Axess-debatt om mångkulturalism

Del 1

Seminariet genomförs under en hel dag och är totalt på runt 6 timmar. Debatten är indelad i fyra delar med olika titlar. Jag har kollat litet under flera dagar och gjort några anteckningar för vad debatten handlar om samtidigt som jag har lyssnat på den. Jag struntar i "efterdebatterna" och har bara skrivit ned vad talarna har sagt. Jag ber om ursäkt för att det är mycket text, men det är helt värdelöst att sitta och lyssna på hela debatten eftersom den är så lång. Om man skall titta på något i debatten så är Cwejman, Heinö, Sarah Mohammed, Elensky (för att han är kul) och Nordin värda att titta på. Strunta i frågestunden så sparar ni tid. Diskussions-ämnet är. Vad tror ni om den här debatten? Är det några framsteg i debatten eller är vi fortfarande kvar på 1990-talets politiskt korrekta diskurs?

Bortom multikulti - invandring nu och då
Den första delen av seminariet börjar med att professor Svante Nordin, en halvdålig retoriker med dåliga tänder men med sunt förnuft och säger några sanningar. För det första säger han att invandringen till Sverige inte har varit speciellt stor fram till relativt nyligen. Detta går direkt emot politikernas och medias lögn om att Sverige alltid har varit en mångkultur.

Den andra sanningen är att Mångkulturbegreppet är förvirrande och att vi måste ställa oss frågan ”är alla kulturer lika bra?”, om så, vilka konsekvenser får det. Den tredje sanningen är att Per Albin Hansson skulle ha varit Sverigedemokrat och stämplad som rasist. Detta fick många i publiken att skruva på sig och i synnerhet Erik Ullenhag.

Sedan är det dags för statsvetare Andreas Johansson Heinö. Heinö drar teoretiska aspekter rörande mångkultur och mångkulturalism – och då utifrån en liberal syn på saken. Det han säger av värde är att Europa bygger en identitet i termer av ”blood and soil” (Han säger Kultur och Blod), vilket skiljer sig från den i USA. Detta är dock inte riktigt rätt det Heinö säger, eftersom USA var fram till 1965 en etnonationalistisk stat.

Heinö vill dock gärna ha en slags liberal nationalism med gemensamma värden, där man på något sätt accepterar vissa typer av kulturella uttryck, så länge det sker inom ramen för liberalismen. Den här hållningen är en slags libertariansk multikulturalism, vilket skiljer sig från Will Kymlickas liberala multikulturalism. Det är i alla fall den tolkningen jag gör.

Representanterna från Judisk Krönika och Dagens Nyheter blänger argt på både Nordin och Heinö. Trots allt, de spelar båda Sverigedemokraterna i händerna, även om Heinö är väldigt försiktig.

Sedan är det dags för Timbros Markus Uvell. Han talar om ”välfärdsstaten” och att Sverige har varit homogent men är så inte längre. Vi får veta att 2 procent av ”svenskarna” lever på bidrag men 12 procent av de utrikesfödda. Annars är det en slags försiktig kritik mot den svenska välfärdsstaten och att vi måste acceptera större sociala skillnader. Detta har Timbro och Uvell redan presenterat för några månader sedan så det är inget nytt. Ullenhag verkar dock inte glad – men mer glad än åt det som Heinö och Nordin säger.

Nu är det Erik Ullenhags tur. Det första han gör att kissa på danska integrationsministern för att denna förespråkar assimilationspolitik. Sedan talar han om ”hotet” som just nu får makt i Nederländerna, England och Danmark. Vi har en ”medmänsklig skyldighet att hjälpa folk undan krig och förföljelse” säger han. Vi får lära oss att vi blir ”rikare” av öppenhet, att vi inte får sluta oss, att det är farligt att kräva att invandrare skall anpassa sig. Ullenhag hittar på en siffra om att hundratusentals utrikesfödda arbetar i Sverige.

Ullenhag förklarar också att vi inte behöver vara rädda för utlänningarna eftersom de nu slåss för demokrati i hela arabvärlden och västerländska akademiker är etnocentriker, som inte förstår att araberna strävar efter ungefär samma sak som västerlänningar då det kommer till demokrati. Sedan är det en kort utläggning om internationell politik (som är svår att uppfatta) och där man inser att han inte behärskar det området. Vi har en frihetsrörelse i Iran får han fram och att när regimen faller kommer vi ha nästan 100 000 iranier som kan bygga en broa med det nya spännande liberala Iran.

Ullenhag vänder sig skämtsamt till Timbros Uvell och säger att han älskar välfärdssystemen och att Timbro också borde göra det. Sedan är det en harrang om att vi behandlar invandrare som svaga, vi har långa handläggningstider, vi gillar inte ”olika i Sverige”, vi behöver mer och bättre SFI, vi har haft för mycket flyktinginvandring och därför bör vi ha arbetskraftsinvandring också för att invandrarna skall lyckas bättre. Alltså ännu mer folk.

Nu är det dags för Ullenhag att säga något om mångkulturalismen. Erik Ullenhag är fullkomligt arrogant och säger att kritikerna till mångkulturalismen har hjärnspöken. Man märker hur Johan Lundberg (som drömmer om att borgligheten skall bli mer som SD) surnar till. Detta framkommer senare i fler blogginlägg av honom på Axess-bloggen.

Det finns inget dåligt med mångkulturalismen säger Erik Ullenhag men säger att kollektivet aldrig går före individen. Representanterna för Judisk Krönika ser lyckliga ut.

Vi får veta att Ullenhag gärna ser könuppdelad undervisning. En del i publiken blänger ilsket på honom, i synnerhet Sarah Mohammed och Johan Lundberg. Johansson Heinö och Nordin tittar också förundrat på denna sinnesjuka integrationsminister som inte verkar ha fattat någonting. Istället för att känna ”vibbarna” drar Ullenhag på och angriper Merkel och Sarkozy och säger att nationalstaten kanske var en bra ide tidigare men idag fyller den ingen funktion. Vi får veta att Sverige är en ”region” och en del av EU.

Mer leenden från representanterna från Judisk Krönika. Ullenhag kissar sedan på Sverigedemokraterna och försäkrar att det aldrig kommer bli något samarbete. Vi skall förändra det som är svenskt säger han. Det är i grunden positivt att Sverige ser annorlunda ut säger Ullenhag.

Länk: http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=2444

Del 2

Bortom Multikulti Politikens utmaningar

Först kommer Ardalan Shekarabi in och skall tala om ”jämlikhet i ett mångkulturellt samhälle”. Han slår fast att etnicitet är viktigt i Sverige och berättar att han försökt anpassa så mycket det går men att man ändå inte accepterar honom för det. Han drar någon hyllning till Kanada och deras dubbla identiteter. Sverige har tydligen haft en lång period av massinvandring. Miljoner bosätter sig i här i västvärlden fortsätter han. Vi måste därför ha en slags medborgarskapsideologi. Vi får inte förkasta det som är etniskt svenskt, men vi måste uppdatera svenskheten, och skapa något som finns i Kanada.

Detta är alltså en tydlig hänvisning till att Sverige som etnonationalistisk nation är över, och att han tänker arbeta för att svenskheten ersätts av någon slags liberal-socialistisk doktrin. Han tar upp Zlatan och att vi inte behöver dela så mycket alls annat än medborgarskapet. Shekarabi säger också att det här med särskilda rättigheter inte finns förutom visst stöd till nationella minoriteter. Sedan säger Shekarabi att diskriminering beror på den svenska rasismen och fördomar. Vi måste ha en stark diskrimineringspolitik och detta motiveras genom anekdoter.

Nu är det Charlie Weimars tur att hålla tal. Han ser ut som en börsmäklare. Han snackar om svensk kultur och försöker få fram att något svenskt finns. Liberal demokrati är ingenting svenskt – och svensk kultur existerar i det mångkulturella Sverige säger han. Weimar hyllar naturrättsprinciper (och glömmer bort att det är västerländska principer). Vi skall tydligen tolerera och acceptera normerna. Sedan talar han om ”öppenhet” och ”föränderlighet”. Weimar har en hemsk dialekt. Han vill vara konservativ men hans PK-parti som han är medlem i förhindrar ju honom att tycka något annat än filmjölk.

Adam Cwejman skall nu tala och håller lämpligt ett hyllningstal till judarna. Judisk Krönika tittar uppskattande på honom. Cwejman är begåvad (hör och häpna) och han vet att han är betydligt mer begåvad än de flesta i det där rummet, i synnerhet Erik Ullenhag (som bara var där på morgonen). Adam talar om ”naturlig assimilering”, vilket kan han kallar för ”strukturell assimilering”, dvs. att invandrare smälter in. Cwejman säger att denna naturliga assimilering har "vi" förstört. Idag går det inte att smälta in naturligt. Detta är alltså välfärdsstatens fel tycker Cwejman, vilket är oppositionellt till vad Erik Ullenhag tycker.

Sedan har Cwejman litet fel. Judar som grupp var inte fattiga, snarare gick de direkt upp i medelklassen och kom från medelklassen i Europa. Judarna hade redan hjälp av boende judar här som även om de föraktade dessa judar (för att de inte var lika rika och fina som dem) hjälpte dem in. Detta är rent och skärt etniskt nätverkande och är ingenting konstigt. Men det nämnde inte Cwejman.

I vilket fall så märker man ju att Cwejman kastar upp bollen och han kan ju smasha den rakt i en ansiktet på publiken men istället glider han in på välfärdsstaten – som han försiktigt kritiserar för att vara passiviserande.

Länk: http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=2447

Tackar

Del 3
Bortom Multikulti Multikulturalism och andra begrepp

Dick Erixon kommer in som talare. Vad han talar om uppfattar jag inte riktigt – men han talar om att vi har olika referenspunkter och snackar om att vi behöver något gemensamt. Det börjar stammande och försiktigt. Han gillar inte kulturrelativism får vi veta. Sedan pissar han på Erik Ullenhag. Sedan säger Erixon att Ullenhag har fel, och att det är folket som får betala för invandrare som Ullenhag vill rädda. Den här pladdrande godheten (Ullenhag) gillar han inte. Erixon börjar nu hoppa på sina medkommentatorer att de inte kan skilja på individuell godhet och politisk godhet. Det finns en svensk kultur och det är inte bättre än någon annan och eftersom vi är i Sverige måste vi följa den. Man är osäker på sin svenska identitet och säger han att man skall vara trygg och så. (Han låter som Maud Olofsson).

Erixon tycker vi skall besluta om vad för gemensamma normer vi bör ha och sedan i princip lyfta upp det till norm och skapa någon gemensamhet över det. SD är farliga tycker Erixon eftersom de bygger en osäkerhet och rädsla för att ”det nya globala samhället” är farligt. SD har ett rakt och logiskt resonemang tcker dock Erixon. Erixon gillar inte heller att politikerna ljuger eftersom det spelar SD i händerna.

Sedan kommer författaren Torbjörn Elensky in. Han talar om sin son från Kuba. Han snackar om Baseboll, identitet, och hur man blir svensk. Vi behöver mer chauvinism i Sverige tycker Elensky. Elensky är kul. Han är en rolig talare och jag har kul när jag lyssnar till den mannen. I stort sätt är det en problematisering av vad som är kultur och hur det förmedlas. Sedan pissar den tjocke på Sverigedemokraterna och han gör det lika ointellektuellt som vanligt. Akademikerna (typ Heinö) fattar inte vad Elensky snackar om. Vad han säger är att vi skall vara stolta för det vi har och att vi skall vara kosmopoliter.

Sedan är det Johan Ingarö tur. Han snackar om sig själv och vilken kultur han kommer ifrån. Han ljuger ihop något om att vi hade fri invandring på 1960-talet. Jag gillar anekdoter men det ger inte mig speciellt mycket om jag inte är intresserad av den personen eller om den inte säger något ”nytt”. Så 18 år efter vi hade fri invandring så kom SD, då vii fick en generös flyktingpolitik istället säger Ingarö. Hans poäng är att vi behöver mer invandring och mer liberalism.

Länk: http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=2448

Sista delen

Bortom Multikulti Intolerans i toleransens namn

Paulina Neuding inleder fjärde seminariet. Hon gillar massinvandring. VI har en skyldighet att hjälpa folk i nöd konstaterar hon. Det är tydligen ett liberalt värde (Ja, det är ju inte libertarianskt). Jag håller inte med Erik Ullenhag säger hon. Fri rörlighet gillar hon. Multikulturalism är dumt för det är kulturrelativism. David Cameron har gjort helt rätt konstaterar hon. Sedan är det ett slags korståg mot socialisterna. Hon tycker att kristna vänstern är idioter, Terry Jones är bättre än talibaner. Vi svenskar är konflikträdda och fega tycker hon.

Vårt kulturetablissemang är vidrigt enligt henne. De som inte är liberaler är i princip inte välkomna i Neuding Sverige. Notera att hon aldrig slår på Dagens Nyheter. Det är Aftonbladet och Socialdemokraterna hon ogillar mest. Man märker också att Neuding gärna vill säga att det delvis är fel på Islam, men hon säger det inte. Öppna gränser och stå upp för liberala värderingar tycker hon är lösningen på dessa integrations och massinvandringsproblem.

Sedan kommer Nima Daryamandj. Han talar ett vardagsspråk. Det är bara 23-åriga iranskor uppvuxna i Bromma med svensk pojkvän och feministisk morsa som gillar honom. Han börjar med att jämföra mångkultur med en pizza. Mångkultur kan bli bra och väldigt dåligt beror på hur man tillämpar det. Daryamandj tar upp roliga citat från Mona Sahlin och tycker man skall vara mer stolt över Sverige. Integration handlar om allmänna samhällsproblem säger han. Det måste finnas jobb och skola till alla. Det är alltså inga stora lösningar som Daryamandj för fram med. Sedan ger Daryamandj hjälp till SD och säger att vi får samma problem om vi ställer frågan ”Hur definierar du din kultur” till andra. Tydligen har Daryamandj hängt med litet i hur konstigt media slåss med SD, precis som Dick Erixon förstår att det kanske inte räcker med att ljuga och bedra, man måste motivera det man säger också.

Sist ut är Sarah Mohammed som berättar om irakiska Kurdistan. Hon visar bilder på en massa dumma kurdiska män. Vi får veta att hon är könstympad, tvångsgift och blivit tvingad att bära slöja. Nu berättar Mohammed en massa spännande saker för oss som är helt sanktionerade i Islam. Sedan säger hon en massa elakt om Massoud Kamali, Eva Lundgren, Gudrun Schyman och alla vänsterfeminister.

Neuding och Erixon tittar kärleksfullt på Mohammed eftersom de också är rabiata islamofober och älskar att ha någon upprörd invandrarkvinna som företräder deras position om att ”liberalisera” muslimerna. Vi är på väg mot könsapartheid säger Mohammed och ger mer hutlösa exempel på muslimer som nu bor här i Sverige.

Vi tolererar intolerans säger hon. Det handlar om mänskliga rättigheter. Johan Ingarö, känner sympati och det gör alla de andra. Mohammed hoppar på DO, Amnesty och i princip hela den politiskt korrekta organisationen. Hon pissar på Moderaternas invandraralibi, Waberi. Islam är livsfarligt är budskapet. Det handlar inte om ”jobb och språk”. Det handlar om att sätta fokus på ”civilrätten” och ”mänskliga rättigheter” som är globala sanningar. Neo-konservativt så det smäller.

Länk: http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=2449

Dogdylan, jag håller med om att det är en intressant debatt. I sig inte så märkvärdig men att det uttalas är ett stort steg. Däremot måste jag säga att det finns guldkorn i efterdebatten, bl a dyker Svante Nordin upp som gubben i lådan här och där och irriterar Jackubowski och Co. Också tystnaden på Charlie Lewins korta fråga alldeles i slutet är intressant.

Mina reflektioner i korthet. Neuding är en riktigt oärlig och dålig debattör som gör sig bäst i korta debatter i tvsoffor.

Nordin och heinö självlysande.

Dick Erixon har i princip fattat greppet, lägger upp bollen för smash (vilket de flesta gör) men går bort sig, frivilligt eller inte är oklart.

Dewish är säket en sckysst kille men spelar i en annan liga.

Ingarö är en pajas. lite korkad.

Charlie Weimers är en kul prick utan sociala antenner men intressant som kristdemokrat. Överraskar ibland.

Cwejman, brilljant stundvis. märks att han hängt en hel del på flashback.

Ullenhag är i sammanhanget största fjanten. En skam för regeringen. Men jag antar att han kände det själv också, hur han gjorde bort sig. En stå-uppolitiker, intellektuellt ohederlig som påminner om magnus bettnér. Men han stack efter första passet, antagligen för att han skämdes ihjäl sig.

Sara mohammed, gripande och effektiv indianska.

Intressant att det krävs 3 judar, 2 kurder, 1 iranier, 1/4 indier, 1/2 portugis för att legitimera en immigrationsdebatt.

MYCKET intressant...

Enligt mig, ja.
Det framträder i intellektuella sammanhang en större variation av förhållningssätt. Då menar jag inte bara i denna debatten, även fast den är ett mycket bra exempel på det.

Den liberala ideologin kan man nog tacka i mångt och mycket för detta, då den genom "acceptabla" värderingar tagit upp ämnen som konservativa inte kunnat.

Ullenhag platsade inte i sammanhanget, politiska sakfrågor verkar mer vara hans gebit.

Intressant som svensk att bli uppläxad och tillrättavisad av en utlänning som inte nöjde sig med sitt brittiska uppehållstillstånd utan tvunget skulle krångla sig till Sverige där alla är så rasistiska och fördomsfulla! Man häpnar - eller inte. Sådana friheter de tar sig, de oinbjudna gästerna. Att multikultiförespråkarna som så gärna vill späda ut svenskheten inte förstår det själva, att ju mer de demonstrerar sin bristande lojalitet, desto tydligare blir det att de inte "hör till familjen"?

Vilken dialekt har Weimar?

Johansson Heinö var jättebra. Men kändes det inte som att han liksom mentalt "bet sig i tungan" för att inte råka uttala de där orden som inte får sägas om man även fortsättningsvis vill få vara med och leka i offentligheten?
Han abstraherade och intellektualiserade och exemplifierade ... liksom rökridåer och katt-kring-het-gröt för att inte rakt ut säga att "vi svenskar är en nation, utlänningarna är gäster och främlingar, vår samhällsgemenskap kollapsar om vi bjuder in fler". Men han kanske inte tycker så.

Ullenhag en ståupp-politiker. Lika intellektuellt ohederlig som Magnus Bettnér.
En beskrivning lika vetenskapligt oantastlig som estetiskt fulländad.

För övrigt hade det varit intressant att höra P Gudmundson betygssätta eller sammanfatta föreläsningarna.

Jag är en regelbunden läsare av Axess och det händer att jag plockar med mig tidningen ibland och pratar om artiklar och sånt med andra intellektuella. Deras tv-grejor håller i allmänhet hög klass, men ditt refererat som du gav här verkar debatten mest vara slätstruken och handla om antingen 50k, 100k invandrare eller 1 miljon per år.

De enda som verkligen stack ut var väl Svante Nordin och Heinö (som jag btw funderar på att kika på nu bara för det).

Heinö var verkligen fantastisk!

Media ger alltså t.o.m kurser för de tröga politikerna. De behöver ju verkligen all hjälp de kan få. Det är tydligt vem som styr politiken i Sverige.