känsla av undergång

Får den här känslan väldigt starkt, framför allt vid skymningen. Är lite svårt att förklara känslan, det är lite som att det är höst även fast det inte är det, jag dras tillbaka till barndomen då jag älskade just hösten med dess kyla och friska vindar. Och så är jag inte där, utan jag är här, och allt är över nu.

Någon som känner igen den känslan?

Nej, men på vilket sätt är det ett problem för dig?

tja det är en väldigt obehaglig känsla. Ensamhet i någon slags primitiv form känns det väl som.

Ja, varje år. Liksom att min ångest ökar markant med att sommaren tar sin början, så lägger den sig lite på hösten och jag känner mig lite gladare och lite lugnare.
Tror inte att det att man förnimmer barndomskänslor (inför olika ting) är svårare förklarat än att man då fick alla sina första intryck, som gav en viss känsla som man minns åter som vuxen/äldre.

Det ska hursomhelst bli skönt att slippa den äckliga stekande solen, snart