Det där är så sant ! Men kan ändå inte tänka så just nu , försöker tänka på annat hela tiden men hela tiden kommer hon upp i mina tankar. Lycka för mig har varit prestera på fotbollsplanen, tog det före allt men nu har jag insett att hon är min lycka. Men första kärleken kanske är en läxa som vissa säger och man ska utvecklas ifrån det. Men älskar henne så sjukt mycket hon har jämt ställt upp för mig med resor och fixat och trixar så jag ska ha det bra,men jag har knappt sagt tack , eller haft tid o lyssna när hon varit ledsen eftersom jag aldrig varit det så har jag jämt sagt , älskling släpp det det blir bättre och inget blir bättre av att älta, men nu sitter jag här , ältandes i vad jag gjort fel och kan inte släppa alls. Alla mins ord jag stått för all min styrka har suddats ut och nu känner jag inte mig själv längre . Men om vi är menade för varandra blir man ju tillsammans igen ?