2011-07-13, 18:40
#1
Hej. Jag skrev en tråd för massa månader sän om att människan låst in sig under en roll utan att själv förstå det, som grundar sig på ett citat jag läste av J. Morrison.. Och nu har jag kommit fram till en fortsättning på denna tesen, kommit fram till signumet av denna tes skulle man kunna säga, som jag försökte förklara från början i den tråden, fast lite mer utförligt nu.. Jag skulle gärna vilja att denna fortsättning får ligga kvar under filosofi istället för att flyttas till psykologi som den gamla.
OBS: Det kryllar av stavfel och fel i gramatik, så - YOU HAVE BEEN WARNED!
I alla fall.. Som jag ser det, så kan man se ett fenomen angående mänskliga rasens bestånd, att människan av idag(och för långt tillbaka även), lever sina liv i en slags återhållsamhet av något osynligt skäl, som bara kan upptäckas föreligga för den som kan se igenom slöjan. som kan urskådas som en slags märklig hjärntvätt och rädsla, kanske rädsla för döden, men en slags påverkan till fromhet iaf.
som dom har fått genom hundratals år av mänskliga rasens direkt hord-bildande relation till livet på jorden, i trång social omgivning, som har tvingat man efter man efter kvinna efter kvinna att kasta bort sina lättsinligheter och nyckfulla ingivelser, som existensen faktiskt bjuder var levande ting på,
att rätta sig och att Människan lever inte sitt korta liv i en storslagen "biblisk" värld, i direkt uppenbarelse för att födas och plötsligt existera som fria andar. Istället följer vi dygder som säger att vi borde värna om förståndet vi fått för vi är inte den förste, ungefär nått sånt..
Vi kryper i återhållsam, tillknäppt i smutsig system-skit av det vi fått levererat som vårt syfte, fast detta trots att det inte direkt finns nått annat än en oskriven lag för allt som är en dygd.
Människan agerar aldrig ut en roll som honom själv, till fulla vilda kalibrer. Han entrar aldrig scenen av sin hela existens hans hela varande och uppfattning, smärta, död, gittighet, ALLT. Han lever under en slöja av dygd, en slöja av tillräcklighet och står istället nedanför friheten och beskådar andra som kallar ut sitt var och ger utlopp för nånting. Precis som Charles Manson eller JJ Allin t.ex(eller någon annan anarkistisk titanicsjäl för den delen), som sätter plogen i den jordiska mystiken, men han du ser på gatan blir aldrig annat än en kuliss för dessa kortlivade drop outs.
- Människan agerar aldrig ut med styrka, sina känslor, skratt, gråt, smärta, vansinne, hat, lust, med, han klättrar inte, han kryper, detta vill jag säga att människan liksom gömmer sig bakom en mask, han har inga dödsgenuina känslor, ingen dumdristighet och lust att verkligen leva i det obskyra vilda som är sanning, utan han spelar en roll.. utanför scenen paradoxalt nog, skulle man kanske kunna säga. Han verkar aldrig entra scenen och bli galen, ge sig på ett nummer, han sitter med rakla axlar och väntar och lever, lever och väntar. Aldrig någonsin att släppa förståndet om sin sociala ras-relation och typ göra bort sig, eller göra något poänglöst eller nyckfullt rent av märkligt absurt, som att t.ex äta skit(mmm.), suga lammkuk.. eller dansa hela tiden, eller leva och superleva, helt enkelt, the good life, real life.
Han gör allt som för oftas som andra säger åt han, om inte hela sitt liv.. För rasen har statuerat den friheten åt han, eller åtminstånde rasens påverkan och samfundet i relationen till den. Hon har left för länge med sig själv för att kunna hitta rätt. Han låter den tygla honom, och äckla honom varje dag 08.00 till 16.00.. Men vem bryr sig om honom, slaven??
Men han lever inte han är död, livet han för är bara dygder.
Ett bra exempel är i filmen "Torsk på Tallin", när dom blir inlåsta i bussen, människan har låst in sig själv i buissen och låter bli att finnas, han freakar iaf inte ur, han dansar bara när han råkar ha tid från diciplinets trådar, trots att gud har lämnat honom, han dygdar sig endå, och han gör det inte av respekt för andra aktörer, utan för att inget annat är uråldrigare, mer inlärt-tjälvklart än den rasliga fortgångens tillhörande, att folja den kära rasen. Men om han verkligen såg, om han verkligen såg sanningen så hade han skrattat åt hela spektaklet och öppnat sina fem sinnen, för: -IF THE DOORS OF PERCEPTION WHERE CLEANSED EVERYTHING WOULD APEAR AS IT IS, INFINIT
Han hade inte äns haft någon självdiciplin, han hade gjort precis vad han vill, för han är en Ubermenscs, hans egna akturitet.Han har då kommit till freds med världen/staten. Men där börjar även problemen;.Sammacsak som i sången, Bob Marley; - "Men and people will fight you down when you see the light, let me tell you if youre not wrong then everything is allright"
Han har metafysiska kedjor, kanske man skulle kunna säga, Och visst, det känns väll för var människa, som det brukar heta - att vi är kedjade till världen, men det är nästan som att vi kommit att bli av med våra "naturliga identiteter", vi spelar en roll.., Människan har beryckts från sina destruktiva, fula, smärtsamma, vansinniga, vanartade, märkliga och felande krubupler av sinnen och låter helt enkelt bli att utforska dessa känslor, precis som, han släpper inte minion i sig och entrar genom porten till den andra sidan, han lever vidare i frommhet och blind för sina fängslen runt armlederna så kokar han ennu en kopp kaffe, värmer ännu en micro-muffin, sitter och runkar på mcdonalds till dom söta ballongerna.. .
Som Jim Morrison uttryckte det under nån intervju nån gång; -"People are afraid of themselves, of their own reality; their feelings most of all. People talk about how great love is, but that's bullshit. Love hurts. Feelings are disturbing. People are taught that pain is evil and dangerous. How can they deal with love if they're afraid to feel? Pain is meant to wake us up. People try to hide their pain. But they're wrong. Pain is something to carry, like a radio. You feel your strength in the experience of pain. It's all in how you carry it. That's what matters. Pain is a feeling. Your feelings are a part of you. Your own reality. If you feel ashamed of them, and hide them, you're letting society destroy your reality. You should stand up for your right to feel your pain.”
“That's what real love amounts to- letting a person be what he really is. Most people love you for who you pretend to be. To keep their love, you keep pretending- performing. You get to love your pretence. It's true, we're locked in an image, an act-”
“The most important kind of freedom is to be what you really are. You trade in your reality for a role. You trade in your sense for an act. You give up your ability to feel, and in exchange, put on a mask. There can't be any large-scale revolution until there's a personal revolution, on and individual level. It's got to happen inside first. You can take away a man's political freedom and you won't hurt him- unless you take away his freedom to feel. That can destroy him. That kind of freedom can't be granted. Nobody can win it for you.”
Människan har lagt band på sig och han kan inte äns inse det själv, för det är redan sedan länge uppfattningen att det sätt han har kommit att uppnå är hans rätta befinnande, han kan inte börja om för förstaplatserna är redan sålda för all framtid. Dom måste väll haft rätt, har(hade) inte våra kära föräldrar rätt?? Och det har dom inte, det är dom som har lurat dig, genom att sätta dig i skolning osv osv. Skaffa karriär, lev det goda prosperiska, friska livet, förstör inte ditt liv, lev länge och frommt osv osv. Men det friska livet är inte äns ett liv, det är ett kortlivat fängelse.. Precis som slaktdjur, vi behandlar varandra som kreatur, speciellt i usa, där har överheten absolut ingen vördnad för liv, och hela landet är grundat på en blodpöl, världens största krigsmakt, babylon..
Men det argumentet kan vi/människan lika gärna släppa, för vi kan inte se historien, vi kommer inte längre ihåg historien för vad den faktiskt är(och historien har svartnat i vår tid), vi ser bara historien vi har fått se den, men det ligger undergångar och katastrofer där, mindre saker, även, som borde tas i åtanke,
alla skrubupler och undergångar finns inte för oss längre, vi har vandrat in i en romans, eller vad man ska kalla det, likt slavar, vi trampar på för allt vi bör utan att kunna släppa kettingarna, men till trots så ser vi inte att kättingarna är uppmålade och inte äns värdsliga utan korrupta draghänder, kulisser för att hålla ditt sinne bedövat och i chack, onödiga i sanningen, vi kan inte se hur människan en gång för tusentals år sedan faktiskt var fri att bara vara utan en slags herredom som hade en hand över deras huvud som en smutsig slav, som leder sina egna.
Det är precis som att hela rasen har tilltagit sig den förvridna indokturerade falsk-kristendomen, om man ser till det så; - även människor som anses atheister, lever oxå under detta samma fenomen, Även satanister, även du och jag är slavar, ALLA. Vi är alla som lamm, ett hordbildnings-koncentrationsläger, eller bara för att nämna ett bra citat som rör vid just denna tes; -"chased our pleasures here, dugged our treasures there, but can you still recall the times we cried, break on through to the other side".
- Alltså, bryt igenom till en Ubermench nivå, lämna människan och gå en nivå upp tillbaka till apan, för människan är en mutant av devolution.
OBS: Det kryllar av stavfel och fel i gramatik, så - YOU HAVE BEEN WARNED!
I alla fall.. Som jag ser det, så kan man se ett fenomen angående mänskliga rasens bestånd, att människan av idag(och för långt tillbaka även), lever sina liv i en slags återhållsamhet av något osynligt skäl, som bara kan upptäckas föreligga för den som kan se igenom slöjan. som kan urskådas som en slags märklig hjärntvätt och rädsla, kanske rädsla för döden, men en slags påverkan till fromhet iaf.
som dom har fått genom hundratals år av mänskliga rasens direkt hord-bildande relation till livet på jorden, i trång social omgivning, som har tvingat man efter man efter kvinna efter kvinna att kasta bort sina lättsinligheter och nyckfulla ingivelser, som existensen faktiskt bjuder var levande ting på,
att rätta sig och att Människan lever inte sitt korta liv i en storslagen "biblisk" värld, i direkt uppenbarelse för att födas och plötsligt existera som fria andar. Istället följer vi dygder som säger att vi borde värna om förståndet vi fått för vi är inte den förste, ungefär nått sånt..
Vi kryper i återhållsam, tillknäppt i smutsig system-skit av det vi fått levererat som vårt syfte, fast detta trots att det inte direkt finns nått annat än en oskriven lag för allt som är en dygd.
Människan agerar aldrig ut en roll som honom själv, till fulla vilda kalibrer. Han entrar aldrig scenen av sin hela existens hans hela varande och uppfattning, smärta, död, gittighet, ALLT. Han lever under en slöja av dygd, en slöja av tillräcklighet och står istället nedanför friheten och beskådar andra som kallar ut sitt var och ger utlopp för nånting. Precis som Charles Manson eller JJ Allin t.ex(eller någon annan anarkistisk titanicsjäl för den delen), som sätter plogen i den jordiska mystiken, men han du ser på gatan blir aldrig annat än en kuliss för dessa kortlivade drop outs.
- Människan agerar aldrig ut med styrka, sina känslor, skratt, gråt, smärta, vansinne, hat, lust, med, han klättrar inte, han kryper, detta vill jag säga att människan liksom gömmer sig bakom en mask, han har inga dödsgenuina känslor, ingen dumdristighet och lust att verkligen leva i det obskyra vilda som är sanning, utan han spelar en roll.. utanför scenen paradoxalt nog, skulle man kanske kunna säga. Han verkar aldrig entra scenen och bli galen, ge sig på ett nummer, han sitter med rakla axlar och väntar och lever, lever och väntar. Aldrig någonsin att släppa förståndet om sin sociala ras-relation och typ göra bort sig, eller göra något poänglöst eller nyckfullt rent av märkligt absurt, som att t.ex äta skit(mmm.), suga lammkuk.. eller dansa hela tiden, eller leva och superleva, helt enkelt, the good life, real life.
Han gör allt som för oftas som andra säger åt han, om inte hela sitt liv.. För rasen har statuerat den friheten åt han, eller åtminstånde rasens påverkan och samfundet i relationen till den. Hon har left för länge med sig själv för att kunna hitta rätt. Han låter den tygla honom, och äckla honom varje dag 08.00 till 16.00.. Men vem bryr sig om honom, slaven??
Men han lever inte han är död, livet han för är bara dygder.
Ett bra exempel är i filmen "Torsk på Tallin", när dom blir inlåsta i bussen, människan har låst in sig själv i buissen och låter bli att finnas, han freakar iaf inte ur, han dansar bara när han råkar ha tid från diciplinets trådar, trots att gud har lämnat honom, han dygdar sig endå, och han gör det inte av respekt för andra aktörer, utan för att inget annat är uråldrigare, mer inlärt-tjälvklart än den rasliga fortgångens tillhörande, att folja den kära rasen. Men om han verkligen såg, om han verkligen såg sanningen så hade han skrattat åt hela spektaklet och öppnat sina fem sinnen, för: -IF THE DOORS OF PERCEPTION WHERE CLEANSED EVERYTHING WOULD APEAR AS IT IS, INFINIT
Han hade inte äns haft någon självdiciplin, han hade gjort precis vad han vill, för han är en Ubermenscs, hans egna akturitet.Han har då kommit till freds med världen/staten. Men där börjar även problemen;.Sammacsak som i sången, Bob Marley; - "Men and people will fight you down when you see the light, let me tell you if youre not wrong then everything is allright"
Han har metafysiska kedjor, kanske man skulle kunna säga, Och visst, det känns väll för var människa, som det brukar heta - att vi är kedjade till världen, men det är nästan som att vi kommit att bli av med våra "naturliga identiteter", vi spelar en roll.., Människan har beryckts från sina destruktiva, fula, smärtsamma, vansinniga, vanartade, märkliga och felande krubupler av sinnen och låter helt enkelt bli att utforska dessa känslor, precis som, han släpper inte minion i sig och entrar genom porten till den andra sidan, han lever vidare i frommhet och blind för sina fängslen runt armlederna så kokar han ennu en kopp kaffe, värmer ännu en micro-muffin, sitter och runkar på mcdonalds till dom söta ballongerna.. .
Som Jim Morrison uttryckte det under nån intervju nån gång; -"People are afraid of themselves, of their own reality; their feelings most of all. People talk about how great love is, but that's bullshit. Love hurts. Feelings are disturbing. People are taught that pain is evil and dangerous. How can they deal with love if they're afraid to feel? Pain is meant to wake us up. People try to hide their pain. But they're wrong. Pain is something to carry, like a radio. You feel your strength in the experience of pain. It's all in how you carry it. That's what matters. Pain is a feeling. Your feelings are a part of you. Your own reality. If you feel ashamed of them, and hide them, you're letting society destroy your reality. You should stand up for your right to feel your pain.”
“That's what real love amounts to- letting a person be what he really is. Most people love you for who you pretend to be. To keep their love, you keep pretending- performing. You get to love your pretence. It's true, we're locked in an image, an act-”
“The most important kind of freedom is to be what you really are. You trade in your reality for a role. You trade in your sense for an act. You give up your ability to feel, and in exchange, put on a mask. There can't be any large-scale revolution until there's a personal revolution, on and individual level. It's got to happen inside first. You can take away a man's political freedom and you won't hurt him- unless you take away his freedom to feel. That can destroy him. That kind of freedom can't be granted. Nobody can win it for you.”
Människan har lagt band på sig och han kan inte äns inse det själv, för det är redan sedan länge uppfattningen att det sätt han har kommit att uppnå är hans rätta befinnande, han kan inte börja om för förstaplatserna är redan sålda för all framtid. Dom måste väll haft rätt, har(hade) inte våra kära föräldrar rätt?? Och det har dom inte, det är dom som har lurat dig, genom att sätta dig i skolning osv osv. Skaffa karriär, lev det goda prosperiska, friska livet, förstör inte ditt liv, lev länge och frommt osv osv. Men det friska livet är inte äns ett liv, det är ett kortlivat fängelse.. Precis som slaktdjur, vi behandlar varandra som kreatur, speciellt i usa, där har överheten absolut ingen vördnad för liv, och hela landet är grundat på en blodpöl, världens största krigsmakt, babylon..
Men det argumentet kan vi/människan lika gärna släppa, för vi kan inte se historien, vi kommer inte längre ihåg historien för vad den faktiskt är(och historien har svartnat i vår tid), vi ser bara historien vi har fått se den, men det ligger undergångar och katastrofer där, mindre saker, även, som borde tas i åtanke,
alla skrubupler och undergångar finns inte för oss längre, vi har vandrat in i en romans, eller vad man ska kalla det, likt slavar, vi trampar på för allt vi bör utan att kunna släppa kettingarna, men till trots så ser vi inte att kättingarna är uppmålade och inte äns värdsliga utan korrupta draghänder, kulisser för att hålla ditt sinne bedövat och i chack, onödiga i sanningen, vi kan inte se hur människan en gång för tusentals år sedan faktiskt var fri att bara vara utan en slags herredom som hade en hand över deras huvud som en smutsig slav, som leder sina egna.
Det är precis som att hela rasen har tilltagit sig den förvridna indokturerade falsk-kristendomen, om man ser till det så; - även människor som anses atheister, lever oxå under detta samma fenomen, Även satanister, även du och jag är slavar, ALLA. Vi är alla som lamm, ett hordbildnings-koncentrationsläger, eller bara för att nämna ett bra citat som rör vid just denna tes; -"chased our pleasures here, dugged our treasures there, but can you still recall the times we cried, break on through to the other side".
- Alltså, bryt igenom till en Ubermench nivå, lämna människan och gå en nivå upp tillbaka till apan, för människan är en mutant av devolution.
__________________
Senast redigerad av Pissmadame 2011-07-13 kl. 18:43.
Senast redigerad av Pissmadame 2011-07-13 kl. 18:43.