Bröderna Karamazov

Åh, denna bok över alla andra böcker!
Någon mer än här inne jag som haft den äran att stifta bekantskap med Alosja, Ivan, Smerdjakov och alla de andra i Fjodor Dostojevskijs värld av nihilister och Jesus-gestalter? Behöver jag ens nämna "Legenden om Storinkvisitorn"? Ett mästerverk!
Vill höra lite vad ni tyckte om boken, vilket budskap kände ni att Dostojevskij ville uttrycka? Vad tyckte ni om boken?

Låt diskussionen börja!

Läste precis klart den, ska fundera över ett budskap under dagen. Återuplivade tråden i hopp om lite diskussioner!

Det finns 4 verkliga huvudpersoner i boken. Bröderna Aleksej, Ivan och Dmitrij Fjodorovitj vars gemensamma fader är Fjodor Pavlovitj. Blir tvungen att anpassa texten efter de 20 minuter jag har på mig att skriva (innan polaren kommer inspringande på väg till gymmet) och kommer av denna anledning inte nämna bi-karaktärer eller försöka analysera huvudkaraktärerna i någon vidare utsträckning. Vi kan börja med den yngste av de 3 bröderna, Aleksej (även benämnd Aljosja).

Aljosja: Denne unge man, på 19 vårar om jag inte misstar mig, spelar Dostojevskijs huvudkaraktär i boken. Han är genomhjärtligt god, starkt troende på gud (bor i början av boken i kloster) och fungerar som många av de andra brödernas samvete. Han är en utmärkt människokännare och det tycks som han är införstådd med vad som pågår inne i människors själar. Utigenom boken symboliserar han (något förenklat) Den troendes óch dennes kärlek till omvärlden.

Ivan: Den 21:åriga (ej säker här heller) Vanja är en vetenskapens och ateismens man. Han är välkänd för sin bildning och intellekt och har publicerat kända tidningsartikler om Gud och moral. Förenklat går hans tankebanor, som förövrigt är väldigt komplicerade, ut på att "Om gud inte finns är allting tillåtet". Utan en livets sista domslut är människan fri att begå alla möjliga sorters illgärningar fullständigt ostraffat, om gud nu inte existerar. Han vill genom detta argument ponera över hur ett samhälle (I dåtidens Ryssland) behöver kristendomen för att kunna fungera, men att den annat än för denna nödvändighets skull är fullständigt osann och ovetenskaplig. Det framgår i slutet av boken att han är schizofren (stavning?).

Dmitrij: Mitja har en annan mor än Ivan och Aleksej. Fadern hade under hand uppväxt fullständigt ignorerat honom och betjänten Grigorij tog på sig ansvaret för honom. Dmitrij är en impulsiv, rättskaffens och svartsjuk man. Den unge mannen saknar relevant utbildning. I vuxen ålder blev han berövad på sitt rättmätiga arv av sin fader och relationen mellan de båda är minst sagt påfrestad och när de båda förälskar sig i en nihilistiskt ond kvinna blir saken än värre. Det hela kulminerar i att fadern blir mördad och Mitja blir oskyldigt dömd (Det var egentligen en mycket underlig betjänt vid namn Smerdjakov som, inbillat sig vara ledd av Ivan för att mörda honom) till 20 års straffarbete för detta.

Fjodor: Fjodor Pavlovitj Karamazov är fader till de 3 ovan nämnda bröderna och karaktäriseras av en nästan apatisk inställning till människor och deras lidanden. Han är av tron att en människa behöver göra allt den kan för att försäkra sig om sin egen välfärd och fullständigt strunta i vilka följder detta får för andra människor. Fjodor är en kallblodig kapitalist och beskrivs av familj och tjänstefolk som en ytterst snål människa "Nej si, honom får man inte ett öre av". Han gillar att ta på sig rollen som narr och förödmjuka människor med anspelningar han tar för "skämt". Fjodor är den värsta tänkbara fadern (själsligt menat, självklart tillhör de alla fyra rysslands överklass) och har blivit nerslagen av Mitja långt innan mordet. I mina ögon, symboliserar Fjodor moralisk förkastlighet. Kort sagt en kallt beräknande ateistisk ensamvarg.

Slutsats: Aljosja tyngs visserligen av diverse händelser och bördor han tvingats bära, men genom sin tro och innerliga kärlek och godhet förblir han trots allt detta glad och själsligt välmående. Ivan sjunker allt djupare in i sin egen schizofreni och anklagar sig själv för faderns mord, för att ha sporrat Smerdjakov. Jag skulle vilja påstå att Ivan är djupt olycklig. Dmitrij blir dömd till döden, men planerar att fly till Amerika med hans stota kärlek (den hitills onämnda Grusjenka som både fadern och Dmitrij var förledda av), en karamazovsk karaktär som åklagaren beskrev det. "Kapabel att visa på den mest himmelska godhet, för att i nästa ögonblick försjunka i det lägsta av helvetiska sinnelag". Genom sitt svaga sinnelag blev fadern mördad av Smerdjakov (Han lurade fadern att Grusjenka väntade på honom). Jag tror alltså att Dostojevskij vill förmedla ett nästan reiligöst och moraliskt budskap. Den som har sanningen, gud och moralen kär kommer att finna sig själv och förbli god (Aljosja och till viss del även Dmitrij).

Jaja nu måste jag rusa, tyckte det var förfärligt att ingen tidigare gett sig för att analysera detta storslagna mästerverk. Nu han jag tyvärr inte gå in så djupt på vissa saker och min text blev relativt ytlig. Ska läsa Brott och Straff snart, för visst måste väl någon ge en analys på den boken! Fullständigt tomt när jag sökte trådar! haha, peace

Övertygande analys och det är säkert ett religiöst budskap.

De flesta av dagens svenskar identifierar sej nog med Ivan.

Frasen "Om Gud inte finns är allt tillåtet" är ju rätt känd. Å andra sidan så ljög, stal, horade och t o m mördade folk varann förr också, när alla trodde på Gud, Djävulen, himlen och helvetet. Och har vi i Sverige sämre moral än i länder där många fler tror på Gud/Jahve/Allah?

Berättelsen om Storinkvisitorn är ju välkänd, och eftersom Kristus tiger verkar det som om inkvisitorn får sista ordet.
"Glömde Du att människan föredrar friden och till med döden framom det fria valet mellan gott och ont?"
"Men till slut ska de lägga sin frihet för våra fötter och säga: Gör oss till era slavar, men föd oss! De skall slutligen själva inse att frihet och bröd är två oförenliga ting"
"Men Du tänkte för högt om människorna, ty de är slavar ehuru av naturen upproriska ... Om Du skattat människan ringare, hade Du begärt mindre av henne. Detta hade varit mer likt kärleken, ty då hade hennes börda lättast. Förvirring, oro och olycka, det är människans nuvarande lott efter allt Du utstått för hennes frihets skulle ... Men vi har rättat Ditt verk och grundat det på undret, mysteriet och auktoriteten. Och människan har jublat över att åter ledas likt får och över att äntligen ha befriats från Din fruktansvärda gåva som orsakat dem så mycket kval."

Från denna artikel: http://www.stampe.nu/inkvisitor/

Jag tror att det krävs ett välfärdssamhälle för att ett folk i allmänhet ska handla moraliskt. En svältande mans hjärna kanske inte är rätt lagd för att revidera över diverse moraliska tvister när han stjäl en brödbit för att klara av sitt uppehälle. Ett känt ordspråk i tyskland: "Mat först, sen moral" - okänd författare

Edit: Stavning

Du menar "Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral". Det var väl Brecht som myntade det uttrycket i Tolvskillingsoperan. Lägg märke till att han använde "Fressen" som betecknar djurs ätande, inte "Essen" som betecknar människans ätande. Människan var inte mer än ett djur, är väl meningen.

Som bekant räcker inte maten till för att folk ska handla moraliskt. Ju rikare samhälle, desto mer att stjäla och desto mer tjuvar och stölder. "Alla har sin full rätta att sno åt sej det dom kan" som det heter i en gammal svensk visa.

Nej, moralen har nog aldrig varit särskilt hög. Undrar bara om den är värre nu än på Dostojevskijs tid?

Har läst en 100-150 sidor i boken. Jag förstod inte alls vad boken hade för syfte och blev snabbt trött på den. Lade in en bokmärke i den där jag slutade och har inte öppnat boken sedan dess. Det var några år sedan nu.

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij.

Nu har jag läst ut den och det var ett imponerande mästerverk, mastigt till tusen, rörigt, intensivt och burleskt och samtidigt en oerhört genomtänkt komposition som effektivt framför ett klart ärende. Dostojevskij vill visa omöjligheten att få grepp om en komplex verklighet genom storstilade idéer och anvisar den enkla godheten som enda hållbara alternativ. På så sätt ansluter han sig anmärkningsvärt tydligt till Tolstoj, som har något mycket likartat att meddela i Anna Karenina. Det är märkligt att se hur dessa två ryska giganter framför ett gemensamt budskap som så diametralt och katastrofalt kontrasterar mot den följande ryska historien.

Bröderna Karamazov kan ses som en vidareutveckling av Brott och straff, den behandlar en besläktad moralproblematik men är djupare tänkt och och betydligt mer övertygande. I sin intensitet och sitt antiideologiska patos påminner den mycket om Onda andar. Bröderna Karamazov anses ju vara Dostojevskijs stora mästerverk och det är hur rättvist som helst. Men lättläst är den definitivt inte, den är oerhört tät och tillkrånglad så det är nästan omöjligt att följa den röda tråden. Framställningen lättas upp av återkommande burleska episoder präglade av en infernalisk humor och en nådlös blick för mänskliga svagheter. På ett lysande, närmast thrillerartat sätt stegrar Dostojevskij spänningen ända till själva slutet - först där faller alla bitarna på plats.

De tre bröderna Karamazov representerar var och en en särskild personlighet, en livsprincip eller grundattityd: det är den passionerat impulsive Dmitrij, den skeptiskt intellektuelle Ivan och den kristet medkännande Aljosja. Dostojevskij visar hur Dmitrijs och Ivans levnadsvägar leder ut i förvirring och kaos, medan Aljosjas exempel framstår som enda möjliga vägen till uppklarning, hopp och försoning.

Rekommenderad läsning alltså, men definitivt ingen avkopplande underhållning. Bröderna Karamazov är en roman som suger musten ur sin läsare men lönar honom rikt. Den ger massor att reflektera över, man kan inte slå den ur tankarna efteråt och man ser sin egen tillvaro i ny belysning. Att ge sig i kast med boken innebär en avsevärd kraftinvestering, men det lär vara värt mödan. En mer allmänmänskligt väsentlig roman är svårt att tänka sig.

Jag har inte själv läst Bröderna Karamazov men jag läste nyligen ut Annteckningar från Källarhålet, och jag tycker mig ha dragit en slutsats som liknar din: Först och främst så är Dostojevskij en psykolog utan dess like, bildad och överintelliget så inser han snabbt livets hopplöshet när han märker att det inte finns tröst varken i akademin eller i religionen.

I källarhålet och Brott och straff så visar han att skeptisism och elitism inte leder någon vart, och att et snarare är det kontraproduktivt och förstörande för den enskilda människan. I Onda Andar ser man hur den ideologiska världsbilden faller samman, och tron på "A greater good", och färdigbygda tankesystem blir förlöjligat. Istället så låter han Mysjkin med sin gotrohet och ödmjukhet nå målet, han finner frid och äkta kärlek, vägen ur hopplöshetens och ångestens bindande bojor.

Han lägger alltså inte bara grunden för existentialismen, men han föreslår också alternativa lösningar på den nödvändiga ångesten, och genom sin precision och struktur så testar han nästan vetenskapligt de olika lösningarna och föreslår till slut det som han efter många olika försök finner vara den bästa.

Ja, det är ett religiöst budskap, men samtidigt finns i boken en antiklerikal nyans och Dostojevskij vill visa på den organiserade kyrkans begränsningar, något som framträder tydligast i legenden om storinkvisitorn. Det är därför Aljosjas förebild, staretsen Zosima, beordrar Aljosja att lämna klostret efter staretsens död. Aljosja är tystlåten och förutsättningslös, han ingriper inte i onödan utan visar med exempel när det verkligen behövs, vilket sker i bokens avslutning. Det är en handlande kristendom, inte en predikande, Dostojevskij förespråkar. Samma poäng har för övrigt Dmitrijs viktiga dröm om "pyret".

Samtidigt är Aljosjas kristendom en godhet i det lilla. Aljosja är djupt anspråkslös och vill på intet sätt framträda som en övermänniska. Det rör sig om en godhet inom det möjligas ramar. Ett ord läggs för den enkla människans godhet snarare än helgonets. På så sätt reviderar Dostojevskij linjen från Brott och straff i realistisk riktning.

Fadern, rucklaren och egoisten Fjodor Pavlovitj, ger romanen färg och framstår som komiskt odräglig snarare än ondskefull. Halvbröderna Dmitrij och Ivan får representera de sinnliga frestelsernas respektive det intellektuella grubblets nedbrytande kraft. Kvinnorna i boken, Katja och Grusjenka, framställs som dubbeltydigt charmiga, labila och opålitliga men inte onda, de har båda hysteriska drag. Den bisarre betjänten Smerdjakov demonstrerar nihilismens kollaps. Staretsen Zosima demonstrerar helgonidealet, som själv insiktfullt inser sin egen begränsning. Med den osympatiske Rakitin visar Dostojevskij sin motvilja mot ideologiskt motiverade systemreformatörer. Munken fader Ferapont representerar den blinda och fanatiska religionens futilitet. Djävulen som framträder i Ivans delirium visar liksom legenden om storinkvisitorn teologins begränsade kraft att vägleda människorna samt omöjligheten att genom intellektuell diskurs komma fram till sanningen. Åklagarens och försvarsadvokatens utvecklade slutpläderingar får demonstrera hur även lysande intellekt kommer till korta när det gäller att penetrera och förstå en komplex och kontingent verklighet fylld av oförutsebara omständigheter. Betjänten Grigorij visar upp det enkla folkets förstockade rättskaffenhet. Den brådmogne pojken Kolja visar potentialen hos en naiv, modernt inriktad intellektuell som ännu inte förvillats av teoretiska griller. På så sätt balanserar Dostojevskij sin kritik av intellektualismen och ger en anmärkningsvärt nyansrik bild av sin egen inställning genom att göra Aljosja till dennes mentor och förebild: allting framstår plötsligt så enkelt och självklart, "mycket väsen för ingenting!" tycks vara Dostojevskij föraktfulla slutkommentar till de stora idésystemens bemödanden.

Bröderna Karamazov är som vi ser en ytterst komplex och samtidigt mycket klart strukturerad idéroman av tidlös aktualitet.

Har tvingat mig igenom flera av Dostojevskijs böcker, tycker det var akrobatisk och tråkig smörja. Vad gick skiten ut på? Vad handlade det om egentligen?

Förstod du inte den analys Kraxpelax och CapoCrimini nyss gav så kanske det är att ta vatten över huvudet för dig att försöka förstå boken i sin helhet. Du kanske ska börja med något enklare verk?