2011-06-10, 15:38
  #1
Medlem
Jag går rakt på sak, förra veckan så var jag och min klass på klassresa. Det var ju skapligt kul osv.. men idag när vi hade tagit bussen tillbaka till skolan och de flesta hade åkt hem via mopeder, föräldrar osv. Jag var kvar och väntade på bussen som skulle ta mig hem. Nästa buss gick 2h och 50min senare så jag gick in i klassrummet ensam och gjorde ingeting. Satte av tiden och väntade, helt plötsligt kände jag mig helt jävla nere.. har varit mild deprimerad ett tag nu. Tanken slog mig, vart fan tog åren vägen? Hur kom jag hit? Jag blev helt förtvivlad och tänkte på framtiden. Alla verkade ha en ljus framtid förutom jag.

Det kändes absolut fruktansvärt. Det är inte första gången jag känner så här. Jag har länge funderat på självmord. Tanken skrämmer mig inte, när jag tänker på att avsluta mitt liv så ler jag, jag fattar inte varför men det gör mig glad. Har flera olika planer om hur jag skulle gå till väga, en utav de var att ta med en pistol till skolan.. sen utlösa brandlarmet så alla elever springer ut på grusplan. Där skulle jag stå. Med en pistolmynning emot huvudet. Jag skulle se på alla överraskade ansikten och le. Sedan avfyrar jag. Så simpelt och bra.. An hero.

När jag väl var på bussen så kom en klasskompis fram och vi pratade lite. Hon sa att det skulle bli skönt att lämna skolan osv, träffa nya kompisar och börja om på nytt. Hennes livliga prat om framtiden och hur det blir bättre fick mig på bättre humör och jag har insett att allt detta bara är en jävla massa trams. Jag lägger skiten bakom mig och tittar inte tillbaka. Nu undrar ni kanske vafan ni sitter och läser denhär skiten för. Jag behövde verkligen skriva av mig. Detta hände för en dryg vecka sedan.
Citera
2011-06-10, 15:49
  #2
Medlem
man har sina ups and downs, vissa har mer andra mindre.

Livet blir vad man gör det till! Visst vissa saker kan man inte styra. men du styr alltid din egen syn på ditt liv! Tänker man vara svag, vika sig för nedgångar och ge upp är det DITT val ingen anans. Men vill du istället resa dig, vara stark, ta dig upp ur hålet så är även det ditt val.

Livet e hårt det kan ingen förneka, men det som är bra med livet har man oftast fixat själv!
Fortsätt på samma bana och tänk frammåt! Ta kontroll och styr din framtid!
Citera
2011-06-10, 15:52
  #3
Medlem
https://www.flashback.org/t1566732

Finns inga bekymmer, man är lycklig var dag...

Är tanken ovanför dig, eller är du ovanför tanken?

Sedan gäller det att hitta sin sanna vilja, och inte låta rädslan ha makt över en.

http://www.youtube.com/watch?v=lP5rJ399HhA
__________________
Senast redigerad av bluescreen 2011-06-10 kl. 16:05.
Citera
2011-06-11, 01:08
  #4
Medlem
klinger75s avatar
ett tips som hjälpt mig mycket ...

Visialusera dig 5 år in i framtiden , skriv upp vart du vill vara och ta reda på hur du skall ta dig dit . fantisera fritt och sikta högt men ändå hyffsat realistiskt . Man lyckas inte med allt men förvånansvärt mycket ...

Är du deprimerad på riktigt ska du snacka med läkare och psykolog och få lite hjälp , det är inte ovanigt att man blir deprimerad när det sker förändringar som tex nytt jobb eller slut på skolan , men det finns hjälp att få.
Citera
2011-06-11, 01:22
  #5
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av KeawwaN
Jag går rakt på sak, förra veckan så var jag och min klass på klassresa. Det var ju skapligt kul osv.. men idag när vi hade tagit bussen tillbaka till skolan och de flesta hade åkt hem via mopeder, föräldrar osv. Jag var kvar och väntade på bussen som skulle ta mig hem. Nästa buss gick 2h och 50min senare så jag gick in i klassrummet ensam och gjorde ingeting. Satte av tiden och väntade, helt plötsligt kände jag mig helt jävla nere.. har varit mild deprimerad ett tag nu. Tanken slog mig, vart fan tog åren vägen? Hur kom jag hit? Jag blev helt förtvivlad och tänkte på framtiden. Alla verkade ha en ljus framtid förutom jag.

Det kändes absolut fruktansvärt. Det är inte första gången jag känner så här. Jag har länge funderat på självmord. Tanken skrämmer mig inte, när jag tänker på att avsluta mitt liv så ler jag, jag fattar inte varför men det gör mig glad. Har flera olika planer om hur jag skulle gå till väga, en utav de var att ta med en pistol till skolan.. sen utlösa brandlarmet så alla elever springer ut på grusplan. Där skulle jag stå. Med en pistolmynning emot huvudet. Jag skulle se på alla överraskade ansikten och le. Sedan avfyrar jag. Så simpelt och bra.. An hero.

När jag väl var på bussen så kom en klasskompis fram och vi pratade lite. Hon sa att det skulle bli skönt att lämna skolan osv, träffa nya kompisar och börja om på nytt. Hennes livliga prat om framtiden och hur det blir bättre fick mig på bättre humör och jag har insett att allt detta bara är en jävla massa trams. Jag lägger skiten bakom mig och tittar inte tillbaka. Nu undrar ni kanske vafan ni sitter och läser denhär skiten för. Jag behövde verkligen skriva av mig. Detta hände för en dryg vecka sedan.

Ge inte upp.

Kanske ser du nu livets kamp. Kanske missar du att se andras livs kamper. Du är inte helt ensam. Låt oss bara konstatera att alla har inte fått samma förutsättningar: somliga föds mer priviligierade än andra, skäms bort mer än andra osv. Andra måste kämpa av egen kraft för att hålla sig flytande. När du om några år blickar tillbaka så inser du vad du är kapabel till, din syn på livet kommer också att vara mer nyanserad. Somliga föds priviligierade men är ändå ej lyckliga. Kanske känner de sig dåliga som inte uträttat något men fått allt till skänks?

Om du söker tröst så finns det mycket bra litteratur och musik som blivit odödlig; detta är en ständig tröst och bevis på mänsklighetens potential, när den kanaliserats genom geniers förmågor. Tillåt att du mår dåligt, tillåt att njuta även. Även om du mår dåligt behöver du inte gå under.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in