Freddafisk: Bra beskrivning, fick en flashback nu när jag läste om hur det var när jag gjorde tandemhopp.
Jag körde mitt på Nya Zeeland och från ca 6000 m höjd från ett litet Cessnaplan, en härlig upplevelse men "kicken" infann sig inte, mer rofyllt och harmoniskt tyckte jag. Det var antagligen svårt att få hjärnan att fatta hur högt upp man faktiskt var, personligen så kändes det som om att stå på tians hopptorn och hoppa var mer nervöst än fallskärmshoppet.
Men härligt var det, sätta sig tillrätta på den ytterst lilla plattformen, kanske 40x40 cm stor, utanför planet med instruktören på ryggen och bara hänga ut över molnen, följt av klappen på ryggen och sen dyket ut från planet. -Kyla, den friska klara luften, tumlandet runt då jag såg det lilla planet försvinna iväg ovanför för att sen vändas rätt i luften. Susandet ner mot molnen, fuktdoften som slog emot ansiktet när man for igenom molnet i 200 km i timmen, några sekunders dimma för att sen explodera ut ur molnet och hela landskapet öppnar upp sig nedanför.
Det fortsatta fallandet och hur man känner temperaturen stiger ju närmare marken man kommer, klappen på axeln som indikerar att nu är det dags för rycket. Farten som bromsas upp för att sen under 4-5 min sakta segla ner mot marken.
Rekomenderas varmt, men om ni kan välja mellan höjder så ta det högsta hoppet även om det är lite dyrare. Jag tyckte 6000 m hoppet kändes väldigt kort när jag väl landat

.