Om jag har tex min mors förväntning att jag ska komma hem med 320p i grundskolan varje termin, och märker att förslagsvis kemi verkligen inte är någonting som har hemma innanför mitt pannben, så måste du begripa att det kändes lönlöst. Uppmuntran, visst, fick beröm när jag gjorde bra saker, men den motivationen uppvägde inte oviljan, för att uttrycka det milt, att veta att man inte nådde upp till max jämt.
Jag läste inte vidare efter gymnasiet, utan har jobbar med kroppen snarare än hjärnan, och min ekonomiska situation har äntligen (efter nåt års arbetslöshet, tack håll käften
) börjat se riktigt trevlig ut och min inkomst är högre än många jag känners.
Jag har fullt utvecklat ordningssinne och försöker hela tiden vara logisk, men vad är meningen med ett vardagsrumsbord om man inte använder det? Måltider förtärs enbart där när dinosaurierna är out of town, och fötter? Gissa en gång.
Jadu, flytta hemifrån är en dröm, men bostadsköer + det faktum att jag inte har det som krävs för att köpa en egen lägenhet har gjort sitt - as of now, anyway. Dessutom tar jag till mig lite FB-anda och skyller på babbarna, det börjar bli
lite väl trångt i det här landet nu.
FYI är min familj inte rik någonstans, vi bor visserligen i en (sunkig) villa men de pengarna kom från farmors dödsbo, vi har inget landställe, har en gammal Volvo som familjebil och när det pratas semestertider och utlandsresor är det Åland på sin höjd som hamnar på tapeten.