Blir livet någonsin bättre?

Jag är 32, o dricker på antabus, mår fruktansvärt. Hoppas den vänder

Hur länge har du haft det så?

Lycklig? Människor är inte lyckliga.
Det där måste du ha fått om bakfoten.
Vem har tutat i dig att andra är lyckliga? De själva? Tror du på det?
Det är som Strindberg sa, det är synd om människorna.
Det där med att alla andra verkar ha det så bra, det kan du ta med en rejäl nypa salt.

Skärp dig, det är ju inte så att du tvingas äta skit precis.
Stå på dig, sluta gnäll, ta reda på vad du vill göra med ditt liv (om det går) och försök göra det, du har bättre förutsättningar för den saken än 90 % av jordens befolkning. Om du inte kan ta reda på vad du vill med ditt liv så behöver du ändå inte oroa dig, du sitter nog med ett huslån och en flickvän på smällen snart du också. Om du inte passar dig. Eller befinner dig på en vandring på Inkaleden för att få uppleva något alldeles speciellt. Då vill du inte börja ifrågasätta vad allt går ut på, det kan jag tala om för dig.

Visst är det så. Men tråkigt kanske kan vara bra?
Jag tror att man måste acceptera att vi är enkla varelser. Vi behöver ha något att sträva efter, om det så är att bygga en mur av stenblock, skriva en deckare eller att trimma en moppe. Saknar man den grejen så går det illa, se på alla Hollywoodungar utan mål och mening som bara knarkar och rent allmänt saknar existensberättigande i sina egna ögon. Du har ju åtminstone ett mål. Det är bra! Fokusera som fan på det, kanske fundera på hur du kan fokusera ännu mer än vad du redan gör. Visst är det ändå lite kul att gå upp sådär helt i något? Att grotta ner sig som fan i en företeelse på jobbet eller fundera på hur man ska fixa balkongräcket hemma om man bara får tag på en svets etc.

Mitt mår att bli klar med huset. Eller klippa gräsmattan. Eller komma hem från jobbet och ta en cigarill på kökstrappan i lugn och ro. Ett steg i taget. Små nöjen.

Jag går direkt på sak. För ungefär två månader sedan gjorde min flickvän slut, och det är väl i och med det som jag känner som jag gör idag. Jag har mer eller mindre gått vidare eftersom hon inte verkade ha några större problem med att träffa någon annan några dagar senare efter 2 år tillsammans. Hursomhelst, jag känner mig som i en bubbla. Jag bor i ett ganska litet samhälle där det väldigt sällan händer någonting. Bor hemma med mina föräldrar än eftersom jag vill tjäna ihop lite pengar till framtiden, och det är nu ett år sedan jag tog studenten.

Nu till problemet i sig, jag är så äckligt jävla pissuttråkad, deprimerad och oroar mig konstant varenda dag över mitt liv och hur det ska bli. Jag ska vara ärlig, jag ser rätt okej ut, har inte svårt att skaffa vänner och är oftast glad. Publikt. Men det känns som alla andra har det så bra, alla andra flyttar ihop med sin flickvän någon annanstans, pluggar, jobbar, reser och ser inte tillbaks. Under året som gått har nästan 4-5 kompisar som jag hängde med i stort sätt varenda dag bara försvunnit och jag känner mig idag ensam, och värdelös. Det jag brinner för, och som jag vill jobba med är musik. Har hållit på sedan lågstadiet och ska söka ett par skolor nästa år och kommer då flytta dit. (var dum nog och tänkte inte ens tanken att söka i år för allting var ju sååå himla bra mellan mig och flickvännen. Trodde jag). Detta ser jag fram emot något så in i helvete, det är bara det att det fortfarande är ett helt jävla år kvar tills dess, och varje dag känns som en evighet. Jag är orolig att jag ska tappa min förmåga att kunna vara en bra människa tills dess. Tappa förmågan att skaffa vänner och ja.. Flickvän. Jag har nått botten och mår äckligt dåligt varenda dag över detta.

Då är frågan, har ni någonsin varit allra längst ner men på något sätt gått ur detta svarta moln och blivit lyckliga igen? Ber om ursäkt om jag öst ur mig för mycket, men flashback är till för oss olyckliga!!

Tacksam för svar.

Jag går direkt på sak. För ungefär två månader sedan gjorde min flickvän slut, och det är väl i och med det som jag känner som jag gör idag. Jag har mer eller mindre gått vidare eftersom hon inte verkade ha några större problem med att träffa någon annan några dagar senare efter 2 år tillsammans. Hursomhelst, jag känner mig som i en bubbla. Jag bor i ett ganska litet samhälle där det väldigt sällan händer någonting. Bor hemma med mina föräldrar än eftersom jag vill tjäna ihop lite pengar till framtiden, och det är nu ett år sedan jag tog studenten.

Nu till problemet i sig, jag är så äckligt jävla pissuttråkad, deprimerad och oroar mig konstant varenda dag över mitt liv och hur det ska bli. Jag ska vara ärlig, jag ser rätt okej ut, har inte svårt att skaffa vänner och är oftast glad. Publikt. Men det känns som alla andra har det så bra, alla andra flyttar ihop med sin flickvän någon annanstans, pluggar, jobbar, reser och ser inte tillbaks. Under året som gått har nästan 4-5 kompisar som jag hängde med i stort sätt varenda dag bara försvunnit och jag känner mig idag ensam, och värdelös. Det jag brinner för, och som jag vill jobba med är musik. Har hållit på sedan lågstadiet och ska söka ett par skolor nästa år och kommer då flytta dit. (var dum nog och tänkte inte ens tanken att söka i år för allting var ju sååå himla bra mellan mig och flickvännen. Trodde jag). Detta ser jag fram emot något så in i helvete, det är bara det att det fortfarande är ett helt jävla år kvar tills dess, och varje dag känns som en evighet. Jag är orolig att jag ska tappa min förmåga att kunna vara en bra människa tills dess. Tappa förmågan att skaffa vänner och ja.. Flickvän. Jag har nått botten och mår äckligt dåligt varenda dag över detta.

Då är frågan, har ni någonsin varit allra längst ner men på något sätt gått ur detta svarta moln och blivit lyckliga igen? Ber om ursäkt om jag öst ur mig för mycket, men flashback är till för oss olyckliga!!

Tacksam för svar.