"Älska livet"

Hej

Ser på Facebook återkommande statusuppdateringar av några få av sina ~500 vänner om hur mycket de älskar livet. Jag vet inte om jag är avundsjuk eller tycker synd om dessa personer, då det är tämligen simpla och vardagliga saker som är så jävla bra.

Visst, ibland kan jag känna små lyckorus när saker flyter på bra och det känns bra, men inte så jävla mycket att jag måste pracka på andra hur underbart jag tycker mitt liv är. I helhet och överlag känner jag mig inte lycklig, men på daglig basis och hur jag får vardagen att fungera så är jag det.

Jag har en dröm om hur mitt liv kommer se ut om 2-3 år som jag håller på att förverkliga med hårt arbete och öppet sinne. Då tror jag nu att jag bör kunna älska livet som jag uppfattar dessa dessa gör.

Men till frågan, är det mestadels människor som är programmerade och är lyckligt lottade att glädjas åt sakerna i livet? Och eller korkade? Ljuger de? Eller är de ens på den nivå som mig när jag är pumpad på gymmet och får uppmärksamhet av tjejer-känslan?

Går det att forma sitt liv till ett nirvana? (Medveten om all jävelskap som händer den lilla människan kallat LIFE) Men att man känner och tittar djupt så är man ändå lycklig och kan ta sig ur hemska situationer.

Jag tänker lite som du, desto dummare man är, ju gladare blir man, självklart inte i alla fall, men för det mesta. Jag tror att ju smartare man är desto svårare blir det att uppskatta mindre framgångar, man vill komma så långt som möjligt, medans dom "dumma" nöjer sig med det vanliga och mediokra livet. Som sagt, självklart inte i alla fall.

Du säger ju själv att du har läst det där på Facebook. Facebook är ytligheten definierad. Det är inte många som skriver om hur deras fru mördat deras sexuella identitet eller om hur deras barn äter deras drömmar (Luis CK referens) men du kan vara säker på att allt i deras liv inte står rätt till.

Lyckligast är den som inte känner behovet att behöva skryta för andra.

Det finns kortvarig lycka och det finns långvarig lycka, är man mindre intelligent så har man oftast den första sorten. Eller så ljuger man helt enkelt, det är många osäkra människor som ljuger och det finns även många "enkla" människor som är tillfreds men egentligen inte känner någon lycka utan de flyter enbart i periferin men tycker om sitt förhållandevis lugna och enkla liv.

Finns dock mer av förstnämnda som skapar en fasad.

De är oftast bara glada, inte lyckliga.

Däremot förstår jag inte hur man inte kan älska livet. Att inte älska livet är att döma sig själv till olycka.

Jag känner kortvarig lycka ofta och ganska enkelt, men som sedan faller bort och jag påminns om vad som måste göras och hur det egentligen ser ut för mig i det stora hela, som gör att jag inte skulle kalla mig helt lycklig. Eller är man bara kräsen och vill ha det så bra som möjligt? Är väll normalbegåvad, men karriär är viktigt för mig.

Jag tycker det kan vara lite löjligt att det sitter en kunskapsreserv som är arga för att de mindre intelligenta är så glada. "Min tid kommer minsann och då ska ja bli mer och längre lycklig än er, era jävla spån! Vänta ni bara.".

Kan man inte vara glad om man har något att vara glad över och mindre glad om man stöter på motgångar för tillfället? Det känns onödigt att försöka koppla personlig lycka till IQ, man kan ju göra så mycket annat under tiden. Ta en glass i solen t.ex.

Nej jag är inte på något sätt dummare än genomsnittssvensson, men genom att se på livet på ett annat sätt och alltid svara "man ska inte klaga" när det inte finns något vettigt att klaga på så får jag ofta frågan varför jag aldrig har problem i livet.

Det krävs inte extra processorkraft i hjärnan för att ha en speciell inställning till livet.

Jag tror inte man behöver ha högre IQ för att fatta att det finns mer i livet än det majoriteten nöjer sig med.

Men jag ser livet som trösklar och väggar, det kanske inte är så kul att klättra på den men när man väl är uppe så kommer belöningen. Men man lär sig även med tiden att vara ödmjuk.(Bara idag så förlorade en motorcyklist benet precis utanför mitt jobb)

Håller med, jag som är smart har mycket högre mål än andra och har kommit på att om jag inte uppfyller dessa mål så kan jag lika gärna dö, har även kommit på att man behöver inte vara lyckligt, det är bara en känsla inte ett en mål så att säga. Det känns nästan som om jag bara kan ligga på en soffa och bli matad med lyckopiller livet ut lika gärna. Vilket jag finner helt meningslöst, men detta har människor som inte filosoferar kommit på än som synd är, världen kunde kommit mycket längre idag om folk filosoferade mer. Nu måste vi vänta några jävla tusen år.

Jag tror inte man måste vara dum i huvudet för att se glädje i mindre saker.

Lycka fordrar ständigt mer, oftare, bättre. Om du idag inte kan vara lycklig över det du fick igår, vad får dig att tro att du i övermorgon kan vara lycklig för det du får imorgon?

Om jag någonsin vill komma till ro från strävan efter mer, oftare och bättre, är det istället förnöjsamhet och tacksamhet jag strävar efter. Och ingetdera är nödvändigtvis beroende av mer, oftare eller bättre, utan uppnås enklare på helt andra sätt.

Den som gläds åt litet, har mycket att glädjas åt.

Jag hatar det.

Speciellt när en kvinnlig bekant skriver "Jag älskar livet. Gud är god", då vill jag personligen _SKALLA_ skärmen! Detta händer dagligen att samma person berättar för alla andra med sina statusuppdateringar hur jävla great hennes liv är. Fine, men håll det snälla för dig själv, speciellt att gud är god. Vad har gud med saken att göra?

Jag missunnar henne inte lyckan, men man behöver inte få veta vareviga dag hur jävla bra livet är?