Om Universum blev självmedvetet?

Det här är en fråga som kräver mycket intelligens och föreställningsförmåga (om det ens räcker?) för att kunna besvaras. Människan är ju som alla vet en kropp materia (sk död materia) som blivit medvetet om sig själv och sin plats i existensen. Då är det väldigt logiskt att fråga sig om annan materia också kan vara el bli självmedvetet. Kan Universum bli medvetet om sig själv eller är det kanske redan det? Jag tror såklart inte på detta men det är, precis som all religion, nästan, känns det som, omöjligt att motbevisa. Men den här teorin är till skillnad från religioner och tron på en personlig Gud som styr hela Universum, inte baserad på någon övernaturlig egenskap utan utgår ifrån ett fenomen som vi vet kan hända: nämligen att materia blir självmedvetet.

Nej, jag tror inte att universum är självmedvetet men att det teoretiskt skulle kunna bli det, åtminstone delvis, tex i en galax, solsystem, planet, bergskedja, vulkan, moln, åskväder, storm. I de sistnämnda väderfenomenen skulle det naturligtvis handla om korta, snabbt ut slocknade medvetanden. Men även Universum skulle kunna vara ett ut slocknat medvetande, att det tidigare haft ett medvetande, t ex under Big Bang, men att det nu bara är död materia utan någon som helst vilja.

Jaja, det här är svåra frågor men visst vore det lite häftigt om Universum plötsligt blev självmedvetet?
Hur skulle det påverka oss människor tror ni?

Big Bang*

Intressant frågeställning. Skulle universum vara ond eller god?

Skulle det bli mindre oväder eller skulle vi få se mer oväder iom att ovädret inte vill slockna?

Hur det skulle på oss beror på vad det är som blir självmedvetet, en storm kanske blir värre, planeter kanske krockar med varandra? Eller så hjälper man varandra, en segelbåt kan gå snabbare och längre för att den får hjälp av en storm och man kan transportera saker långa sträckor i rymden genom att "docka" en planet med jorden.

Om hela universum, dvs alltet, blev självmedvetet skulle det nog känna en enorm ensamhet. Det kanske redan är självmedvetet? Är det därför varje individ har ett eget självmedvetande? För att slippa ensamheten, om vi alla egentligen är ett enda medvetande.

Vet inte ens om jag tolkade frågan rätt.

Det råkade bli fel Big, hahah. Ja, frågan om ett självmedvetet Universums personlighet och egenskaper är inte lätta att besvara. Risken är ju att det gör allt för att överleva själv och inte bryr sig om något annat. Människan och andra levande varelser skulle kanske offras om det var till ESUs fördel, ungefär som man tar antibiotika mot bakterier. En viktig fråga är hur integrerade vi kommer att vara i självmedvetandet, kommer vi uppfyllas av det själva? Vi är ju trots allt en del av universum.

Ett isolerat självmedvetet väderfenomen skulle nog inte, tror jag, försöka kommunicera med människan, utan med andra väderfenomen (med tragiskt resultat, tänk:alla är döda) men visst skulle den troligtvis göra allt i sin makt för att leva så länge som möjligt.

Hjärnan fungerade om jag minns rätt genom att den skickar elektriska impulser mellan olika synapser. Eller att den skickar information mellan olika delar av hjärnan.

Någon person la fram tanke experimentet att om man tog en grupp människor och sa åt dem att sprida information mellan varandra skulle då gruppen få ett sorts... kollektiv intelligens eller medvetande? Skulle något liknande då kunna tänkas på ännu större skala till.ex mellan planeter eller solsystem?

Skillnaden mellan hjärnan och gruppen med människor är väl dock att människorna är medvetna och har en självuppfattning vilket jag antar att synapserna inte har. Jag undrar då om ett högre medvetande då skulle kunna ha en uppfattning om sig själv? visst individerna skulle kunna tänka att de är en grupp, ett kollektiv men skulle det högre medvetandet kunna ha en egen uppfattning, ett eget medvetande?

Fast om vi bortser från allt det där och bara säger att universum på något sätt börjar tänka så tror jag inte att det skulle känna sig ensamt eller något liknande. Universumet skulle inte ha några sinnen som uppfattar världen eller sig själv för den delen. Den skulle inte veta vad koncept som ensamhet eller jag är eftersom den inte kan sätta sig i perspektiv med någonting annat.

Du har en väldigt viktig poäng här. Universum skulle bli otroligt ensam. Tänk att vara allt som finns. Usch hemska tanke.

Edit. Och det här självmedvetna Universum skulle nog inte kunna skapa sällskap, typ människor, som bibelns Gud.

Om du var allt som existerar skulle du då kunna tänka dig någonting annat? Något mer? Något som inte är allt? Om en människa från födseln inte hade några som helst sinnen, ingen syn, hörsel, känsel etc skulle den då kunna tänka sig att det finns något annat? Skulle den kunna förstå koncept som ensamhet?

Nej, förmodligen inte, men jag tänker utifrån hur vi människor tänker om att vara Allt, alltså ensamma i hela Universum. Det är inte så lätt att föreställa sig hur det är för ett självmedvetet Universum eller ens för ett självmedvetet solsystem. Människan är väldigt fången i sitt mänskliga perspektiv.

Stopp och belägg. Först och främst består inte alla objekt i materia utav samma egenskaper. Men vad innebär då egentligen självmedvetande? Om nu liv är överordnad för självmedvetenhet så är väl föregående rimligtvis även underordnad egenskaper för dynamiska organismer, eller? Att knäcka denna nöt tror jag betyder att du måste bevisa vägen via "död materia".

Visst är vi fångade i vårat eget perspektiv men poängen kvarstår. Är det inte så att koncept som "jag" skapas genom att jämföra oss med andra?

Fast hur definieras ett medvetande? måste ett medvetande vara just medveten om omvärlden? Kan man kalla ett medvetande utan några som helst sinnen ett medvetande?

Universum är självmedvetet. Vi finns. Vi är varken mer eller mindre än en del av universum. Således är universum självmedvetet. Eller?

Mvh!

Jo för oss människor är det nog så men för ett annat väsen kan man inte vara helt säker. Och visst verkar det som att vi hämtar all vår kunskap från sinnesförnimmelser men man kan inte utesluta att det finns andra sätt.
Nej, ett vanligt medvetande är väl alltid begränsat ut mot omvärlden. Men tänk att universum skulle ha ett medvetande liknande människans. Ett selektivt medvetande som inte registrerar mer än lite grann. Universum skulle kunna vara som den dövstumme flipper-spelare i the Who-filmen. Men nej det känns inte rätt.

Sedan tycker jag att det känns mer sannolikt att bara en del av Universum blir självmedvetet. Att hela skulle bli det med tanke på hur stort det är (andra förutsättningar före och under Big Bang) känns som en chans på omöjligheten.