Har jag valt rätt livsval?

Jag är filosofiskt och intellektuell och tror jag har gjort det bästa??

Anta att dessa grundsanningar:

1Har aspergers och adhd drag och kommer onekligen ha det jäkligt svårt att behålla ett jobb
2 Sämre social kompetens försvårar även chansen att skapa djupa LÅNGVARIGA relationer med folk, och det kommer göra att mitt liv tenderar mot ensamhet, samt minska chansen att jag har ett långvarigt förhållande.

Har pluggat 4 år på universitet, men har inte gjort sista uppsatsen, då jag inser att jag kommer att ha svårigheter att behålla kvar jobbet pga min sociala kompetens. Valde civileknomi, som kräver mycket social kompetens överlag, för att behålla eller klättra. Och borde med facit i hand kanske pluggat något statligt eller där arbetsmarknaden ser bättre ut, med tanke på mina egenskaper,såsom läkarutbildning eller tandlläkare.

Utifrån ovannämnda fakta, så blir det ju helt korrekt logiskt att inte fortsätta civilekonomspåret.

Jag har redan massa studieskulder och bara några veckor kvar, och att plugga till tandläkare eller läkare känns som en stor uppoffring och satsning.

därpå:

Läkare och tandläkare jobbar extremt mycket,samt att självmordsfrekvensen är hög för dessa. Samt att mina egenskaper inte säkrar att jag fixar behålla jobbet, även om jag garanterat kommer få jobb pga arbetsmarknaden. Samlad bedömning blir att jag inte ska fullfölja denna väg heller.


Jag är dock en riktigt vass telefonförsäljare. Jobbar idag och tjänar runt 40k. Har haft typ 10 olika säljjobb och fått kicken innan,eftersom jag varit så envis, inte följt rutiner och gått min egna väg. Börjar nu dock i mitt tionde jobb fixa detta....
En bra säljare har alltid säljjobb, och tjänar då alltid minst 20k i månadne. Jag får beröm och hög status på jobbet pga min bra prestationer och detta kommer då öka välbefinnandet. Jag behöver inte jobba i team, utan jobbar själv vilket passar mina personlighetsdrag. Skiter det sig på arbetsplatsen,så finns det alltid andra säljjobb.

I skrivande stund, behåller jag kvar säljjobbet, och att starta eget finns också som ett ypperligt bra alternativ.

Är 25 år. Och försöker förbättra mig själv, tills när jag känner mig nöjd med själv. Förbättringen kommer ske genom:


1styrketräna
2 Fixa sunda principer, som jag följer
3Fortsätta utvecklas socialt, tills jag känner att jag hanterar arbetsplatsen på ett kontrollerat sätt utan oroskänslor om att få sparken. Framföralt mognas, tills jag känner mig redo att jag kan satsa på ett förhållande, och att jag är mogen och socialt nog att förstå tjejens krav, och alla andra färdighter för att ett förhållande ska funka.
4Försöka växa och bli mer självständig, och en person en tjej kan älska.


Min filosofiska slutledningsförmåga,säger att ensamlivet, som mina aspergersdrag tenderar att skapa, är hämmande för lycka. Sann lycka verkar vara att hitta en tjej man kan vara ihop med som man älskar och hon älskar en tillbkas, och man bor tillsammans. Man har även nära kompisar, och känner sig allmänt lyckad bland kompisar,flickvän och på jobbet.....Därför torde socialkompoetens, och social status,vara det jag bör fokusera på.


Jag vet inte, jag är bara osäker om jag gör rätt.Hela min slutledningsförmåga,leder till att detta är rätt sätt...jag har ju liksom fullt logiska belägg. Jag är 25 år, och kan ju fortfarande göra en tvärvändning.Feed skulle uppskattas.

Jag tycker du gör rätt som satsar på ett jobb där du jobbar ensam. Jag har jobbat med en Asperger och han fick gå för det gick inte att jobba med honom. Tjänar du bra är det ju dessutom en bonus. Kör på.

Skönt att höra. Jag får hela tiden höra från omgivningen, att jag borde skriva min uppsats, men dessa vet ju inte min situation. Samt att man från samhället hela tiden hör att man borde plugga. Sen har jag ju ingen fullskalig aspergers, men tillräckligt så att det skapar slitningar och onödig drama, som på medelsikt lider till kicken på ett kvalificerat jobb,skulle jag gissa.

Gå färdigt din nuvarande utbildning och satsa därefter på ditt säljyrke, där du passar bäst. Fortsätt att träna din sociala kompetens, men stirra dig inte blind på social status; det viktigaste är att du gillar dig själv, inte vad andra tycker om dig.

Ja det finns ju inget egenvärde med socialstatus,men det blir ändå en effekt av det lyckliga scenariot jag målade upp som man ändå bör sträva mot (uppskattad på jobbet,bra förhållande,nära och kära etc).Och sättet att sträva mot detta, är i sin tur inte att aktivt söka vänner,tjej etc, utan att gå på djupet, och jobba med sig själv, så att man blir en person som skapar dessa relationer och reaktioner med omgivningen, och ett sätt att jobba med sig själv är att man lär sig att gilla sig själv.

Lite som att vi talar förbi varandra, men menar samma sak

Jag förstår vad du menar. Gör det som känns mest äkta för dig själv, så kanske du blir nöjd i slutänden.

Enligt (en särskild) spelteori agerar dumt då färdiggörelse av uppsats inte kräver mycket energi, och det ger dig en möjlighet. Jag menar, om du ändrar åsikt senare, så har du (med 5 timmers arbete) fixat en alternativ livsväg. Och se baklänges: om inte du gör det, då har du med 100% säkerhet slösat 4 år, men om du gör det, då har du kanske slösat 4 år.

Oavsett vad, så kan man inte luta sig tillbaka i soffan och kalkulera sin livsväg. Du må kanske utleda en slutsats korrekt, men du vet inte om dina premiss stämmer, och än mindre om de alltid kommer stämma in på dig. Ett av våra grundvilkår i tillvaron är osakerhet, så släng in det i kalkulationen och ge dig mer spelrum, det är mitt bud.

Mitt avvaktande, beror på en mer utvidgad spelteori ..vilket det givetvis ofta blir, när man applicerar det i praktiken.

Alternativet är inte slösat 4 år. Utan:


Uppsats ännu inte klar, men går att ta närsomhelst.


utifrån nämnda, möjlighet, agerar en vinstoptimerande människa:

Göra uppsats, om omständigheter är gynnsamma för detta agerande. I mitt fall,är det som nämnt om rätt premisser föreligger.


Givetvis kan jag ha tolkat nuvarande egna egenskaper/premisser felaktigt, men det tror jag inte, utan jag märker dagligen att den sociala kompetensen ännu är för bristfällig.

Genom att avvakta, så utsätter man sig inte för osäkerhet, då jag kör på säkert kort(säljjobb).

Agerandet är alltså att undvika osäkerhet, och köra på det som fungerar. Med möjlighet, till att köra på ett bätte alternativ när sådana premisser föreligger. Detta är mer optimerande än alla andra alternativ.

Ditt alternativ, innebär, att man slösar tiden och energin, om man inte behövde utbildning. Det är minpusposten, medan mitt altenrativ inte har någon minuspost,såsom du målade upp:förbrukad chans till avklarad utbildning.

Att försöka förklara detta för en vanlig människa irl, då det är lite väl abstrakt för gemene man. Men jag tror nog du förstår vad jag menar

Ah, okay, jag trodde det fanns en deadline eller liknande.

Jag inte undvika att bemärka, att du ser dig själv som ett offer. Si och så är jag, och därför kan jag aldrig sådan och sådan, så jag satser på det och det, så jag inte riskerar blabla. Nu säger du, att du har aspergers, och det ger dig så klart vissa dispositioner, som inte alla andra har. Men samtidig finns det ett spelrum, även för en med aspergers. Det att vara med andra människor är inte ensbetydande med, att man ska gilla allt de gillar. Man kan sagtens imitera ett särskilt beteende, om inte perfekt, så i alla fall bra nog till att vara i rum med typen man imiterar.

Men skit samma, du får göra vad du vil, då det är ditt liv. Personligen hade jag inte mät utifrån de kriterier. Jag hade haft, och har, fokus på något, som du tills vidare inte nämnt: Vad fan intresserar du dig för?

Du pratar om, att du kör ett säkert kort, och att du är asocial, och därför har det bäst utanför grupparbete. Jaja, men vad har du det bäst med att göra? Gillar du civilekonomi? I så fall bör du nog köra på det. Om du gillar säljerjob, så kör på det. Men låt bli att risk kalkulera på det sättet du gör, för det kan man ganska enkelt inte. Du kan ha en massa föreställningar om, att det blir på särskilda sätt, men om du inte testad, så har du endast agerat på fördomar. Så klart kommer du uppleva något i den riktningen du gissade på, givet att du känner dig själv, men det finns så många ting, som du inte kan ha förutsett. T.ex. vet du inte vilka kolleger du hade haft, exakt vilket job du hade fått, exakt hur bra du hade varit på det, vilka möjligheter som hade öppnat sig längre nere i livsförloppet, vilka intressen du skulle få i kylvattnet på ditt nya liv etc. Och till det kommer att du inte vet hur du skulle reagera över tid.

Som autist har du säkert svårt för nya miljö, och gillar att sitta hemma/ensamm, där du har maximal kontroll. Men ett ökënd miljö blir också vant efter ett tag. Du kunde säkert hitta rutiner, som fick dig att må bra. Eller varför inte använda din analytiska förmågor till att använda din utbildning lite kreativt? Det finns säkert något du hade varit bra på, som hade varit lite mer meningsfyld än att sälja bajs över telefonen. Jag menar, du säger själv, att din IK är uppe (om jag minns rätt) omkring 140, så varför inte bestrida ett eller annat högteknisk job där du får nörda?

Jag hade inte valt telefonjob oavsett lön.

Ett plus är, att du arbetar mot att ändra beteende (som du säger i slutet av första post).

Edit: Tror nästan du skulle få bättre respons i psykologi. Eller, i psykologi skulle du få hjälp/kritik av premissen. Sedan kan du utifrån premissen konstruera något scenarium utifrån spelteori (men var nu seriös) och posta det i matematikforum. Då skulle du nog få respons i den rikningen du vill.

Håller med LucNN i princip allt han? skrev. Vill dock tillägga att jag själv inte har aspergers men är INTJ. Skillnaden är i stort sätt att jag kan bete mig socialt "accepterat" om jag känner för det. Kan därför relatera till dig ganska bra.

Du borde kolla på dataingenjör som yrke, det är som gjort för sånna som oss. Speciellt inriktningen "säkerhetsexpert" som det heter. Enkelt beskrivet är det ett logisk pussel som varje dag ser annorlunda ut. Jag kan sitta 15 timmar per dag med det bara för att det är så kul. Lönen är dessutom svinbra, vi snackar minst 40+ i månaden.

Du säger att jag ser mig som offer för att jag har aspergsdrag. Är det att vara offer, eller är det att vara realistisk om sina begränsningar. Agera offer, är om man fortsätter vara ignorant utan att vilja utvecklas....




Jag förstår att det kan kännas verklighetsfrånvänt att riskalkulera då det berör så pass svävande och oförutsägbara fenomen och du förklarar också exempel på detta.

Jag anser dock, att jag riskalkylerar på ett relativt kontrollerat sätt medan du menar att det är för många oförutsägbarheter om jag lyckas integrera med andra eller inte. Jag anser att jag har alldelles för stora problem att fixa detta. I ett sånt läge, skulle jag inte känna mig trygg alls, att plugga, och söka jobb, när jag kommer ha en så pass stor ångest om jag fixar den sociala biten på jobbet.

Riskkalkylen, känns jävligt logisk, och sund för mig. Jag har liksom inga andra val,känns det som. I mitt läge finns det inget som heter, gör det du är intresserad av. Jag var intresserad av ekonomi.,,,men den storyn har jag redan berättat. Det handlar för mig att överleva, och fixa ett fungerande liv.

Jobbet låter väldigt bra. Men arbetsmarknaden är väl inte avsevävärt bättre än för andra ingenjörer...