2011-06-10, 15:38
#1
Jag går rakt på sak, förra veckan så var jag och min klass på klassresa. Det var ju skapligt kul osv.. men idag när vi hade tagit bussen tillbaka till skolan och de flesta hade åkt hem via mopeder, föräldrar osv. Jag var kvar och väntade på bussen som skulle ta mig hem. Nästa buss gick 2h och 50min senare så jag gick in i klassrummet ensam och gjorde ingeting. Satte av tiden och väntade, helt plötsligt kände jag mig helt jävla nere.. har varit mild deprimerad ett tag nu. Tanken slog mig, vart fan tog åren vägen? Hur kom jag hit? Jag blev helt förtvivlad och tänkte på framtiden. Alla verkade ha en ljus framtid förutom jag.
Det kändes absolut fruktansvärt. Det är inte första gången jag känner så här. Jag har länge funderat på självmord. Tanken skrämmer mig inte, när jag tänker på att avsluta mitt liv så ler jag, jag fattar inte varför men det gör mig glad. Har flera olika planer om hur jag skulle gå till väga, en utav de var att ta med en pistol till skolan.. sen utlösa brandlarmet så alla elever springer ut på grusplan. Där skulle jag stå. Med en pistolmynning emot huvudet. Jag skulle se på alla överraskade ansikten och le. Sedan avfyrar jag. Så simpelt och bra.. An hero.
När jag väl var på bussen så kom en klasskompis fram och vi pratade lite. Hon sa att det skulle bli skönt att lämna skolan osv, träffa nya kompisar och börja om på nytt. Hennes livliga prat om framtiden och hur det blir bättre fick mig på bättre humör och jag har insett att allt detta bara är en jävla massa trams. Jag lägger skiten bakom mig och tittar inte tillbaka. Nu undrar ni kanske vafan ni sitter och läser denhär skiten för. Jag behövde verkligen skriva av mig. Detta hände för en dryg vecka sedan.
Det kändes absolut fruktansvärt. Det är inte första gången jag känner så här. Jag har länge funderat på självmord. Tanken skrämmer mig inte, när jag tänker på att avsluta mitt liv så ler jag, jag fattar inte varför men det gör mig glad. Har flera olika planer om hur jag skulle gå till väga, en utav de var att ta med en pistol till skolan.. sen utlösa brandlarmet så alla elever springer ut på grusplan. Där skulle jag stå. Med en pistolmynning emot huvudet. Jag skulle se på alla överraskade ansikten och le. Sedan avfyrar jag. Så simpelt och bra.. An hero.
När jag väl var på bussen så kom en klasskompis fram och vi pratade lite. Hon sa att det skulle bli skönt att lämna skolan osv, träffa nya kompisar och börja om på nytt. Hennes livliga prat om framtiden och hur det blir bättre fick mig på bättre humör och jag har insett att allt detta bara är en jävla massa trams. Jag lägger skiten bakom mig och tittar inte tillbaka. Nu undrar ni kanske vafan ni sitter och läser denhär skiten för. Jag behövde verkligen skriva av mig. Detta hände för en dryg vecka sedan.