mår psykiskt dåligt av aborten

Jag gjorde abort i måndags, den 4 juli, idag är det den 8de. 4 dagar sedan och jag bara gråter, det tär på både mig och min sambo, vi va överens om aborten eftersom vi ej har tid och pengar till ett barn nu.
Men direkt efter så å ngrar jag mig, eller rättare sagt, min huvud säger att jag gjorde rätt men resten av kroppen tkr bara att det är fel. Jag vill veta av er om det är normala känslor, om folk som har gjort abort förr om detta är normalt. Jag orkar inte må bajs längre...

Inget du kan ändra på nu.. Bättre att ni plockade den nu än om 4 år .. Lev i nuet, njut av friheten du fått utav det

jo jag vet att jag borde göra detta, men det är dessa förbannade känslor som kmr upp, jag orkar inte må dåligt av detta, jag orkar inte att jag är känslig o gråter, men kan inte hindra detta :O jobbigt läge!

Antagligen bästa beslutet du tagit Du mår bra snart kan ja lova!.

Det kommer att ge sig, jag gjorde själv en abort när jag var 18 år och blev gravid även fast jag åt piller.

Direkt efteråt var det skitjobbigt, jag kände mig som en mördare grät väldigt mycket i några veckor, jag mindes länge vilket datum jag gjorde min abort och vilket datum som bebisen skulle varit beräknad.

Dock bleknar allt detta med tiden och man minns bara varför man valde att göra detta!

Så jag lovar i början är det mörkt men molnen skingras

Ni har i alla fall varandra att stödja sig emot
Lycka till

Du har gjort ett jättestort ingrepp och tagit bort nåt som skulle utvecklas till en individ bestående av dig och din kille, tycker att det vore jättekonstigt om du inte mådde skit av det, det är jävligt mänskligt att känna sorg över sånt.

Sen håller jag inte riktigt med alla som säger att detta var ditt livs bästa beslut, det får du och alla vi andra aldrig veta, det enda du kan glädja dig med är att det var ditt beslut.

Åk iväg nånstans bara du och killen, helst nånstans du inte varit på när du var gravid, så att du inte blir påmind om det hela tiden, det kanske kan hjälpa.

Det är inte ovanligt att må psykiskt och fysiskt dåligt efter en abort, så du är inte onormal på något vis. Kan du inte försöka ta kontakt med en kurator och prata om det, eller samtala med andra kvinnor som också gjort abort?

Tro mig, tårarna kommer att torka - kroppen fixar inte att gråta för alltid. Du är nog mest chockad nu.

Du mår dåligt av hormonella skäl. Åtminstone finns dem där. Det är därför logiskt att du mår som du mår med tanke på vad du skriver om huvud och kropp.

Läs inte skitkommentarerna du får. Du har gjort dig en tung erfarenhet och den erfarenheten kommer att hjälpa dig att bli en bra mor en dag.

För att hjälpa dig själv: ni avbröt en cellförening. ett embryo. det hade varit värre om det var en fullt utvecklad människa. Du ska därför aldrig leta likhetstecken mellan det som inte blev och det barn du får i framtiden.


Vad får du ut av det där?

Jag och många fler skulle bli väldigt mycket mer orolig om du inte hade fått en mild depression av aborten. Du är inställd på barnafödande och modersinsikter. Din kropp sätter din avkomma i prio 1. Du har gjort en onaturlig abort (utan att sätta värderingar), dvs det är inte kroppen själv som har gjort aborten genom felaktigt foster, utan du har gjort det via ett onaturligt ingrepp (åter igen utan värderingar). Detta medför att hjärnan och kroppen är inställd på att vara en moder och reagerar då med depression och ångest när du får reda på att din avkomma ej lever längre, dvs när avkomman inte längre finns inom dig och du skiljs från avkomman.
Den här reaktionen är minst lika mycket som att du börjar producera bröstmjölk när du blir gravid.
Detta kommer att gå över med tiden.
Om du gjorde aborten inom de första veckorna så är det inget att tänka på. Däremot om aborten var över v.18 så skulle moralen kunna komma (åter igen värderar jag inte).

Innebär det då att det är något fel på mig som överhuvudtaget inte varit deprimerad sen jag gjorde min abort? Ingen ångest, nada. Enda ångesten jag hade angående min graviditet var just faktumet att jag var gravid och absolut inte ville behålla det, eller ens bli gravid från början. Min abort var en lättnad, och jag har mått tipptopp efter det - om vi bortset från den fysiska smärtan under själva aborten dvs.

rent biologiskt ja. Du vill från början inte ha en avkomma. Bara där skiljer det sig. Tänk på att allt du gör är i direkt resultat på hur hjärnan är strukturerad.
Sedan är ju detta rent individuellt. Du kanske inte kände lika mycket som TS åga att du var inställd på att stöta bort avkomman.
Lite som att djur biter ihjäl sina egna ungar.

Så du tycker att man ska föda ett barn till livet som man inte kan ta hand om ekonomiskt? Det är bättre med abort än att barnet får leva ett liv och inte vara önskad eller älskad.

EDIT: Sen kan jag hålla med dig om att man ska använda kondomer eller äta piller men det är inte alltid det hjälper