Jag avskyr den människa jag blivit.

Tack för att ni läser min historia. Om jag skriver detta för att jag behöver hjälp eller bara för att skriva av mig vet jag faktiskt inte.

Jag har länge filosoferat över varför jag blivit den misslyckade människa jag idag är. I början såg jag den logiska anledningen att det var pga min egen dumhet, men efter djupt tänkande har jag kommit fram till att det är den här jävla världen som först skapade mitt liv för att sedan förstöra det - jag är från början helt oskyldig. Jag har så långt jag kan minnas varit missanpassad för denna värld både psykiskt och fysiskt. Började i tonåren när jag var intresserad av en kvinna. Varje dag tänkte jag att jag skulle ta kontakt med henne - men varje dag stod mobbarna i vägen. Dem förstörde min redan usla självkänsla och eftersom jag alltid varit en väldigt inåtvänd person(eller mes, tolka det som ni vill) sade jag aldrig ifrån och stod upp för mig själv - så allt fortsatte. Tyvärr är jag en sådan person som kan ta mycket skit från andra men om orden faller i fel grop så att säga smäller det hårt - alltför hårt. Men skiten måste komma ut någon gång så att säga och därför har jag fått aggressivitetsproblem nu senare. Vet inte hur många skärmar, kontroller och tangentbord jag slått sönder, haha på senaste tiden har jag tagit ut ilskan genom att slå knogarna rakt in i väggen så att knogarna slits upp. Antar att det ger ungefär samma känsla som när man skär sig i armarna som jag dock aldrig provat på.

Har aldrig haft några riktiga vänner heller, faktum är att många av mobbarna var några av mina falska vänner som använde mig som en slagpåse. Slagpåsen tar oändligt många smällar men ger inga tillbaka. Skillnaden är väl att jag kunde ge smällar tillbaka om jag inte vore en sådan jävla mes.

Ångesten över att jag inte tog kontakt med kvinnan har jag kommit över för länge sedan. Hatet mot dem som blockade vägen har det dock inte, och om jag skulle stöta på dessa människor idag skulle jag sitta i fängelset för misshandel några timmar senare. Normalt sett är jag införstådd på att mobbare är människor som egentligen mår dåligt inombords, att det inte är deras fel och att det är jag som är problemet som inte sagt ifrån direkt. Men jag har extremt dålig impulskontroll(vet inte om det beror på min add eller inte) så i en sådan situation skulle jag inte kunna kontrollera mig själv - skulle helt seriöst kunna döda dessa personer. Dessa människor är idag förövrigt lyckliga människor med egna flickvänner och utbildning/jobb. Och vad tror ni fanskapen gör? Jo, försöker adda mig på facebook och låtsas som om ingenting hänt. Att dem inte har någon skuld i att mitt liv är totalförstört. Förövrigt resulterade denna vänskapsinvite i en solklar decline och en block så jag slipper se fanskapen någonsin igen.

Så vart sitter problemet idag? Även om jag kom över detta lämnade det av sig väldigt svåra eftertryck. Jag isolerade mig under denna tid - och jag sjunker mer och mer även fast jag idag är 20 år. Har alltid varit intresserad av spel så om det fanns något att rymma till under den tiden var det datorn. Tyvärr resulterade detta i att det blev enklare att rymma från det sociala samhället än att trycka på Esc och rymma från datorn. Har inte aktiverat mig fysiskt på flera år, har fått usel tandhälsa pga frätskador, fått porrstörningar m.m. Mitt utseende har förändrats till att se rätt bra ut till att se ut som ett monster. En dag så insåg jag att jag kommer att vara förstörd om några år - då kom ångesten. Jag lyckades utan medecin, droger eller KBT ta mig ur mina depressioner genom träning, nyttig kost osv men motivationen släpper. Har testat detta säkert 3-5 gånger och varje gång faller jag av spåret till slut.

Jag är inte rädd om mitt liv längre. Körde ett hårt löppass när jag hade 40-graders feber i våras. Hjärtat slog som om det skulle hoppa ur mig. Jag bara hoppades på att jag skulle få en boll i bröstet så att hjärtat skulle falla ur takt. Men eftersom världen är så innåthelvete orättvis så blev resultatet ett nedsänkt immunförsvar istället och allergi och eksem + ännu mer ångest. För några veckor sedan kom självmordstankarna. Utförde ett "rop på hjälp" och blev inlagd på psyket. Då insåg jag att självmord inte är den rätta utvägen. Att jag är fast i helvetet i minst några år till iallafall.

Så som jag ser det har jag två val nu. Antingen fortsätter jag att leva det liv mobbarna från början gav mig - dvs ett onyttigt liv isolerat i ett rum där jag njuter tillfälligt av mitt intresse. Det finns tillfälligt bra stunder som faktiskt framkallar livsglädje. Jag kommer bli mer förstörd, men eftersom jag redan är så djupt ner i hålet är det bästa kanske att fortsätta falla. Eller så försöker jag en sjätte gång med att rycka upp mig. Men ärligt talat ser jag inte någon sannolikhet att jag ska bli den människa jag ville bli här i livet... ni kan ju försöka att ge mig livsglädje iaf. Och snälla inte det här snacket med att "du är i dina bästa år, har hela livet framför dig osv". Det framkallar bara ännu mer ångest tanken av att man väntar ut sina bästa år.

Så, problemet verkar vara att du stirrar dig blind på den människa du skulle vilja vara och därmed känns vägen väldigt lång från där du står?
Sätt upp delmål och träna dig i att vara nöjd med alla små framsteg du gör.

Skaffa en bok om avslappning och träna dig på det till att börja med, eller om du inte har tålamod med böcker, så gå ut en promenad och sätt dig ned på något hyffsat ensligt ställe och blunda och bara koncentrera dig på andningen, t.ex.

Överdrivet dataspelande gör en bara till en otålig hösäck, inget att satsa på dvs.

hörru... du verkar ha en dålig självkänsla

Även fast du känner att du vill ta hand om dina problem själv så borde du uppsöka hjälp med det här. Få kontakt med en psykolog, dem kan berätta hur du ska få hjälp att uttrycka dig och ge perspektiv på dina problem.

nej nej nej...ska inte komma med något klyshigt peptalk.tycker bara det är så tragiskt att NÅGON ska behöva ha den där självkänslan och att vilja fly från allt genom att dö.
vilket jag personligen tycker är feghet.Nu talar jag inte om de som tagit sina liv som en sista utväg för att de mått så makalöst dåligt.de är inte fega.men det där snacket om "jag hade en jävlig uppväxt" hej o hå, sedan tar vändningen och visar hur dåligt du mår och hur skört psyke du fått med i bagaget.
att du försökt tagit livet av dig förstörde din story.
den blev det du fasar vi ska skriva som svar.EN KLYSCHA.nä ta tag i dig själv och ta kommando över ditt liv. lycka till.
tror du behöver gå och snacka med någon.

MOD är att veta att man redan förlorat, men fulföljer ändå det som åtagits en.

Använd spolier tags

såhär:

Du kan inte skylla på mobbarna? För att du inte lever det liv du vill. Det handlar om lathet och bekvämlighet i ditt fall. Det skiner igenom. Jag antar att du är lite socialt rädd också, eftersom du setat inne vid datorn en längre period? Kommer du över det så känns det bättre att vara ute. När du väl är ute och tar reda på ditt liv så kommer dina andra problem lösas på vägen. Peace.

Läs Optimisthandboken skriven av Lucy Macdonald.

http://www.youtube.com/watch?v=Gc4HGQHgeFE

Kanske kan hjälpa

Vad är det du vill göra då?
Dra ut och jobba ifall du inte orkar eller är duktig med plugget, annars kan du läsa upp ämnen ifall du behöver det och sedan söka högskola för att försöka utvidga kontaktnätverket? Oavsett beslut så kommer du få träffa nya människor som kanske botar din osäkerhet kring människor, om du nu lider utav det.
Det du gör efter jobbet i så fall är att dra ut på en backpackingresa. Bästa jag någonsin har gjort hittills utan tvekan!

Men en sak är klar, du är dum i huvudet ifall du fortsätter leva ditt liv som du gör idag.

Jag känner igen mig i nästan allt..

Skriv en bok om ditt liv och outa mobbarna.

Min bakgrund är inte lika miserabel som din, men kan känna igen sig i att hata den man blivit och har exakt samma aggressionsproblem som dig pga ångest och låg emotionell kontroll. Det första jag tycker du ska göra är att börja gå till psykolog. Sen vafan flytta till en ny stad och börja om? Flytta och var den människa du vill vara, annars vettefan. Svårt att bryta gamla mönster