Vad är ateism? [Sammanfogad tråd /Mod]

ok. Du förtjänade inte att bli kallad "jubelidiot", men alla dina frågor har besvarats mer än en gång. Så varför ska jag svara när du ändå kommer att fråga samma sak igen om en månad? Du har ju uppenbarligen inget intresse att ta in de svar du får.

Intressant! Denna "meta-tanke" blir då alltså ett sorts mantra man intalar sig själv tillräckligt ofta att man inte längre kan undgå den? Den löper så att säga på parallellt med det vardagliga tänkandet, och uppmanar oss då och då att stanna upp och fråga oss själva "Men vänta nu . . . varför känner jag såhär? Varför sade jag som jag gjorde?" etc.

Men, som du nämner, så räcker det ju inte att enbart bli medveten om den andra sidan om jaget (det undermedvetna) och att vi påverkas av krafter som - om vi inte är medvetna om dem - kan svepa med oss i känslostormar vi inte förstår. Vi måste ju förstås aktivt göra "något" för att bryta detta mönster.

Det vill säga; jag är med på det du skriver att första steget är "meta-tanken", andra steget är insikten om vårt inre själsliv och dess potentiella järngrepp det har om oss så länge vi förblir omedvetna om det. Men sedan? Exakt hur går denna process till med själva alternerandet av tankebanor? Ty även ur en neurologisk (även om jag misstänker att vi bägge finns denna synvinkel mindre intressant än den psykologiska) synvinkel är tankebanor svåra att bryta, då hjärnan - rent biologiskt - liknad ett skidspår. I nysnön plöjer tanken spår, och dessa spår följer av vanans makt sedan fler tankar. Det är alltså svårt, både psykologiskt och biologiskt, att bryta invanda mönster (om jag förstått detta rätt).

(Roligt exempel med puman, förresten )


Jag tror "problemet" delvis löses med uppdelningen i jaget (ego-medvetandet) och miget (hela vårt inre själsliv). Ett meditativt tillstånd bör då representeras av (?) jagets uppgång/upplösning i miget - det tillåts ingen egen inre utsiktspunkt där det kan hamna i villfarelsen att det ensamt existerar. Om inte annat låter det misstänkt likt tankar av antikt österländskt ursprung.

Det tankelösa tillståndet, ja. Uppenbarligen är ju då inte medvetenheten beroende av jaget. Det man förlorar är å andra sidan nyttjandet av orden (det "rationella sinnet"). Vad jag inte förstår är varför detta tillstånd skänker glädje och frid? Varför skulle det göra det?

Inte förvirrat alls skulle jag säga! Å andra sidan vet jag ju inte hur mycket av det du egentligen menade jag förstått Och ordrikt är alltid bra.

Börja bara med att observera det faktum att du tänker i stort sett non-stop.
Detta gör du helt enkelt genom att försöka uppleva det.
Upplevelse skänker medvetenhet.
D.v.s,försök vara medvetet medveten om själva det faktum att tankprocessen är igång oavbrutet.
Detta kräver oavbruten medveten uppmärksamhet.
Notera vad det är som gjorde att du förlorade din medvetna medvenhet till din omedvetna medvetenhet.
Oftast är det en förändring i känslorna.
Känslor är ursprunget till tankar.
Tankar föder i.o.f.s. också känslor,men då oftast för att förstärka sig själva oavsett om de är positiva eller negativa då de för det mesta stammar ur egot.
Det finns en första tanke i ditt liv och den har sitt ursprung i en känsla.


Om du nu sveps med i en känslostorm så betyder det inte att tankeprocessen har avstannat.
Tvärtom så matas den av känslorna.
Ta en känslostorm som genererar ilska (som stammar ur rädsla vilket är motpolen till kärlek.)
Du är inte längre medvetet medveten om dina tankar då du nu har medvetandet fokuserat på känslan.
Men din kropp är medveten om tankarna och när tanken "slå# poppar ut så agerar den.Eller tanken att den som tycker orsakat denna känslostorm är ju en idiot,och din kropp är inte sen med att uttala den åsikten på ett färgstarkt vis.
Har du observerat dig själv tillräckligt,så vet du att du inte behöver identifiera dig med vare sig tankarna eller ilskan.
Du vet även hur.

Till slut så vet du så grundligt att det blir ditt nya omedvetna medvetna.

Korrekt.
Visst finner jag den fysiska vetenskapen intressant.
Intressant har tre nivåer för mig.
Väldigt intressant vilket betyder att jag kommer agera aktivt för att uppnå något.
Intressant vilket betyder att jag kommer agera passivt,dvs inget aktivt agerande men jag lyssnar gärna på någon jag tror har något vettigt att säga .
Ointressant vars betydelse jag väl knappast behöver förklara.
Men psyket har ju skapat skidspåret så då borde det väl kunna skapa nya.
Bli medveten om att du har tankar hela tiden.
Bli medveten om konsekvenserna av detta.
Bli medveten om att tankar är utbytbara.
Få ordning på din insida och din utsida kommer att följa med.

Allt man inte kan är svårt.När man kan lite mer är det inte lika svårt.När man kan mycket blir det lätt.



Det tankelösa tillståndet är våran födslorätt.
Utan tankar har vi bara känslor kvar.
Gud är.
Du är.
Varandet är en känsla.
Ursprungskänslan är ovillkorlig kärlek.Vad skulle det kunna skänka annat än just glädje och frid?
Alla tankar tar avstamp ur det faktum att du är.
De tar avstamp ur ditt varande.Den känsla du för tillfället är i.
Den känslan avgörs oftast av tanken du har om en given situation.
Men det finns en ursprungskänsla.Vad skulle hända med världen om alla återknöt kontakten men den och allt utgick därifrån?

Om allt detta med varande,tankar,ego och känslor finns mycket att skriva men Eckhart Tolle har gjort det så briljant tycker jag att rekomenderar dig (och alla andra) att läsa det istället om det inte redan gjorts.




Och själv misstänker jag att jag inte alltid har förstått vad jag menade.

Nej,ledsen,men ordrikt är inte alltid bra.
Om du tänker lite på det så inser du snart att det stämmer.
Själva det faktum att man kallar något för bra betyder att det är relativt.
Det är bra endast i relation till vad det är du vill uppnå.
I en relativ värld existerar ingenting utan sin motsats.
Att byta ut värderingar såsom bra/dåligt,rätt/fel mot fungerar/fungerar inte, i relation till vad det är vi säger att vi vill, hade troligtvis gagnat både mänskligheten och individen.
Menar inte att märka ord,jag är medveten om din positiva intention, men det var ett fint tillfälle att få sagt detta som jag personligen funnit väldigt användbart i mitt liv.

Precis; det finns en en objektiv grund för vårt jag. Vi föds trots allt inte med det. Däremot föds vi med vissa former för tanken.

Skall testa att, mer än vanligt, tänka på att jag tänker och se om det leder till någon förändring. Det funkar oftast ganska bra, men i vissa situationer tyckts det mig omöjligt att bryta mönstret. Ilskan är ett bra exempel, ja - den har jag extra svårt att tänka bort. (Ännu omöjligare är dock ångest.) Men skam den som ger sig!


Suck, vad hade jag inte gett för att nå detta stadium?

Detta har du förstås rätt i! Övning ger färdighet, och färdighet gör övningarna lättare

På tal om detta; finns det någon litteratur du kan rekommendera?



Så sant!

Gällande den sista meningen i det ovanstående är jag kluven. Jag tror visserligen att vi skulle vara "oändligt" mycket mer tillfreds med vår tillvaro, om vi var väl förtrogna med vårt inre - kalla det Gud om man så vill. Jag kommer förmodligen själv att utforska detta mycket mer framöver, inspirerad som jag blivit av bland annat böcker av Jung jag läst det senaste (förmodligen uppenbart om man själv läst Jung).

Men, å andra sidan; vårt ego-jag, trots alla dess begränsningar, har gjort oss medvetna om saker vi aldrig kunnat finna i vårt inre. För att ta ett exempel: Vi är nu medvetna om att vår så självklara existens på denna planet inte alls är så självklar. Vi kanske måste migrera från denna plats, eller avvärja "hot" i form av "rymdgrus" som skulle kunna ödelägga (nästan) allt liv på vår planet. Vi kan ta oss ut i rymden. Vi kan avvärja en apokalyps vi (och inget annat jordeliv) annars kunnat göra någonting åt. Detta måste räknas för något, tror jag, även om jag förstås är mycket medveten om vad människan använt denna förmåga till i 99 fall av 100.

Eller för att göra en analogi: Cellerna i vår kropp började som individer, men slutade - helt omedvetande - som superkomplex av celler i form av växter och djur. Finns det något som säger att vi människor inte är på väg att göra detsamma, på en 'sociologisk nivå'? Inte för att jag tror att det skulle vara så, det gör jag inte. Men denna observation jag gjorde när jag läste Jung, som uppenbarligen är mycket kritiskt till massmänniskan och hyllar individen, gjorde mig försiktig. Det är klart vi skall kämpa för hela vårt jags perspektiv, och kanske kan vi inte överleva i vår glömska av den, men att hävda än det ena eller andra vågar jag inte lika säkert göra.

Håller inte helt med. Först och främst är sannolikhetsargumentet inte ett babbel, men ett förnuftigt resonemang som stödjs av argument. Men låt oss ta för rätt att man inte kan motbevisa Gud.

1) Det är inte Ateistens ansvar att motbevisa Gud, men Teistens. Bertrand Russel gör ett tydligt exempel: Tänk om jag skulle gå omkring och hävda att en tekanna löper omkring Solen mellan Mars och Jupiter, och att den är så liten att teleskoper inte upptäcker den. Det är min uppgift då att bevisa det. En Ateteist (eller Atekannist i detta fallet) TROR INTE att tekannan inte finns, han bara finner det ointressant eftersom inga bevis för det presenterats.

2)Det är helt ologiskt att hävda man inte kan vara ateist eftersom det inte går att motbevisa Gud.
Det beror helt enkelt på att det är i princip omöjligt att bevisa Icke-existensen hos något som inte existerar, eftersom det som inte existerar inte har kontakt/påverkar den verkliga Existens dimensionen, där bevisen finns.
Ett exempel: du befinner dig själv i en domstol, anklagad för mord, och är oskyldig. Du kan inte bevisa att du är oskyldig och åklagaren kan inte bevisa att du är skyldig. Då argumenterar plötsligt åklagaren så här: "Du kan inte bevisa att du inte begått mordet för du har aldrig sätt dig inte mörda!"; Om man överför exemplet till Guds existens blir åklagarens argument detta: "Du, ateist, kan inte bevisa guds icke-existens ty du har ju aldrig sett honom icke-existera!". Nej, jag ateist har aldrig sett någonting icke-existera, eftersom jag bara kan se det som finns i existens-världen. Därför finner jag Gud obetydlig och ointressant. Och jag vill hävda att han inte finns, tills den dagen då bevis läggs fram för hans existens.
Därför kommer vi tillbaka till argument N 1: Ateisten tror inte att gud inte existerar, han finner bara det hela ointressant eftersom inga bevis lagts fram. Förmodligen skulle alla Ateister ändra sig om det lades fram definitiva bevis för Guds existens.

Ja,de är ju inte medvetet medvetna de små gynnarna, ändå uppför de sig väldigt medvetet genom att reagera på just de impulser som de reagerar på och inga andra.Man skulle kunna säga att de har så mycket medvetande de behöver,
Men då tolkar man medvetande ganska så vitt.
Fast å andra sidan, om nu Gud finns och är medveten så borde allt ha nån form av medvetande.
Att reagera på styrande impulser och naturlagar skulle kunna ses som en form av medvetande.

Jag har inte läst Jung, även om jag naturligtvis känner till hans namn, så vet inte riktigt vad som avses med massmänniskan eller vad han menar med jaget.

Inte heller jag vågar hävda att det är si eller så.
Det här är helt enkelt de tankekonstruktioner som hitills gett mig bäst resultat i förhållande till vad jag vill med mitt liv.

Du ska ha tack för att du gett mig tillfälle att skriva ner de här tankarna.Det är verkligen intressant att göra det ibland.

Det är svårt. Speciellt nu när allt går i bitar, även om mycket håller ihop, och även om jag varit medveten om detta i 10 år. Men att behålla sinnesro är stört omöjligt. När jag lägger mig att sova är allt jag hör ett öronbedövande brus. Tankar, musik, vad som måste göras, vad som borde gjort . . . allt blandas till en brun sörja. Jag kan inte urskilga något, och kan därför heller inte göra något. Att somna tar i snitt 3 timmar för mig nu för tiden. Jag kan inte lyssna på vad andra säger knappt. Jag tappar tråden efter 10 ord.

Så sant som det var sagt. Men det börjar krisa nu


Kan du definiera medvetande? Eller liv? För att hoppa över ett par steg; om inte liv och medvetande går att definiera, går det då att säga att någon är, eller inte är vid liv? Går det då att säga att något är, eller inte är vid medvetande?

Om du drar en godtycklig gräns, vad har denna gräns för validitet för någon annan än oss själva? Objektiv grund - det finns inte. Och likväl finns det, annars skulle vi icke-existera.

(Kan tipsa om The undiscovered self)

Men hur kan du veta det? Vad är "bäst resultat".

UR VEMS SYNVINKEL?

Du skall själv ha många tack.

Det är ju väldigt svårt att ha en mänsklig tankebana genom den ateistiska tron. Som ofta väljer "allt som inte har någon meening"

Jag tror inte det är så att det är skidspår. Snarare så att det är energifält. Hjärnan skapar olika fält för olika tankar. Lite som ett när det bildas ett magnetfät runt elkablar.
Här är en Svd artikel om mätbata spår i hjärnan vid meditation
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/kropp-och-halsa/matbara-spar-i-hjarnan-nar-mastare-mediterar_2578679.svd

ja, ateism innebär ju avsaknad av vissa specifika tankebanor. Dvs, det säger bara vilka typer av fenomen man inte tror på.
Vad väljer detta?

Vi andra väljer ju os att inte begränsa oss i livsupplevelsen så som du?

Kanske inte... Men den som tror på Babar är då inte lika begränsad som dig. Dock är begränsning irrelevant. Jag ser det inte som en begränsning.