr sig men jag börjar känna mig lite som 'OL-STINA PO FATIGHUSET'.
Hur ska man lösa sådana här sociala situationer på ett bra sätt? Utan att bidra till dålig stämning jämt. Dumpa alla sina vänner och skaffa nya fattiga, eller? Ju äldre jag blir och ju mer framgångsrika alla mina vänner blir, desto mer defineras jag utifrån min sociala och ekonomiska status.
Men jag måste tacka nej, då jag inte har råd.
Sedan kommer det en märklig och småpinsam stämning,
jag känner mig som en skitfånig fattigdoms-martyr. Jag skulle åka och hälsa på min partner imorgon, men det blir konstigt och stör de andras kväll om jag ska sitta hemma hos honom och vara själv medan de är ute och äter. En grej som är jättetrevlig egentligen, att gå ut att äta blir plötsligt något jättekonstigt. Jag funderar på att ljuga och säga att jag äter hemma hos mina föräldrar så han slipper det dåliga samvetet, men det känns så jäkla konstigt att hålla på att ljuga.
Jag menar, har jag inte råd så har jag inte.
Min pojkvän tjänar rätt bra med pengar, men jag är ju inget jämrans fnask eller barn. Bjuder han mig för mycket på det och det förlorar man ju all sin trovärdighet, då betraktar han mig väl snarare som en utgift. Det här är en situation då jag inuti mig känner att han kommer att känna sig mer eller mindre tvingad till att bjuda mig på maten eftersom det sociala omkring gör det, och jag kommer sitta med käket i handen och känna att jag är där på andras nåder. Jag tigger i många andra områden i livet, när jag ringer och tigger arbeten hos några av mina flera arbetsgivare, när jag bråkar med försäkringskassan eller gör annat som krävs för att få saker att gå ihop, men jag vill inte känna mig som en tiggare bland vänner, eller ha mössan i hand hos min partner som är min jämlike, dock inte ekonomiskt.
Jag måste jämt och ständigt tacka nej till diverse restaurangbesök, resor, fika, allt möjligt som är med vänner och som kostar pengar. Försöker ständigt styra så att vi kan fika hemma istället. Jag får panik om någon ber mig köpa med mig något eller om man är med en grupp och plötsligt vill alla äta, jag drar oftast kortet och köper något ändå eftersom det känns så löjligt att sitta med en grupp som äter och ljuga om att man inte är hungrig, men det är alltid med ångest.
Skälet till att det känns så drygt att säga att man inte har råd med det och det, är att jag verkar verkligen ha fått epitetet, 'FATTIG MENISKA!?!!' ibland såväl släkt som vänner. Jämt ska min privatekonomi diskuteras. 'Hur mycket tjänade du den här månaden? Hur skall du klara dig?' Och jag förstår att de bryr sig men jag börjar känna mig lite som 'OL-STINA PO FATIGHUSET'.
Hur ska man lösa sådana här sociala situationer på ett bra sätt? Utan att bidra till dålig stämning jämt. Dumpa alla sina vänner och skaffa nya fattiga, eller? Ju äldre jag blir och ju mer framgångsrika alla mina vänner blir, desto mer defineras jag utifrån min sociala och ekonomiska status.
