Varför är allt som det är?

Jag har tänkt otroligt mycket på det här de två senaste veckorna, på den väldigt komplicerade frågan: Varför finns vi? Vad finns det för mening med allt och ting? Vad händer när man dör? Varför?

Jag satt på bussen en dag och såg hur allt flög förbi, och så tänkte plötsligt kom tanken, vad händer med allt som var innan? Jag tänkte att allt som försvann ur mitt synfält aldrig hade existerat, som om det man gör exakt när man gör det är det som är viktigt och att inget annat har någon betydelse alls.

Jag började tänka att alla individer gick i sin egen tidslinje, att man lever livet efter en bok, och att när man dör så är boken slut och man börjar om igen. Att alla har sin egen bok, och alla lever samtidigt fast i olika berättelser, i alla olika tider. Varför blev vi dessa lyckligt lottade? Varför lever vi inte på 100-talet som slavar i det romerska riket?

Det är sjukt deprimerande att tänka på döden. Att man vet att det troligtvis inte händer något efter döden. Att tänka på hur snabbt allting bara försvinner. Man ska lyssna på de äldre, leva livet medan man kan, för när man blir äldre är det inte så lätt.

Jag måste sluta tänka på allt och bara leva, annars kommer jag säkert bli deprimerad

Min fråga till er är: Hur känner ni om allting, varför finns vi, vad är meningen med allt?

Bra beskrivet med "boken".

Jag grubblar också väldigt mycket, nästan så man blir tokig. Och det värsta är att man inte kommer få svar, eller vem vet.

Antagligen kommer man inte få det men jag hoppas man kanske kan få svar på något

Det är absurt att om vi förutsätter (som vi alltid gör) att universum är knussligt, alltså, att universum ogärna spenderar mer än vad det behöver för ett arbete eller för något, det kräver denna snålhet för något först efter att något existerar. Alltså, endast om något existerar kan det vara snålt. Men den yttersta snålheten vore att det inte fanns något alls. Men det är först med introduktionen av något positivt som frugaliteten blir till en sparande princip. Frugalitet i sig självt, alltså, vad det självt är är inte frugalt. Vilket är en absurditet i stil med att tid självt inte är tidsligt. Det verkar alltså som att när vi tillfrågar det allra mest grundläggande det kollapsar. Jag, för egen del, kan inte se någon ingång till besvarandet av sådana frågor, utan när vi äntrar är vi redan på väg ut. Det är liknande med frågan om mening, om vi menar med den, varför något är till, för vilken anledning. I det fallet lär vi hamna i en regress av frågor som tar oss tillbaka till frågan varför där är något snarare än intet. Ändå kommer vi att acceptera själva frågorna som signifikanta. Vi har alltså hamnat i en absurd existens där vi inte erbjuds vad vi mest önskar. För grekerna var den yttersta principen duglighet. Alltså, exempelvis för Platon att sinnesvärlden strävar efter duglighet genom att söka efterlikna formerna. För människan kan vi aldrig bli dugliga i den förståelsen av ontologiska principer. Det står alltså klart att vi är här i det odugliga som aldrig kan bli dugligt. När Sokrates i dialogen Protagoras ifrågasätter möjligheten att lära ut dygder, skulle han alltså tala om hur duglighet inte är öppet för rationalitet, vilket får oss att hamna i en absurd position då ytterst vad som utmärker människan är förnuftet. Varför något blir dugligt är inte genom några intersubjektiva principer öppet för oss. Människan därför, mer än något annat, uppvisar klåperiet. Jag vet inte om vi borde se oss i en tragedi eller i en komedi, då vi både är ynkliga och löjeväckande.

Allting går ut på evolution. Jag har haft drömmar om tidigare liv och minns delvis att jag valde att återfödas på denna planet. Problemet är bara att vi är så fast i denna materiella verklighet och rusar runt som yra höns...

Intressant synsätt. Jag var i en situation liknande din för något år sedan. Jag var såpass naiv att jag trodde det skulle gå att resonera sig fram till någonting logiskt, det brukar det ju gå med alla andra frågor. Efter alldeles för mycket filosoferande och en depression kom jag fram till att vi aldrig kan komma fram till något. Förmodligen är det samma sak som att det inte finns någon mening, men det måste inte nödvändigtvis göra det.

Den svåra saken är att komma över livets meningslöshet. Man får helt enkelt resonera: Å ena sidan känns det väl torftigt att vi helt saknar högre syfte, men å andra sidan befriar det oss helt från allt ansvarstagare och alla prestationskrav. Om det ändå inte spelar någon roll vad vi gör med våra liv kan vi ju lika gärna ha så kul som möjligt under tiden. Mitt främsta tips är därför att gå vidare till andra frågor och bara försöka njuta av alla de små sakerna som gör livet så fantastiskt underbart.

Bra svar, jag hoppas jag inte hamnar i samma bana som du med alldeles för mycket filosoferande som ledde till en depression, men jag antar att det var värt det. Du bestämde dig för att göra vad du ville med ditt liv och nu har du inspirerat mig att försöka tänka i samma bana

Förlåt om jag tolkar dig fel, men som jag tolkar det du har skrivit så säger du att allting hamnar i någon slags omloppsbana och att man kommer tillbaka till det man först tänkte och aldrig tänker något nytt, och fastnar i den eviga banan av att allt bara är som det är, och det går inte att ändra på sig själv, pga att man är fast.

Ja, bra sagt.

Jag vet inte varför vi finns. Evolution är väl meningen med själva livet. Meningen med våra egna liv får vi skapa själva. Vilket kan vara ganska jobbigt. Vore enklare att vara ett djur, de filosoferar inte över tillvaron. Varför är allt som det är? Det undrar jag över ganska ofta...

Exakt! Skulle varit lättare att leva utan att ifrågasätta!

Äh, jag känner mig mindre säker idag vad jag tänkte igår. Möjligen är vi ynkliga och löjeväckande (och kanske även en grotesk livsform) men jag tror att när det gäller vad vi kan göra och vad som är möjligt för oss det ändå ligger öppet någon slags autentisk tillvaro, alltså, att för oss finita och ynkliga varelser det ändå finns någon immanent norm som kan bli tillgänglig. Jag tror delvis i att den ligger i att bilda en livsfilosofi där dygder och bättre levnadssätt bidrar till att föra oss närmre. Det vore något absurt att bestämt hävda misslyckande när vi alleredan är involverade i något meningsfullt. Vad än vi gör utgår från något meningsfullt. För oss skulle det då gälla att veta vad som är det mest fundamentala sättet att vara meningsfullt, sådant att, åtminstone i den aspekten, duglighet blir tillgängligt.

vi levde där en gång innan vi reinkarnerade några gånger.

tänk på jesus istället så kan du leva för evigt. lita på mig, jag vet vad jag snackar om.