2011-03-13, 02:21
  #949
Medlem
Pseud0nyms avatar
Citat:
Ursprungligen postat av twihi
Hej!

Finns det någon vänlig själ här som har lust att hjälpa mig att förklara några centrala skillnader mellan absurdism och naturalism?

Tacksam för svar!

Men va? Vilken skum fråga. Det handlar ju om enorma skillnader! Naturalismen tar avstamp i positivismen, absurdismen i existensialismen. Naturalismen har en ambition att förändra samhället, absurdismen avvisar idén om konsten som den typen av verktyg. Naturalismen har en ambition att beskriva en objektiv verklighet med fasta och av naturvetenskapen fastslagna ramar, absurdismen är snarare inrikta på att avvisa själva idén om att människans varande är meningsfullt. Och så vidare, och så vidare.

Att jämföra de två utan vidare förklaring är i sig absurdistiskt. Som att sitta och jämföra en apelsin med Håkan Juholts sovande vrede. Eller något. De tillhör inte ens samma århundrade.
2011-03-13, 21:21
  #950
Medlem
Superiuss avatar
Jag skall hålla ett fem minuters föredrag om språk eller litteratur. Skulle uppskatta tips på vad jag kan skriva om. Om jag bara får ett bra ämne så kommer det vara nemas problemas. Men har lite problem att sätta fingret på vad jag ska prata om.
2011-03-14, 14:33
  #951
Medlem
Ber om hjälp

Snälla kan ni hjälpa mig att hitta likheter och skillnader mellan dikter "Det är vackrast när det skymmer" av Pär Lagerkvist och "Juninatten" av Harry Martinson. Båda dikter beskriver ett landskap på gränsen mellan dag och natt.
2011-03-14, 14:38
  #952
Medlem
Stig Dagerman "Att döda ett barn"

Hur gör Stig Dagerman för att skapa den kusliga "förutbestämda" känslan i novellen "Att döda ett barn"?
2011-03-14, 14:57
  #953
Medlem
Endemisks avatar
Han upprepar samma ord och fraser genom hela berättelsen, om jag inte minns fel.
2011-03-14, 15:29
  #954
Medlem
Gregor.Samsas avatar
Du vet redan från att du läser titeln vad som kommer hända och han förklarar händelsen med en enkel, avskalad prosa. Det är vanliga människor, som kunde vara du eller jag. Inga hjältar eller skurkar. Bara en man i en bil som är på väg till havet och en pojke som ska springa över till grannen för att hämta socker.

"Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent."
2011-03-14, 15:30
  #955
Medlem
Stäppvargen - HJÄLP

Hej!
Jag ska göra ett arbete i skolan om Stäppvargen och har totalt kört fast. Undrar ifall någon skulle kunna skriva en liten förklaring om vad det är som gör att boken Stäppvargen utav Herman Hesse än idag lever kvar? Vad är det modernistiska i den? Begreppet modernism ska nämligen diskuteras utifrån Stäppvargen.

Tack på förhand!
2011-03-14, 15:40
  #956
Medlem
nittinies avatar
Citat:
Ursprungligen postat av wertanb
Hej!
Jag ska göra ett arbete i skolan om Stäppvargen och har totalt kört fast. Undrar ifall någon skulle kunna skriva en liten förklaring om vad det är som gör att boken Stäppvargen utav Herman Hesse än idag lever kvar? Vad är det modernistiska i den? Begreppet modernism ska nämligen diskuteras utifrån Stäppvargen.

Tack på förhand!
"Boken är uppdelad i tre delar, med tre olika ingångsvinklar: Utgivarens förord, en kylig, objektiv analys av huvudpersonens inre – beskrivet av en utomstående – och Harry Hallers egen berättelse.
Boken är egentligen en beskrivning av en personlighetsmodell, alternativt tidssjukdom, och är därför svår att på ett enkelt sätt sammanfatta. Allting utgör stoff till en helhet, en beskrivning, och allting som vi möter i boken har ett samband. Så är till exempel bokens andra del, ”traktat om stäppvargen”, en uppräkning av tydliga drag hos en speciell individ, ett porträtt som ger vid handen vad som är kännetecknande för denne Harry.
Boken presenterar vissa specifika förutsättningar som man idag kan ha svårt att identifiera sig med, som att huvudpersonen växt upp under romantiken och härstammar från en strängt pietistisk familj. Men boken budskap är vidare och universellare än så, och om man ska våga sig på att sammanfatta dess grundproblematik kan man säga: de svårigheter som uppstår när något form av förtryck upphör. I djupare mening förtryck av anden. Det må vara kristendomen eller romantiken, båda med en inpiskad platonism och våldförande på anden.
Båda inpräntar en sorts skuld över vardandet, och när sen gamla värderingar luckras upp och omprövas, står man där, med skulden intakt och ett svagt utvecklat själv. Självet har bågnat under de höga idealen, och får inte längre någon styrsel sedan det fasta upphört. Då problematiseras förhållandet till en själv, och saker som man förträngt tränger obönhörligen upp till ytan. I detta fall Harry Hallers mörkare sidor, som inte hade någon plats i det borgerliga samhället. Ett själv som inte står i överensstämmelse med sig själv – ett svagt själv – föder sedan alla andra drag/problem som tas upp i boken: en överkänslighet för omgivningen, självhat, spinnande reflexion och navelskådning. Vidare oförmåga att älska, att ha nära mänskliga relationer, och att förpliktiga sig till eller binda sig vid någonting, då ju vederbörande hamnar i kontakt med sig själv, öga mot öga med detta själv som han så innerligt försökt förtränga och är rädd för.
Han är ständigt på vakt mot något hot, något farligt och ångestframkallande, och den ångesten skulle bli tydligare och smärtsammare i en nära relation till en annan människa. Inte ens livet vill han binda sig till, utan leker ständigt med tanken på själmordet, och att närhelst han vill kunna dra sig ur.

Den futtiga trygghet och värme som strömmar ut från den borgerliga världen föraktar han givetvis, eftersom han själv har lämnat den bakom sig, i ett försök att hitta något nytt, men han längtar samtidigt tillbaka till denna smula värme som den skänkte.
Vi har alltså att göra med en människa i utkanten av det mänskliga, och han känner universums iskalla oändlighet ligga framför honom. Så halas han åter in i mänsklighetens ombonade värld av kurtisanen Hermine. Hon svarar på någonting inom honom, och isoleringen bryts. Han tinar upp och kan åter börja andas.

Boken målar vidare på detta porträtt, och Harry blir en grundläggande, universell problematik utdragen till sitt yttersta. Somt kan man identifiera sig med, trots en annan tid och annan situation, somt förblir tidsbundet och knutet till det samhälle Harry levde i.
Lösningen presenteras i slutet av boken: att inte känna skuld över vardandet och det oupphörliga livsflödet utan istället kasta sig in i det med liv och lust, som på lek. Att istället för att asketiskt vända sig bort från det med blicken fastnaglad på något absolut försona sig med det och göra det till sin verklighet. På gott och ont.
I en liknelse skruvar Mozart, som han träffar, ihop en radioapparat som han låter spela Conserto Grosso av Händel. Det bristfälliga ljud som strömmar ur rasioapparaten av den mest fullkomliga musik representerar den hinna som finns mellan idé och form, det gudomliga och mänskliga. Något man får lära sig att ha överseende med och acceptera. Annars stångar man sig blodig. Verkligheten är ingen romantisk hjältesaga utan en ganska banal borgerlig liten håla. Humorn är det krydda som måste till. I den kan man acceptera det absurda i existensen och inrymma motsatser.

Att Harry Haller, liksom sin författare, startade som romantiker är givet: romantiken är själva inkörsporten till den extra dimensionen som Harry stundom känner sig tyngd och plågad av. Han bekände sig åt det esoteriska, förandligade och upphöjda i sin ungdom. Han trodde blint och trosvisst som ett barn på livet, konsten och människans höga bestämmelse, men berusningen släpper så småningom, och istället finner han en värld som hans äkthetssökande, stolta och lättsårade idealism inte kan fördra. Istället tvingas han leva i halvförbittring i resten av sitt liv.

Ungdomen förlänar allting en skönhet, ett sagoskimmer, kanske av sublimerad könsdrift som är i uppvaknande, ”som under senare år blott stundom kommer tillbaka till de utvalda och diktarna”.
Många av Harrys sort längtar ofta tillbaka till denna oskuld, denna förtrollade värld, men istället för att sträva tillbaka mot denna begynnelse, uppmanas han att kasta sig in i livets malström, den ständiga återkomsten med ett leende på läpparna. Det är en form av separationsångest Harry genomlider, men var sak har sin tid, och Harry vet att man aldrig kan få tillbaka något passerat.

I kontrast till att återförenas med urmodern, med livsströmmen, det eviga, står jaget som en plattform. Ett provisorium. Ett slags förbannelse, som människor av Harrys sort vill söka utplåna, bli av med. ”Leva innerligt kan man bara på bekostnad av jaget.” Likaledes kan man bara fullt ut hänge sig åt någonting (t ex skönhet) på bekostnad av jaget, denna självhävdelse som futtigt går in för att upprätta sig själv och hävda något slags värdighet.
Jaget är någonting som ligger i vägen för att tränga in i något. På samma sätt kan jag känna då jag lyssnar på Mozart, denna bitterljuva skönhet, gudsfläkt; då känner jag en skam i kroppen! Då kan jaget bara vara något fel. Jaget ett fåfängt hävdande som skulle brännas bort i nära kontakt med det gudomliga.
Medelmåttor ser ofta som sin enda uppgift att forma detta jag, och tror att det är det yttersta: de ser inte kontrasten mellan jaget och det gudomliga.
Som framgår av resonemangen kan detta bara vara självupplevt om man ska kunna förstå det. Det går inte att ha något akademiskt intellektuellt förhållande till det, och jag erkänner att jag själv inte kan ta in allt.

Är detta en tidssjukdom, eller endast Harrys eget halvt förryckta själstillstånd? Den som lever i slutet av en kulturepok får naturligtvis genomlida dess nackdelar, och upphöjandet av ögonblicket till något evigt ungt och förandligandet av naturen – under romantikernas ledning – tog istället död på desamma och efterlämnade en unken luft. Nu ville man ha liv! En känslig individ som Harry suger naturligtvis upp stämningar i tiden och genomlider dem själv. Sedan hatade han den förljugenhet hos omgivningen som han själv innerst inne brottades med. Projicerade den så att säga på tiden.

Jag skulle säga att romanen i första hand är expressionistisk, med inslag av det som karaktäriserar existentialismen. (Harrys situation är ju självvald, och Hermine förebrår honom det.) Man får en slags känsla av att alla personer i boken är till för Harry, eller kanske rent av är en del av honom.
Detta är ett själsdrama med en expressionistisk lyskraft, men självansvaret är ändå en viktig del av bokens tema, och man har svårt att tycka synd om denne Harry. Reflexioner och funderingar över det egna jagets förhållande till omvärlden gör den sålunda existentialistisk."

Jag Googlade det här...men vet av egen erfarenhet att boken bör läsas ett flertal gånger för att alla bitar ska fungera, de tre olika uppläggen är inte så enkla att förstå.Vilken skituppgift du har fått av en fascistisk luspudel till lärare.Men effektiv...
__________________
Senast redigerad av nittinie 2011-03-14 kl. 15:44. Anledning: kom på lite mer
2011-03-14, 15:44
  #957
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av nittinie
Boken är uppdelad i tre delar, med tre olika ingångsvinklar: Utgivarens förord, en kylig, objektiv analys av huvudpersonens inre – beskrivet av en utomstående – och Harry Hallers egen berättelse.
Boken är egentligen en beskrivning av en personlighetsmodell, alternativt tidssjukdom, och är därför svår att på ett enkelt sätt sammanfatta. Allting utgör stoff till en helhet, en beskrivning, och allting som vi möter i boken har ett samband. Så är till exempel bokens andra del, ”traktat om stäppvargen”, en uppräkning av tydliga drag hos en speciell individ, ett porträtt som ger vid handen vad som är kännetecknande för denne Harry.
Boken presenterar vissa specifika förutsättningar som man idag kan ha svårt att identifiera sig med, som att huvudpersonen växt upp under romantiken och härstammar från en strängt pietistisk familj. Men boken budskap är vidare och universellare än så, och om man ska våga sig på att sammanfatta dess grundproblematik kan man säga: de svårigheter som uppstår när något form av förtryck upphör. I djupare mening förtryck av anden. Det må vara kristendomen eller romantiken, båda med en inpiskad platonism och våldförande på anden.
Båda inpräntar en sorts skuld över vardandet, och när sen gamla värderingar luckras upp och omprövas, står man där, med skulden intakt och ett svagt utvecklat själv. Självet har bågnat under de höga idealen, och får inte längre någon styrsel sedan det fasta upphört. Då problematiseras förhållandet till en själv, och saker som man förträngt tränger obönhörligen upp till ytan. I detta fall Harry Hallers mörkare sidor, som inte hade någon plats i det borgerliga samhället. Ett själv som inte står i överensstämmelse med sig själv – ett svagt själv – föder sedan alla andra drag/problem som tas upp i boken: en överkänslighet för omgivningen, självhat, spinnande reflexion och navelskådning. Vidare oförmåga att älska, att ha nära mänskliga relationer, och att förpliktiga sig till eller binda sig vid någonting, då ju vederbörande hamnar i kontakt med sig själv, öga mot öga med detta själv som han så innerligt försökt förtränga och är rädd för.
Han är ständigt på vakt mot något hot, något farligt och ångestframkallande, och den ångesten skulle bli tydligare och smärtsammare i en nära relation till en annan människa. Inte ens livet vill han binda sig till, utan leker ständigt med tanken på själmordet, och att närhelst han vill kunna dra sig ur.

Den futtiga trygghet och värme som strömmar ut från den borgerliga världen föraktar han givetvis, eftersom han själv har lämnat den bakom sig, i ett försök att hitta något nytt, men han längtar samtidigt tillbaka till denna smula värme som den skänkte.
Vi har alltså att göra med en människa i utkanten av det mänskliga, och han känner universums iskalla oändlighet ligga framför honom. Så halas han åter in i mänsklighetens ombonade värld av kurtisanen Hermine. Hon svarar på någonting inom honom, och isoleringen bryts. Han tinar upp och kan åter börja andas.

Boken målar vidare på detta porträtt, och Harry blir en grundläggande, universell problematik utdragen till sitt yttersta. Somt kan man identifiera sig med, trots en annan tid och annan situation, somt förblir tidsbundet och knutet till det samhälle Harry levde i.
Lösningen presenteras i slutet av boken: att inte känna skuld över vardandet och det oupphörliga livsflödet utan istället kasta sig in i det med liv och lust, som på lek. Att istället för att asketiskt vända sig bort från det med blicken fastnaglad på något absolut försona sig med det och göra det till sin verklighet. På gott och ont.
I en liknelse skruvar Mozart, som han träffar, ihop en radioapparat som han låter spela Conserto Grosso av Händel. Det bristfälliga ljud som strömmar ur rasioapparaten av den mest fullkomliga musik representerar den hinna som finns mellan idé och form, det gudomliga och mänskliga. Något man får lära sig att ha överseende med och acceptera. Annars stångar man sig blodig. Verkligheten är ingen romantisk hjältesaga utan en ganska banal borgerlig liten håla. Humorn är det krydda som måste till. I den kan man acceptera det absurda i existensen och inrymma motsatser.

Att Harry Haller, liksom sin författare, startade som romantiker är givet: romantiken är själva inkörsporten till den extra dimensionen som Harry stundom känner sig tyngd och plågad av. Han bekände sig åt det esoteriska, förandligade och upphöjda i sin ungdom. Han trodde blint och trosvisst som ett barn på livet, konsten och människans höga bestämmelse, men berusningen släpper så småningom, och istället finner han en värld som hans äkthetssökande, stolta och lättsårade idealism inte kan fördra. Istället tvingas han leva i halvförbittring i resten av sitt liv.

Ungdomen förlänar allting en skönhet, ett sagoskimmer, kanske av sublimerad könsdrift som är i uppvaknande, ”som under senare år blott stundom kommer tillbaka till de utvalda och diktarna”.
Många av Harrys sort längtar ofta tillbaka till denna oskuld, denna förtrollade värld, men istället för att sträva tillbaka mot denna begynnelse, uppmanas han att kasta sig in i livets malström, den ständiga återkomsten med ett leende på läpparna. Det är en form av separationsångest Harry genomlider, men var sak har sin tid, och Harry vet att man aldrig kan få tillbaka något passerat.

I kontrast till att återförenas med urmodern, med livsströmmen, det eviga, står jaget som en plattform. Ett provisorium. Ett slags förbannelse, som människor av Harrys sort vill söka utplåna, bli av med. ”Leva innerligt kan man bara på bekostnad av jaget.” Likaledes kan man bara fullt ut hänge sig åt någonting (t ex skönhet) på bekostnad av jaget, denna självhävdelse som futtigt går in för att upprätta sig själv och hävda något slags värdighet.
Jaget är någonting som ligger i vägen för att tränga in i något. På samma sätt kan jag känna då jag lyssnar på Mozart, denna bitterljuva skönhet, gudsfläkt; då känner jag en skam i kroppen! Då kan jaget bara vara något fel. Jaget ett fåfängt hävdande som skulle brännas bort i nära kontakt med det gudomliga.
Medelmåttor ser ofta som sin enda uppgift att forma detta jag, och tror att det är det yttersta: de ser inte kontrasten mellan jaget och det gudomliga.
Som framgår av resonemangen kan detta bara vara självupplevt om man ska kunna förstå det. Det går inte att ha något akademiskt intellektuellt förhållande till det, och jag erkänner att jag själv inte kan ta in allt.

Är detta en tidssjukdom, eller endast Harrys eget halvt förryckta själstillstånd? Den som lever i slutet av en kulturepok får naturligtvis genomlida dess nackdelar, och upphöjandet av ögonblicket till något evigt ungt och förandligandet av naturen – under romantikernas ledning – tog istället död på desamma och efterlämnade en unken luft. Nu ville man ha liv! En känslig individ som Harry suger naturligtvis upp stämningar i tiden och genomlider dem själv. Sedan hatade han den förljugenhet hos omgivningen som han själv innerst inne brottades med. Projicerade den så att säga på tiden.

Jag skulle säga att romanen i första hand är expressionistisk, med inslag av det som karaktäriserar existentialismen. (Harrys situation är ju självvald, och Hermine förebrår honom det.) Man får en slags känsla av att alla personer i boken är till för Harry, eller kanske rent av är en del av honom.
Detta är ett själsdrama med en expressionistisk lyskraft, men självansvaret är ändå en viktig del av bokens tema, och man har svårt att tycka synd om denne Harry. Reflexioner och funderingar över det egna jagets förhållande till omvärlden gör den sålunda existentialistisk.

Jag Googlade det här...

tack så jättemycket!

hade dock också behövt någon som läst boken personligen och kan ge sin personliga åsikt, MEN TACK
2011-03-14, 15:45
  #958
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av wertanb
tack så jättemycket!

hade dock också behövt någon som läst boken personligen och kan ge sin personliga åsikt, MEN TACK

såg nu att du hade ju skrivit vad du själv tyckte, tack så jätte mycket för snabbt svar och för din hjälp!
2011-03-14, 15:48
  #959
Medlem
nittinies avatar
Citat:
Ursprungligen postat av wertanb
tack så jättemycket!

hade dock också behövt någon som läst boken personligen och kan ge sin personliga åsikt, MEN TACK
Har läst den,men återigen;den behöver tid.Läs, skumma, sök efter det Freudianska sättet att penetrera text,och försök sedan sätta texten i ett sammanhang där du själv blir centralgestalt.
Att den förändras i takt med att du förändras är ett tydligt tecken på att dynamiken i Hesses text fungerar som en katalysator för nutida tänkare.
2011-03-14, 15:52
  #960
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av nittinie
Har läst den,men återigen;den behöver tid.Läs, skumma, sök efter det Freudianska sättet att penetrera text,och försök sedan sätta texten i ett sammanhang där du själv blir centralgestalt.
Att den förändras i takt med att du förändras är ett tydligt tecken på att dynamiken i Hesses text fungerar som en katalysator för nutida tänkare.

Åh jag tycker verkligen detta är svårt! Det är skit svårt att få fram i ord vad det är som gör att denna boken lever kvar idag, att man kan känna igen sig på många sätt men ändå inte? Jag förstår boken till viss del, men har svårt att få fram det i ord.

Kram

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in