Situationen i Bergslagen?

Under två års tid har flera allvarliga våldssituationer och hot drabbat busschaufförerna som kör linje 380 samt linje 383 i Lindesberg.

Skolungdomar på väg till och från Stadsskogsskolan har satt skräck i chaufförer såväl som medpassagerare och polisen har tillkallats vid flera tillfällen.

– Vi har lagt ner enorma resurser för att få ordning på problematiken. Detta är ett arbetsmiljöproblem och ohållbart för chaufförerna. Det går inte att trafikera dessa linjer och tider på ett säkert sätt, säger Per Nordin, trafikområdeschef Söne trafik AB Örebro län.

I måndags eftermiddag och i tisdags eftermiddag skedde två nya allvarliga incidenter som fick skyddsombudet på Söne trafik att kontakta Arbetsmiljöverket och göra en så kallad 6:6A – begäran om arbetsmiljöåtgärder.

Insändarskribenten Åke Nordin har fått nog av de problem och den hotbild som HVB-hemmet på Åkerby Herrgård medfört för de boende i området. Nordin avslutar med några frågor till berörda kommuner och andra ansvariga. Läs Åke Nordins insändare här.

Hur är det möjligt att en herrgård med anor från mitten av 1800-talet, som de senaste åren, både atmosfärs och miljömässigt varit en Bergslagsidyll, kan på bara ett par månader förvandlas till ett område, där de mest närboende plötsligt får stå ut med att leva under en ständig hotbild.

Två kommuner, hyr sedan oktober/november totalt ca 60 stycken platser för s.k. ensamkommande ”flyktingbarn”, huvudsakligen människor i äldre tonåren upp till yngre vuxna, och enbart män.

Kolugnt är det sista man kan kalla den atmosfär som vilar över herrgårdsområdet:

I november en polisutryckning, två gånger under samma kväll, med anmäld misshandel, hot och sönderslagen ruta(notis i Na)
Återkommande intrång på vår villatomt, trots utomhuslarm med skyltar, och påtalanden till ansvariga på kommunen.
Stöld av fasadflagga hos grannen, som senare hittades i en häck 30m bort.
Kränkande skrift i rimfrost på grannens bil, ”fag love”, trots att grannfrun sa åt gruppen att avlägsna sig.
Intrång i hus under byggnation trots stängd dörr. Uppmärksammades av ägarna som vistades i husvagn på tomten.
Stenkastning mot vår hund när min hustru passerade.
Strandsoffa med bord sönderslaget och soffa kastad i sjön.
Stöld av roddbåt nere vid stranden, utnyttjad av fyra från boendet, som sågs ute på sjön.
Vandalisering på granntomt. Utekrukor kastade, soffor välta, samt trädgårdsredskap nerslängda i närstående ravin.
Kränkande beteende mot min fru. Skrik och grimaser av vuxet ”HVB barn”.

Du allra käraste barn, välkommen till ditt nya land. Ditt, mitt och vårt Sverige. Lås oss hoppas att det blir ett varmare, öppnare och kärleksfullare land för dig att växa upp i, än det vi lever i just nu. Om inte, säger jag förlåt.

- Det finns redan ett antal förslag. Vi på kommunen kommer att arbeta vidare med det vi kan göra, exempelvis införa bussvärdar, fältarna kan åka med för att identifiera stökiga individer samt underlätta kontakt med vårdnadshavarna.

Ett 40-tal personer slogs med påkar på lördagen i Kolarbyn i norra Fagersta. Två män har gripits. En person till sjukhus.

Klockan 14.12 fick polisen in larm om att 30-40 personer från olika grupperingar hade drabbat samman.

– De har använt olika tillhyggen, säger Thomas Gustafsson som är länskommunikationsbefäl på polisen i Västmanland.

Maud Sjölund Hansen, som bor i närheten, blev vittne till oroligheterna. Hon berättar för Fria Tider att det var två olika invandrargrupper som drabbade samman med varandra.

– Det är somalier och kurder som har slagits, säger hon.

Enligt Maud slogs de med bland annat påkar och det pratas även om att skjutvapen förekommit.

Hälften av de nyanlända i Sverige befinner sig i tio procent av landets kommuner. I Fagersta och Norberg utgör de utrikes födda i dag uppemot en femtedel av befolkningen, med en hög andel utanför arbetsmarknaden.
----
För att förstå utmaningarna våra kommuner står inför, behöver man verkligen ta en titt in i våra skolor där en stor del av eleverna inte pratar svenska hemma.

Man behöver gå ner och ställa sig i våra centrum, där unga hänger utan hopp om framtiden. Man måste se våra socialsekreterare i ögonen och förstå vilken match de tar varje dag.

Man behöver se utanförskapet hos den människa som kommer till ett asylboende, som sysslolöst väntar på att få göra verklighet av den i många fall svåruppnåeliga drömmen om en egen försörjning.

Tidigare i år har det anlitats en konsult för att leta parkeringsplatser i Lindesberg.

Nu presenteras en ny form av anställning – nämligen en bostadsletare som ska dammsuga bostadsmarknaden och ha sitt säte i Lindesberg men även dammsuga övriga knölkommuner som alla är tvingade av regeringen att skaffa fram bostäder åt nyanlända.

Nästa år ska kommunerna tvingas ta emot fler – 35000 väntar på kommunplacering.

Därtill anhöriginvandringen där 100000-tal knackar på dörren till Sverige.

Jag kan föreslå två områden för dammsugning. Tältmarknaden och gruvmarknaden.

I Bergslagen finns många nerlagda gruvor som kan öppnas och göras om till bostäder. Knölkommunerna kan bli först att stoltsera med uthyrning av bostäder i bergrum. Ingen ska ligga för bar himmel i ett humanitärt land.

Här kan även skyddsrum byggas för befolkningen i ett land med en eskalerande brottslighet och ett rättsväsende i fritt fall.

Sverige är fantastiskt och bostadsbristen är total!

Detta är del 1 av flera om Sverige bortom storstaden, om Bergslagen och utvecklingen i dessa gamla bruksbygder. Jag börjar med Ställdalen, en sen lunch eller en tidig middag på en vägkrog längs riksväg 50 – Bergslagsdiagonalen – tillsammans med två ur ”urbefolkningen”. Två gamla sossar som hade gått och blivit fascistnazistrasister i statsministerns ögon…

När folket gick till valurnorna den 14 september 2014 fanns det 452 röstberättigade i Ställdalen. Av dessa gick 384 och röstade, varav 6 röstade blankt. Ställdalen är ett litet valdistrikt, i Bergslagen – där Närke och Dalarna möts. Frågar du någon gamling om de känner till Ställdalen så finns risken att de svarar något om en tågolycka. Året var 1956, månaden januari och dagen fredagen den trettonde när Ställdalen blev känt över hela landet. En rälsbuss med skolungar krockade med ett malmtåg utan bromsar, och 20 medmänniskor förlorade sina liv strax utanför Ställdalen. Idag är det 2017, och 61 år har passerat. Ställdalen är en plats som få har hört talas om men där verkligheten skiljer sig från det rödgröna Södermalm eller det blå Danderyd.

En 25-årig man döms till två år och tio månaders fängelse för våldtäkt mot barn. Mannen döms även att betala ett skadestånd på 115 000 kronor till flickan.

Flickan var vid tillfället 14 år gammal och händelsen ska ha utspelat sig i Surahammar i november förra året. Mannen bjöd flickan på alkohol så hon blev berusad innan han våldtog henne senare samma kväll.

En kvinna beslutade sig för att bjuda hem en grupp flyktingbarn till sin familjs bostad. Det slutade med att hennes 14-åriga dotter blev våldtagen i sitt flickrum av en 25-årig arabisk man. Men våldtäktsmannen "får" inte utvisas, hävdar åklagaren.

Om det inte vore för entreprenören Jimmy Hoppe hade Ljusnarsberg troligen aldrig toppat listan över kommunerna med störst flyktingmottagande per invånare 2015.

Han tjänade miljoner på sina boenden – och investerade lokalt: i en handelsträdgård, en golfbana, bensinmacken i Kopparberg och i simbassängen.

I dag är asylboendet nästan tomt, och flera bolag har gått i konkurs.

Nu försöker han rädda det sista av sitt livsverk.

Under flyktingvågen hösten 2015 bodde som mest 1 152 nyanlända här samtidigt. Genomströmningen var hög, under en period kom 10 000 asylsökande i veckan, som snabbt slussades vidare ut i Sverige.

Kommunledningen var inte sen med jämförelser: i Stockholm skulle det motsvara uppemot 300.000 personer.

Situationen i Ljusnarsberg var extrem. Forskare och journalister har tittat hitåt för att försöka förstå om det som hände här också säger något om Sverige. Filmaren Mikael Wiströms dokumentär "Nationens hjärta" visades på SVT i höstas.
----
Jimmy Hoppe har fäst sig vid Kopparberg, men Kopparberg är kluvet till honom och han säger det själv: ”antingen hatar man mig, eller så älskar man mig”. Många talar inte utan beundran om hans driftighet, men hymlar inte med att han nog haft det svårt här.

Vid ett tillfälle säger han:

– Det är en dekadent bygd. Här finns väldigt lite framtidstro.

[/i]Ljusnarsberg toppar inte bara listan av kommuner som tog emot flest asylsökande under flyktingkrisen. Det är också en kommun som dyker upp på bottennivåer i sammanställningar och statistik över inkomster, skuldsättning, skolresultat och ohälsotal. Det är en åldrande bygd.

Det är också den kommun där Sverigedemokraterna ökade mest i förra valet. Då partiet fick 23,8 procent här. I Ställdalen, där det nedlagda Ritas hotell blev asylboende, röstade fyra av tio på Sverigedemokraterna 2014.

Under de senaste åren har SD dock inte varit särskilt profilerat, och partiet har lagt en enda motion under mandatperioden. Ewa-Leena Johansson [socialdemokratiskt kommunalråd] säger att S och SD har varit överens i ”99,9 procent av alla frågor”.

För att underlätta den akuta situationen vintern 2015/2016 projektanställdes en integrationskoordinator i Ljusnarsberg. Karin Wouda hade tidigare arbetat i kommunen bland annat med ungdomsverksamhet och föreningsliv, och hade höga ambitioner:

– Jag trodde att om vi går in i det här med öppet hjärta och om vi erbjuder människor möjligheter, så kommer det att gå bra.

Hon började med att inventera föreningslivet lokalt, och drog igång projektet ”låna en svensk”, där frivilliga kunde låta sig ”lånas ut” på biblioteket för att prata svenska med nyanlända.

Det dröjde ett tag innan hon kom igång. Såhär i efterhand tänker hon att hon borde ha hittat på saker direkt med de asylsökande, inte väntat på malande byråkrati eller beslut om pengar.

– En del saker jag försökte göra visade sig vara svårt, som samarbetet med skolan. De hade fullt upp med att klara av sin egen, ordinarie verksamhet.

Så småningom insåg hon att föreningslivet i Kopparberg var svagare än hon trott. När hon kallade till träffar kom oftast bara ett fåtal, och så få anmälde intresse för projektet ”låna en svensk” att Karin Wouda fick ragga deltagare i kommunhusets korridorer.

Nu, när kort tid återstår av projektanställningen, har hon också kommit att omvärdera integrationsarbetet på ett djupare plan.

– Jag har gått igenom en inre kris. Jag vet verkligen inte längre: hur gör vi om människor inte vill integreras? Och kan vi ens nå integration om vi har så skilda synsätt på mänskliga rättigheter? Hur långt ska vi jämka sådant som vi har kämpat i decennier för att nå i Sverige, som jämställdhet? Ska vi anordna simskola för kvinnor med fördragna gardiner i simhallen?

Karin Wouda pendlar till Kopparberg från Örebro, hon har en magister i kulturanalys och är stödfamilj åt två pojkar från Afghanistan. Hon säger att hon har mött många som har kämpat hårt, gjort sitt bästa och velat komma någonstans. Men hon har också ofta mött något helt annat:

– Jag har hört så många asylsökande säga att det enda de vet om Sverige är att de kan få bidrag här. De vet allt om det svenska bidragssystemet när de kommer, det är vad smugglare och andra talar om för dem under vägen hit. Varför är det så? Varför är Sverige inte känt för sina mänskliga rättigheter, varför vill man inte fly till Sverige för att man vet att vi respekterar kvinnor och barn?

Karin Wouda ursäktar sig för att hon ställer fler frågor än hon levererar svar, men hon säger:

– Jag tror att vi är för slapphänta. Vi måste våga ställa hårdare krav på den obligatoriska samhällsorienteringen. Det är svåra frågor, men vi måste kunna prata om dem utan att bli stämplade som rasister eller sverigedemokrater. Kanske bör det finnas att kriterium för hur mycket man anstränger sig, när det ska fattas beslut om uppehållstillstånd.