Ångest! Vad har den gjort med mitt liv??

Läs detta och skriv om du känner igen dig och eller har tips!!

Det är såhär att jag har typ ångest för allt, i sociala situationer, hemma, på jobb, träning och så..ja till omed sömnen blir ju lidande av de...
Ja har haft problem sen ja va 12 år med olika fixeringar. Började med att jag svettades otroligt mycket i kroppen vid sociala situationer, så ja blev uppmärksam på det och tänkte på det typ hela tiden, när de väl kom upp svettningar så fokuserade jag bara på det o försökte dölja de på alla möjliga sätt. Sen kom det mer andra problem som att se folk i ögonen o sen att bara föra en normal konversation med folk asså kallprata. På jobb o så har jag grov ångest att bara hälsa på folk, kan gå så långt att jag inte frågar en person om hjälp och sitter hela dan utan att lösa problemet bara för det. Rent privat upplever ja att det e svårt o umgås me vänner o så liksom känns som det blir stelt o att jag bara pratar för att hålla konversationen igång, som ett jobb liksom, istället för att ha kul. Så ja försöker anstränga mig för o inte göra bort mig o göra ett bra o roligt intryck o att de inte ska bli stelt till o med me vänner. Kan sitta o kolla på typ en film med ngn o då tänker man "fan nu kanske det är stelt" eller "de kommer bli dålig stämning snart". Ja liksom tänker katastroftankar, o sen analyserar ja dessutom varje detalj hur en person agerar mot mig o tolkar de negativt.Sen kommer ja inte ihåg va filmen handlade om...Samma sak vid en vanlig konversation så blire så att jag tänker "det kanske kommer bli stelt" o bara pratar på för att undvika det. Analyserar oxå varje detalj på personen för att se vad han tänker om mig...Slutar alltid me att jag inte kommer ihåg ett ord vad som sagts, och dessutom så ser ja inte vad som händer runt omkring mig...

Det som är så jobbigt är att jag kan gå och tänka på mina "fixeringsproblem" även när jag inte är i en social situation och på så sätt har jag ångest 24/7. Detta besvärar mig i och utanför social situation.

De har gått så långt att ja drar mig för o börja jobba igen, o endast tar jobb där det e få personer, för att risken o göra bort sig/bli utfryst/bli negativt bedömd minskar o de e ju helt fel väg!! umgås knappt heller me vänner, så mitt liv e helt förstört nu...

Gått i terapi 4 år hos psykolog, testat 4 olika ångestdämpande psykofarmaka (Cipralex, Sertralin, Lyrica och Edronax i höga doser) ingenting har hjälpt, men problemet e psykiskt till 100%.
Fått diagnoserna social fobi, depression och generell ångestsyndrom först, men sen av senare läkare fått diagnos ospecifik ångest och personlig sårbarhet, d.v.s ångest i typ alla situationer och för allt..

De här e så jobbigt att ja e bokstavligen helt mentalt utmattad lr utbränd, ibland känner ja så kraftig orkeslöshet att det är jobbigt att bara sitta upp på en stol..TACKSAM för alla tips o råd!! Har varit deprimerad men de här är flera ggr värre än depression!!! Det kallas ÅNGEST!

när jag mår som bäst har jag observerat vad jag tycker om att göra, skaffat mig små "livlinor", små enkla saker, musik jag bara har bra associationer till, nån bra bok/tidning, mat, film, tv-serie, vad som helst, men hyffsat enkla saker. När jag sedan går ner i en depression tar jag upp den där boken, tidningen, filmen som jag bara har bra känslor kring, och tvingar mig att exponeras för det som jag vet att jag egentligen tycker är kul. Det är förstås pest då, energin att ens röra sig är noll, inget är kul, men depp perioderna har faktiskt blivit kortare.

Kanske kan du göra nått liknande? Nått enkelt, eftersom "livlinan" ska kunna användas närsomhelst o överallt. Varje gång du får en ångestkänsla, ha ett kort/bild i fickan som gör dig lugnare och titta på den? Ha en "lugn amulett" i fickan eller runt halsen som du kan beröra? Ät något du verkligen älskar smaken av och tänk att du blir lugn av det, en halstablett eller nått,( inte en bigmac ;> )

Tänker mig att det kan vara bra att utsätta dina sinnen för positiva stimuli istället för att försöka "styra tankarna".

Svårt att ge nått konkret råd, men tänk enkelt, stora problem löses inte i ett naffs. Tyvärr. Din problematik skiljer sig från min, men det kanske kan vara användbart för dig ändå.

Om inte, så hoppas jag du kan få något annat användbart råd, så länge du försöker kommer du att göra framsteg.

Lycka till!

Hej!

Det låter som att du har det förjävligt jobbigt och jag lider verkligen med dig. Jag har social fobi och känner igen mig i väldigt mycket, speciellt hur ångesten och överanalyserandet genomsyrar sociala situationer helt. Det blir liksom en "uppgift" att klara av istället och allt fokus ligger på att "nu verkar jag stel, jag måste slappna av", "de tycker att jag är jobbig att umgås med" etc. Jag har också ångest runt mina sociala problem även när jag inte är i en sådan situation, det är så svårt att koppla bort eftersom det påverkar en så stor del av ens liv.

Jag vet tyvärr inte om jag har så mycket att komma med i fråga om råd eftersom jag själv inte kan tackla det här särskilt bra. Det är tråkigt att höra att den behandling du fått inte har hjälpt. Får jag fråga om du har provat olika sorters psykologisk hjälp, eller vilken typ av terapi du gått i? Får du någon hjälp nu, eller vad säger läkarna om att du inte känner att den du fått har fungerat? Ursäkta om jag är för frågvis, jag skulle så gärna vilja hjälpa för jag kan riktigt känna ångesten i ditt inlägg, och det är hemskt att man ska behöva ha det så. Men precis som föregående talare så tror jag att det kan vara bra att försöka träna på att inte se det så stort, att försöka angripa det mer ett steg i taget.

Det tragiska är ju också att det är så lätt att se det negativa, det man misslyckas med, istället för att kunna stärka sin självbild (/självförtroende) med allt som faktiskt går bra! ..Lätt att säga, jag vet. Önskar att jag hade något bättre att komma med, men jag finns i alla fall här om du skulle vilja prata eller så.

Har EXAKT samma problem. Helt obeskrivligt jobbigt. Nu har jag till och med blivit rädd för att gå ut p.g.a. förväntansångest, tänker hela tiden katastroftankar. Har också haft samtalsterapi några år, helt utan resultat. Vet inte vad jag ska ta mig till längre.

detta är det ultimata för att bli av med vardags depressioner.

Har du samma problem?? Skönt att det finns någon med samma problem, fast riktigt trist att du sitter i samma båt!

Exakt likadant för mig, jag har blivit rädd för att gå ut också...Det kommer bara fler och fler saker när man inte reder ut de första problemen

Hur länge har du haft dina problem och vad har du försökt göra åt de?

Förstår dig, svårt att komma med goda råd när man själv har problem, tack för stödet iaf!

Jag har prövat vanlig samtalsterapi och KBT. Dock gick jag inte in till 100% i KBT behandlingen samt att vi hela tiden bytte problemområden, så jobbade inte direkt fokuserat med ett problem. Gick 17 sektioner.

Tack för tipset! Enda problemet är att då får jag nog använda livlinan så gott som hela tiden (för jag har ångest i princip hela tiden), men värt ett försök att pröva iaf!

ush va jobbigt! lider också av ångest...jag vet inte om det funkar för dig men meditation, yoga, avslappning m.m. kan hjälpa väldigt mycket! Att lära sig att andas rätt osv!!
Ett litet tips

Ja, tyvärr haha. Känns som du beskrev mig i texten. Mitt började också när jag var runt 12 och blev bara värre och värre. När jag var 15 fick jag diagnosen "tonårsdepression", fattade själv inte att större delen av problemet låg i ångesten, ångesten över allt, eftersom jag var så van vid det vid tillfället (och det verkade inte BUP göra heller). Hjälpte inte ett skit att gå där nu när jag tänker tillbaka, enbart slöseri med tid. Tror det var KBT, delvis iaf. När jag var 15 fick jag min första PÅ-attack, tog ca 1 år att komma över själva rädslan för attackerna, dock fortsatte vardagsångesten inför alla möjliga situationer. Den konstanta klumpen i magen o.s.v. Kan träffa någon och grubbla, analysera och ha ångest över att jag gjort/sagt "fel" saker i flera dagar/veckor efter, kan inte kontrollera det. Nu, ca 5 år senare är panikångesten tillbaka och jag mår piss, värre än tidigare. Orkar inte ha det såhär :/ Har ingen erfarenhet av medicinering, vet inte heller om det skulle hjälpa. PMa om du vill...

Haha, intressant, vi har typ identisk situation!

Undrar bara hur e din situation just nu när du har så tufft? jobb utibldning?
Själv har precis pluggat klart datavetenskap i göteborg e sjukt osäker på om ja ska söka jobb nu lr fortsätta plugga ngt! Kanske ska ta o lägga all tid för lösa mina problem till 100%

Du kanske redan visste men sak samma, kan ju vara någon annan som inte vet.

Skatta dig lycklig över att detta är ingenting du föds med. Din miljö har tvingat dig till att interagera på ett specifikt sätt i utvalda situationer (i detta fall sociala sammanhang). Det är ingen sjukdom, det är ett beteendeproblem som du kan bli av med. Vet du varför? Jo, för att du själv har skapat det.

Har du gått en kognitiv beteendeterapi? Om inte, så kanske det skulle vara någonting för dig.

Btw alla har ångest. Utan ångest skulle ingenting bli gjort i världen. Bör också tillägga att jag har också ångest, men inte den typen som du har. Panikångest för min del.

Over N Out