2011-05-31, 16:27
#1
Om den ena parten är totalt överlägsen i en maktrelation gäller det för den undre parten att "vinna", d.v.s. överleva, inte med styrka/maktbalans utan genom att vara älskvärd nog för att trigga mästarens barmhärtighet. Eller genom att göra sig användbar, återigen inte genom styrka (såsom att kunna hjälpa mästaren i krig), utan genom att producera något som mästaren har användning av.
Idag lever vi i en värld där vissa länder har atombomber nog att förstöra hela länder, medan andra inte har det. Då gäller det för mindre länder att antingen göra sig användbara för de länder som har atombomber, för att det ska finnas en anledning för mästaren att inte utplåna dem. Till exempel genom att producera häftiga bilmärken. Eller att vara älskvärd på något sätt (Grekland har till exempel vackra medelhavsöar som i stort sett ingen vill utplåna).
Samma överlägsna maktförhållande kan råda i individuella relationer. Kvinnor har sedan länge erfarenhet av detta sätt att leva där det gäller att överleva i stället för att dominera.
De som inte vågar se detta faktum i vitögat (att den övre parten är totalt överlägsen) går in i en så kallad maktpsykos, där man inbillar sig ha mer makt än man har, och inte vill se att man kan bli utplånad direkt av den övre parten. Då skapar man bubblor av uppror, men som i slutänden slås ner brutalt av den övre parten, vilket man inte vill förutse, utan man skapar illusionen av att man kan vinna. Varpå reaktionen från den övre parten blir en upplevelse av att man är alldeles oanvändbar.
Jag tror att många maktrelationer som vi lever i är av denna typ egentligen (där den ena parten är totalt överlägsen), men att vi inte vill se det. Vi har visserligen garantier om mänskliga rättigheter och barnens rättigheter liknande som får oss att tro att vi har mer makt än vi har, men vad väger dessa garantier om ömsesidig respekt egentligen mot det samlade maktetablissemangets konkarrong? Vi bör därför bete oss underdåningt i dessa relationer.
Jag har lite problem med att formulera en klar frågeställning för tråden, men jag skulle vilja ha kommentarer på vad jag har skrivit.
Idag lever vi i en värld där vissa länder har atombomber nog att förstöra hela länder, medan andra inte har det. Då gäller det för mindre länder att antingen göra sig användbara för de länder som har atombomber, för att det ska finnas en anledning för mästaren att inte utplåna dem. Till exempel genom att producera häftiga bilmärken. Eller att vara älskvärd på något sätt (Grekland har till exempel vackra medelhavsöar som i stort sett ingen vill utplåna).
Samma överlägsna maktförhållande kan råda i individuella relationer. Kvinnor har sedan länge erfarenhet av detta sätt att leva där det gäller att överleva i stället för att dominera.
De som inte vågar se detta faktum i vitögat (att den övre parten är totalt överlägsen) går in i en så kallad maktpsykos, där man inbillar sig ha mer makt än man har, och inte vill se att man kan bli utplånad direkt av den övre parten. Då skapar man bubblor av uppror, men som i slutänden slås ner brutalt av den övre parten, vilket man inte vill förutse, utan man skapar illusionen av att man kan vinna. Varpå reaktionen från den övre parten blir en upplevelse av att man är alldeles oanvändbar.
Jag tror att många maktrelationer som vi lever i är av denna typ egentligen (där den ena parten är totalt överlägsen), men att vi inte vill se det. Vi har visserligen garantier om mänskliga rättigheter och barnens rättigheter liknande som får oss att tro att vi har mer makt än vi har, men vad väger dessa garantier om ömsesidig respekt egentligen mot det samlade maktetablissemangets konkarrong? Vi bör därför bete oss underdåningt i dessa relationer.
Jag har lite problem med att formulera en klar frågeställning för tråden, men jag skulle vilja ha kommentarer på vad jag har skrivit.
