Citat:
Ursprungligen postat av lendryggh
kan styrka att avgörandet inte är ett förhastat resultat av plötslig hjärtesorg eller dyl.
Om inte hjärtesorg är det, vad är då ett tillräckligt skäl för att avsluta livet? Kärleken till en livskamrat är ju något man (jag) hänger upp sitt liv på och skulle man förlora det (när jag förlorade det) är det ju inte orimligt att tillvaron svartnar och all glädje i livet från och med då försvinner (all min glädje försvann).
Det hugger i mig när jag läser "hjärtesorg". Det ordet bär det största allvar för mig och den största smärta, som skar djupare än jag visste var möjligt och vanställde min inre människa på ett omänskligt sätt, bortom vad jag kunde hantera, så att allt svartnade och jag förlorade förtroendet för tillvaron.
Jag kommer nog aldrig ta livet av mig och anledningen är i första hand för att inte orsaka mina föräldrar och övrig familj den stora smärtan.
Det är kanske ett tillfriskningstecken att jag alls kan skriva om det här och inte längre ligger på golvet och kräks eller vacklar omrking i rummet och välter in i väggarna.
(Jag glider ifrån ämnet och "plötslig hjärtesort" kanske till och med syftar på något annat än det jag talar om, men jag behöver få skriva det här, så ha överseende med mig, allihop. Något svar behövs inte - får jag bara detta sagt kan jag ana ett stöd även i er tystnad.)