Fakta är först fakta när vi väljer själva att tro på det som fakta!

Egentligen tror jag att få om några filosofer menar att korrespondensteorin om sanning är direkt felaktig, utan kritiken brukar allt som oftast bottna i att den gör sanningen för svåråtkomlig. Jag har själv inte läst någon som uttryckt den ståndpunkt jag ovan antagit explicit, men redan Leibniz, som har sagt introducera systemet, framlägger tanken om ett koherent system.

Själv vill jag egentligen inte alls se dem som olika teorier om sanning, utan snarare som att anammandet av koherensteorin bottnar i insikten att ett fullständigt system, som korresponderar mot verkligheten, också måste vara koherent. Än en gång anser jag inte detta vara ett särskilt radikalt påstående, eller?

Om 2 sek kommer det upp ett långt inlägg. Jag vill ursäkta för TS, att det handlar om sanning, och inte fakta, men jag menar att de två begreppen sitter lite i hop, och TS hade själv ett begrepp om fakta som är knytet ihop med tro och sanning, så tråden borde nog inte skadas av det.

Jag har nu läst igenom delar av vår diskussion igen, och jag har kommit fram till att koherensteori måste överges. Jag vill ge följande skäl:

1) De största problemen som koherensteori bråkar med, kan lösa om man konstruerar koherens mindre fundamentalt (och således inte som en teori om sanning).

2) Du förlitar dig hela tiden på ett begrepp om sanning som transcenderar våra förmodningar.

Det första argumentet har jag redan skrivit, så jag vill inte genta mig själv. Ett möjligt svar är, att problemet bottnar i korrespondansteoretiska fördomar, men det menar jag är för billigt sluppit, och de flesta tar problemet seriöst.

Det andra argumentet är lite ad hominem, om det förstås som ”haha, du tror ju inte själv på det!”, men det är inte menad så i heller. Min poäng är, att även fast du säger, att du tror på någon sorts koherensteori om sanning, så ligger hela tiden sanning som korrespondans och lurar i bakgrunden, och det krävs alltså mer av din argumentation för att övertyga mig. Ett liiite starkare påstående: du kan inte formulera positionen utan att, på ett suddigt sätt, luta dig mot ett annat, mera fundamentalt begrepp om sanning (det som jag tar för det rätta).

Du skriver:

Och sedan:


Och på mig är detta ett solklart bevis på att du faktiskt inte är koherensteoretiker mht. Sanning, utan med epistemisk justifikation. I det första citatet skriver du, att ett koherent system kan bildas, som inte är den korrekta beskrivningen (av världen). Det är naturligt att se världen själv, som måttet på, om ditt system är den korrekta beskrivningen, men vad som är sant om världen är i följe koherensteorin inget annat än ett särskilt system av förmodningar i kraft av att de är ett särskilt system av förmodningar.

Du skriver i nästa mening, att det (flera system) ä priset för att ha en måttstock – ja, en måttstock för vad vi ska ta för sant. För om det är en måttstock, då förutsätter det, att något ska mätas, nämligen korrektheten av beskrivningen, och här kan koherens tas som en sådan. Men nu har vi ju gått från en teori om sanning, till en teori om begrundelse: att förmodningar ingår i ett koherent system, som är omfattande och förklaringskraftigt, är tillräckliga skäl för att ta det för sant.
Sedan skriver du, att inte alla koherenta system är sanna – och just kriteriet för att diskriminera mellan de sanna och de falska systemen, menar jag förutsätter fakta, som är oberoende av systemet – och plötsligt har vi behov för sanning som korrespondans.

Ditt kriterium är, att systemet ska vara det största och mest förklaringskraftiga. Storleken av systemet kan endast spela roll om vi antar, att det ska förklara något, som är stort och komplext. Ta t.ex. totaliteten av information i Tolkiens trilogi, The Lord of the Rings, och tänk dig ett system, 1, av förmodningar om att denna information är sann. Ta då ett system, 2, som listar betingelserna för att en kebab ska vara färdigstekt. Nu är jag övertygad om, att det senare system skulle vara omfattande, men system 1 skulle nog vara mer omfattande. System 2 är sant, men system 1 är övervägande falskt.

Om systemets förklaringskraft ska spela in, så måste det finnas något extrasystemiskt som ska förklaras, dvs. något vi skapar förmodningar om. Din uppgift är, IMO, att förklara hur vi ska skilja på sanna och falska system utan att ha något externt för systemet, som systemet är om. Alternativt får du förklara vad det är vid systemet, som ger det en skaparkraft som inte andra system besitter. Hur kommer det sig, att just dét systemet, som är sant, konstituerar sanning, och därmed världen? Det är något som är så komplext, att det omöjligen kan vara fundamentalt, och måste alltså förklaras, IMO.
När du skriver, att man inte måste välja mellan teorierna, så måste jag stå av. I mina ögon står valet mellan någon sorts idealism och realism. Så klart är det världen, som systemet av förmodningar är om, men försåvida vi väljer din version av koherensteori, så är alltså världen ett system av förmodningar – de samma förmodningar som ett komplett system av sanna förmodningar som en korrespondansteoretiker ville ha (minus de om sanningsteori), men korrespondansteoretikern säger ju netop något om detta system, och varför det är sant. Och om du vill vidkänna dig någon sorts metafysisk realism, måste du också gå med på sanning som korrespondans.

Ps. jag ser inte hur sanning blir mer åtkomlig inom koherensteoretiska ramar. Som sagt, om förklaringskraft är demarkationskriteriet, så står vi med problemet att specificera vad det är, som förklaras, om sanningen om det består i förklaringen. Det är en cirkel.

Det har uppstått en viss förvirring och det huvudsakliga ansvaret för denna bär jag. Jag har varit alltför otydligt i distinktionen mellan ontologin och epistemologin och antagit att denna varit underförstådd i sammanhang där det nu i efterhand framkommer att så uppenbarligen inte var fallet.

Jag ska svara utförligare vid ett senare tillfälle, och berättiga det jag nu säger, men för att redan nu tydliggöra min ståndpunkt kan jag säga att jag är:

- Koherensteoretiker om kunskap
- Koherensteoretiker om sanning
- Korrespondensteoretiker om sanning

Och jag anser dessutom att detta ställningstagande i sig är förhållandevis oproblematiskt. Jag tror du ser vart det här är på väg, och kanske också vad jag vill ha sagt om vad i det ovan citerade. Oavsett så ska jag försöka skriva något längre om det senare. Nu måste jag dock laga mat.

Ah, okay. jag får avvänta då. Vill gärna höra hur du förenar de två teorierna om sanning, för IMO är korrespondansteorin och koherensteorin motsatladdade ontologiskt sett. Sättet av förmodningar är (i grova drag) samma, så klart, men frågan är ju om vad deras sanning består i.

Haha ingen fara, själv fick jag uppfattningen att dessa var samma sak.

Om det är möjligt att diskutera två delar av faktan/sanningen samtidigt så skickar jag iväg en fråga nedan.

I framtiden så kommer fakta/absolut sanning vara viktigare iom att vi har internet som källa. Innebär detta något för synen på ämnet eller kommer det som vi redan kommit fram till idag att gälla?

Hmm, jag fattar inte riktigt frågan. Alltså, internet är ju bara en (ursäkta dagligdagsspråket, men är ingen tekniker) uppkopling mellan massor med datorer, och dessa har bara den information på sig, som vi har.

Det internet beverkar är, skulle jag gissa, att idéflödet blir snabbare, och att vi har större tillgång till varandras tanker. Det betyder nog mer för verksamheter runt om i världen, då de ju själva, i kraft av internet, utleveras åt våra granskanda blikkar. Inom akademin, spelar det nog den roll, att vi (potentiellt) når ut till fler. Vad jag har fattat, så finns det en backlock av akademiska publikationer och nyheter, så en stor del av den samlade kunskap dränknar i informationsflödet. Alltså: det som kommer fram, och sättet det kommer fram på, påverkas av internet, men sättet vi sorterar i själva informationen och skapar vårt världsbild tror jag inte påverkas nämnvärd. Men jag har inte riktigt tänkt på ämnet innan. Det ska nog finnas några som intresserar sig för kommunikation som har en massa klokt att säga om det dock. Fast jag ser inte en direkt koppling till metafysik och sanningsteori. Eller, jo, kanske internettet får mjukat vissa av de nyare generationer upp, så man får lättare till kulturrelativistiska världsbilder (som t.ex. hänt innan när folk konfronterats med omvärlden).

Nå, det blev mycket babbel och inte så mycket sakligt.

Jag har funderat lite, och även om mina tankar inte låter sig formuleras i ord på det sätt jag vill så ska jag göra ett försök.

Kanhända är det så att koherens, i sammanhanget, bättre beskrivs som en nödvändig egenskap hos det system som kan bildas utav de ingående elementen i mängden av alla, enligt korrespondensteorin, sanna påståenden än något som faktiskt definierar själva sanningen. Att korrespondens alltså är primär och koherensen sekundär.

Vad som är uppenbart är att koherensteoretikern måste ha något mer att förhålla sig till än just koherensen. Korrespondensteoretikern har ju hela tiden verkligheten att förhålla sig till, då relationen sanning beskrivs som något mellan denna och påståendena och inte bara påståendena sinsemellan. Kanske är det någon sorts övertro på logik som gör att jag trots detta finner koherensteorin attraktiv. Oavsett teori om sanning så har du ju tankelagar att förhålla dig till. Frågan är väl här vad koherensen tillför i till sanningsdefinitionen, det känns lätt som man slutar i modal realism och har det logiskt möjliga som enda måttstock.

Oförenliga är de dock bara i det att koherensen enligt ovanstående inte särskiljer sanning från ickesanning, om inte den tidigare redan är given. Det kanske alltså bör ses som en egenskap hos snarare än en teori om. Men jag är kluven, och återkommer om jag blir klokare på vad det är jag vill ha sagt.