George Pappas "Berkeley and Scepticism" - failboat?

Jag har tyvärr inte läst Berkeley själv, så är inte helt säker på allt jag kommer säga, och därför vänder jag mig hit i hoppet om att kloka människor kan korrigera mina fel.

George Pappas artikel Berkeley and Scepticism är hyllad som en klassiker i Berkeley scholarship. Frågeställningen som besvaras är, hur det kommer sig, att Berkeley hävdade sin något udda immatrialism. Alltså: vad är anledningen att en smart man förpliktade sig på en så dum teori?

Svaret som Pappas diskar upp med, hittar vi i Berkeleys texter (surprice), och själv samma anser jag motsäger vissa delar av Pappas analys.

Berkeley själv anser sitt verk som en knock-down avvisning av skepticism. Hans agenda är att identifiera och nedkämpa de doktriner som ledar till skepticism, och därigenom rena filosofin från sitt tankeogräs.

De doktriner som ledar till skepticism är:

1) Det finns abstrakta idéer.
2) Det finns materiell substans.
3) Det finns ordinära fysikaliska objekter, och de har de kvaliteter vi upplever dem som havande. (negation av esse est percipi)
4) Representationalistisk teori om sansning.

Vidare ligger det implicit att Berkeley inte seriöst överväger någon som helst form av naiv realism. Och här ligger ett nyckelpunkt: Nekar vi direkt realism, leds vi till indirekt realism, och om vi skiljer på objektet som det är och som det träder fram för oss, då kan vi inte veta något om hur objektet verkligen är - detta är i Berkeleys ögon ett skeptisk resultat.

Dvs.: Varje tes som hävder en skillnad mellan objektet som det upplevs, och objektet som det är, ledar till skepticism. Härav följer: 4) ledar till skepticism. 3) ledar till skepticism, då ordinära fysikaliska objekt existerar oberoende av sansning => representationalism=> ingen begrundelse för deras existens. 2) implicerar 3.

1) ledar till skepticism på ett annat sätt (och det är här jag är oenig med Pappas - allt det andra köper jag gärna):

Berkeley kommer med ett exempel. Alla, även en trög slav, skulle fatta vad som menades om man avtalades att mötas ett särskilt ställe till en särskilt tid. Men, säger Berkeley, om vi abstraherar bort allt partikulärt och skåder tiden som fortblivelse av existens eller liknande (durée), så kan ingen fatta något, och även den klokaste filosof måste fela.

Något liknande denna svårighet gör sig gällande generellt. Alltså: abstrakta begrepp => okunskap = skepticism.

Denna form av skepticism är lite olik de andra former, då den inte är principiell, utan måste bero på vår dumhet. Men Berkeley säger i inledningen (citerat av Pappas) att skepticism följer ur våra principer och doktriner, och inte ur verklighetens natur. Alltså anser Berkeley en var form av skepticism som oacceptabel, och slutar från detta till att abstrakta begrepp (försåvida skepticism följer ur dessa) inte kan existera.

Pappas håller med om denna tolkning, men han menar att Berkeley tar fel. Vi kanske inte kan erkänna den korrekta analysen av tid, men det ledar inte till en egentlig skepticism, då vi fortfarande kan veta mycket (t.ex. allt det partikulära). Men det vill Berkeley ju nog gå med på (hela hans poäng är att vi kan veta om det partikulära men att det abstrakta introducerar absurda klurrigheter - men Pappas poäng lär vara att detta är onödigt att spekulera i och inget som berättigar Berkeleys filosofi).

Men sen kommer Pappas bomb, som jag förbryllas över, och som jag inte als kan se i de passager han citerar från Berkeley.


Och det tolkar Pappas (gud vet varför) således:



Men IMO står det inte als det, och jag ser inte att det ens impliceras. Berkeley menar väl bara att om vi ska försvara en tes om substans, då måste vi ha abstrakta begrepp, eftersom substans är ett av de mest abstrakta begreppen.

Alltså: på denna tolkning ledar inte abstrakta begrepp till skepticism, och alltså kan deras existens inte förkastas på denna bakgrund. Och om abstrakta begrepp kan existera, då kan vi tänka oss att esse est percipi är falsk, och då kan vi motsägelsesfritt tänka oss representationalism, och då hamnar vi utan problem i skepticism.

Men Berkeley visade ju innan att abstrakta begrepp ledde till skepticism, och att vi utan abstrakta begrepp klarade oss undan problemen. Och på bakgrund av detta förkastades tesen om dem. Det är alltså närmare ett motargument för möjligheten av realism mht. fysikaliska objekt. Berkeley skriver ju faktiskt: Ta det lugnt, för realism beror på abstrakta begrepp, och dem har jag redan fixat bort!

Utan abstrakta begrepp kan de andra teserna som ledar till skepticism inte få fotfäste, och då har BerkBerk ju faktiskt burit ut soporna.

Fast han har vidare argument mot möjligheten av abstrakta ideer.

Min poäng är bara att Berkeley anser att abstrakta ideer ledar till skepticism i sig själva (exemplifierat med "tid förvirrar när det tas abstrakt"), och att det är en förutsättning för att göra teser som metafysisk realism meningsfulla, och om vi då kan avvisa abstrakta ideer, då har vi avvisad möjligheten av en meningsfull teori om substanser och då har vi motbevisat möjligheten för rep.teori och då har vi besegrad skepticism (enligt dåtidens standarder då).

Men abstrakta ideer implicerar inte, enligt Berkeley, att skepticism är sant. Det är bara negationen av abstrakta ideers möjlighet som säkrar skepticismens falskhet då skepticism kan vara sann endast om abstrakta ideer är möjliga.

Vad säger ni?

Ska erkännas att jag blev lite förvirrad av ditt inlägg, så tänkte bara lägga en snabb kommentar och sedan gå och läsa på lite.

Iaf, jag är inte säker på om jag har förstått poängerna du vill lyfta fram, men. När det kommer till generella ideer så sa ju Berkley att vi inte kan ha dem. Han tog upp där Locke slutade, som sade att vi kunde tänka oss ideen av en hund utan att tänka på en specifik hund. Berkley fortsätter här och påstår att vi inte kan detta, eftersom att när vi tänker på den generella hunden så sätter vi upp saker i stil med gränsvärden och därefter föreställer en hund som passar för dessa värden.

Som sagt, jag är inte riktigt säker på hur detta passar in i vad du är ute efter men det känns som om detta var något motsägesfullt med din text, för du skrev att han ansåg att vi kunde ha generella ideer (?).

Sedan så har jag filat lite på min egen refutation av detta argument att vi inte kan ha abstrakta ideer. Grovt förkortat: dessa gränsvärden är matematiska gränser och matematik är i sig självt abstrakt, abstrakt + abstrakt är inte = specifikt.

Anyway, ska gå och läsa upp lite om Berkley och återkomma.

Nej nej, är fullt med på att Berkeley ansåg att abstrakta ideer inte kan existera. Men Pappas tolkade den citerade passagen som om den sa "Om abstrakta ideer finns, då existerar materiell substans" och det senare ledar enligt Berkeley till tesen om medvetandesoberoende existens, och då Berkeley inte anser direkt realism en möjlighet, men accepterar "idea of sense-doktrinen", implicerar det en lockeansk representationalistisk modell av perception, vilket då implicerar skepticism.

Men, jag hävdar då att det inte als är vad Berkeley säger i passagen (men jag går med på implikationen substan->repres.->skepticism).

IMO anser han det svagare, att abstrakta begrepp i sig själva ger upphov till förvirring, och att om man accepterar abstrakta ideer då möjliggör man en tes om substanser, då problemet med substansbegreppet, förutom att det enligt Berkeley ledar till skepticism, ju är ett abstrakt begrepp. Kan vi avvisa möjligheten av abstrakta begrepp, då har vi stängd alla vägar till representationalism, och därmed har vi säkrat "esse est percipi". Det är så jag läsar stycket i alla fall. kanske inte den största skillnaden, men IMO kan man inte säga, att abstrakta begrepp implicerar realism mht. omvärlden, då man ju kan hävda existensen av abstrakta begrepp OCH neka en medvetandesoberoende omvärld.

Okej så det är bara första biten, abstrakta ideer existerar --> materiell substans, som är kruxet?

Jag är isåfall benägen att hålla med dig.


Precis, med gud och allt vad det innebär.. Dock är jag fortfarande inte säker på hur han löser problemet med den "spirit" han påstår måste existera.


Njaa, så som jag har tolkat det så kommer det argumentet från en negation av Berkleys begränsning av ideer. När Berkley fastslår att vi endast har specifika ideer så leder det till en extrem nomalism som har två konsekvenser:
1) The reduction of every sensible reality to an idea
2) The reduction of every idea to a sign of divine language

Så jag tror bara att Pappas (eller var detta din egen inflikning?) har gjort något i stil med att vända på det hela och därmed får abstrakta ideer till realism

Ja, exakt, det är min poäng. Det är ganska så alvorligt, då Pappas faktiskt menar, att vi måste anta, att existens av abstrakta ideer implicerer materiell substans, annars håller inte Berkeleys argumentation. Men som jag ser det är det upplagd att bara se det som en avväpning av varje (i Berkeleys ögon) möjlig substansteori då substans, tagit som "bärare av egenskaper", ju är ett abstrakt begrepp och därför nödvändigvis förutsätter existensen av abstrakta begrepp. Men skillnaden är ju ganska så stor.


Det följer ur argumentationen. Om vi accepterar esse est percipi, alltså att fysikaliska entiteters vara består i att de sansas, så följer att fysikaliska ting är sanseobjekter, dvs. ideas. Då ideas enligt Berkeley är inaktiva och endast består i deras blivande sansad av ett medvetande, så måste det ju finnas ett medvetande för vilka de framträder. Och det följer ju ur vår erfaring att objekt existerar. Så med nödvändighet måste vi dra slutsatsen att det finns ande.


Jaja, det första är ju en konsekvens av hans avvisning av substansbegreppet taget ihop med avvisningen av direkt realism. Allting är medvetande eller objekt för medvetande.

Det andra är Berkeleys "smidiga" sätt att undvika en rad absurda konsekvenser. Om gud hela tiden upplevar allting, då förklarar det mycket väl att allting är ordnad. Och det stämmer överens med hela esse-est-percipi-skiten. Och så har det den starka sida att det blokerar en indvändning: om de perciperbara objekten är ideas för ett medvetande, då är hela världen ju en illusion. Nej, säger Berkeley. För vi upprätthåller ju iden om ett inre medvetandesliv, och så det yttre. Det inre kan manipuleras och är svagare än det "yttre". Detta, och det faktum att de är mycket ordnade under stränga lagar, vittner om, spyr han ut, att de perciperbara objekten tillhör en mycket kraftfullare ande - dvs. gud. Världen är en manifestation av guds medvetandes skaparkraft. Alltså har Berkeley på sin teoris premisser fått ihop det som Locke försökte, fast utan att hävda existensen av problematisk substans. Men vi, som inte är övertygade om guds existens, gillar ju inte räddningen.

Men oavsett vad, så tror jag att hela Berkeleys filosofi står och faller på hans språkfilosofi och hans avvisning av Lockes språkteori. Jag tror att Pappas har rätt i stora hela, men att Berkeley inte ansåg att "the possibility of abstract ideas imply scepticism", utan att skepticism förutsätter, som ett nödvändigt villkår, att abstrakta begrepp kan förekomma. Så abstrakta begrepp är farliga i den mån att de möjliggör skepticism, vilket är anledningen att Berkeley avvisar iden (med begrundelsen att de ledar till kontradiktion, och olika argument mot Lockes förklaringar).