Konsekvensetik => Breivik?

Med konsekvensetik förstår man vanligen att den handling är riktigast som har de bästa konsekvenserna.
http://www.filosofi.gotland.se/konsekve.htm

Det förefaller som att Anders Behring Breivik var övertygad om att hans handlingar var riktiga, eftersom de, enligt hans förmenande, skulle få de bästa konsekvenserna.
Följaktligen skulle således de handlingarna som han utförde kunna anses som moraliskt riktiga, sett från ett subjektivt konsekvensetiskt perspektiv.

Skall det "Breivikska argumentet" ses som ett reductio ad absurdum gentemot det konsekvensetiska paradigmet?

Ja, norska staten använder exakt samma subjektiva konsekvensetiska perspektiv när man tycker att handlingen att skicka soldater till andra länder och kriga är det moraliskt rätta(då man ska installera demokrati, bekämpa terrorismen och blablabla) trots att massa oskyldiga människor dör i krigen - precis som i Utöya alltså.

Men det är tydligen rätt att ha ihjäl människor ifall man är staten.

Ni får tänka igenom det lite bättre. Jag är packad och inte särskilt insatt i etik, men ett bud är att ni helt missar analysen av "bästa möjliga konsekvenserna". Medmindre man är superrelativist, kan man sagtens hitta några skäl att anse, att konsekvenserna av Breiviks handlingar är hemska. Sedan kanske Breivik tänker långsiktigt, men då ska ni in och hitta något annat princip, typ att det omoraliska i de kortsiktiga konsekvenserna suddas ut av långsiktig niceness. Oavsett vad man säger, så är det nog feltänkt om Breiviks dåd ses som ett reductio av någon som helst position, då endast vissa högerextrema "teoretiker" ser handlingen som moralisk. Jag kanske kommer tillbaka imorgon om inte jag mår för illa.

Ja konsekvensetiskt är det samma sak, konsekvansetik gör inte skillnad på oskyldiga och skyldiga eller?
Nu vet jag inte om Norge i och med sitt natomedlemskap agerar i regelrätta krig, men om de likt Finland och Sverige endast deltar i fredsbevarande uppdrag så ägnar de sig inte speciellt mycket åt att döda oskyldiga. Operationerna man deltar i bygger på att man har en tämligen tydlig bild av vem som orsakar lidande och vem som får utstå lidandet. När man väljer att agera är motiveringarna därtill inte speciellt långsökta. I Anders Behring Breiviks fall så är kopplingen mellan behovet av att utplåna ung vänster och världens väl inte helt uppenbar. I princip kan alla handlingar anses vara konsekvensetiska om de inte är tydligt egoistiska. Vem skall bedöma om en handling uppfyller kriterierna för att kallas konsekvensetisk? Räcker det att gärningsmannen bedömmer det vara konsekvensetiskt? Deltagande i fredsbevarande operation är för de flesta objektiva bedömare nog konsekvensetiskt riktig på ett tydligare sätt än ABB:s skottsalvor. Men det betyder inte absolut att det behöver komma något mer gott ur dem än ur ABB:s aktion. Det kan ju faktiskt hända att fredsoperationerna inte leder till nåt alls och att ABB:s aktion får de positiva effekter han hade för avsikt att åstadkomma.

Problemet är att Breivik som enligt TS är konsekvensetiker inte kan vara säker på att 2083 blir som han förutspår det. Det finns inte någonting som ens styrker en sådan framtid, snarare tvärtom. Detta logikfel gör konsekvensetiken ohållbar som filosofisk position även om just det här fallet var extremt...

Jag påstår definitivt inte att hans bedömning var korrekt, tvärtom.
Men att han, sannolikt, felbedömde den empiriska verkligheten är en annan sak.

På förekommen anledning vill jag påpeka att trådens topic är: "Skall det "Breivikska argumentet" ses som ett reductio ad absurdum gentemot det konsekvensetiska paradigmet?"

Om du menar att "Breivikska argumentet" är ett indirekt bevis av att den moraliska positionen konsekvensetik inte fungerar så ja, det tycker jag.

Ja, det var min mening.

ABB har inget argument annat än egennytta och lustkänslor. När skjutandet var över var han lika nöjd som de flesta av oss blir efter ett väl genomfört samlag med därtill hörande orgasm (leendet). Ren ondska behöver bara detta som drivkraft, som ren kärlek. Preferensutilitarism? Sen...naturligtvis för sig själv måste mördaren uppfinna ett mål som helgar medlet, annars skulle han förintas av sina egna skuldkänslor. Man kan enligt mig inte dra djupare slutsatser än så om denna människa. Visst, det går att problematisera hans handlande och försöka finna en mening men, kära vänner. Det finns ingen.

TS verkar snarare tala om intentionsmoral. Att tanken var god s.a.s.

Precis som när man vaccinerar ett barn. Man orsakar barnet medvetet smärta via en spruta men tanken är skydda barnet långsiktigt. Man fokuserar därmed på intentionen och inte den omedelbara konsekvensen. Till skillnad från konsekvensmoral som enbart ser på konsekvensen.

Laser du ABBs manifest inser du att han ar allt annat an sjalvisk.
Pa grund av manniskans formoga att berakna framtiden finner jag det omojligt att praktiskt skillja pa intention och konsekvens.

Bada dessa tva positioner diskuteras alltsa i denna trad.

Eh, menar du att vi är bra på att förutsäga konsekvenser? I många led? Knappast.

Ta Breivik t.ex. Om jag hade råkat backa över honom med bilen (så han dog) när jag av någon outgrundlig anledning spenderade en tid för sightseeing i Norge för ett år sedan (hypotetiskt). Hade jag:

1) Blivit dömd för vållande till annans död och ansetts som en ansvarslös idiot?

2) Blivit hyllad som en hjälte eftersom jag förhindrade det värsta massmordet i Norges historia?

Nummer 1 är mycket sannolikt... Vi har således inte en susning om hur våra handlingar påverkar omvärlden i mer än det första eller andra ledet.