Tråden där vi länkar och ger tips för meditation

... Inställningen har blivit mer cynisk och ibland känns det som att mina tankar torterar mig med massa tvångstankar om hur dåligt jag betett mig och vilken skuld jag sitter i.
...

Får jag föreslå att du tar in skuldtemat i din meditation?!

Förståelse och förlåtelse ligger varandra väldigt nära. Kan du förstå och förlåta andra så måste du också kunna förstå och förlåta dig själv. Hur stor är den personliga skulden? Vad är det de säger; förlåt mig min skuld såsom ock jag förlåter dem mig skyldiga äro. Även i kyrkan ligger en massa huvudnycklar halvt dolda i det öppna för alla att beskåda.

Du är förlåten.
Är du beredd att ta emot det?

<3

Egentligen är det inte av så stor vikt, mer att jag har utvecklat dessa skulder till ett tvångsbeteende, att jag måste analysera mig själv efter varje given situation som uppstått. Jag kan verka otroligt självanalytisk, och skuldbelägga mig själv för menlösa händelser som den andra delaktiga parten, säkerligen inte ens tänker på efteråt.

Men tack för dina uppmuntrande ord, dessa ska jag ta med mig nästa gång jag når mitt djupa meditativa tillstånd. Och när jag når det, känns som att mitt vardagliga liv har uppehållit mig från meditationen och jag har inte riktigt funnit ro nog att lägga mig ner att meditera, helt enkelt.

Tack för tipset.

Får tillägga att det du beskriver här ovanför, funkade djävulens bra för mig i höstas/vintras, då jag lärde mig att bli åhöraren av tankarna istället för att reagera på varenda ord som sades i tankeverksamheten. Det gick väldigt bra, och jag tog till mig de tankarna jag kände resonerade bäst med mig. Det hela ledde mig till en form av, vad ska jag kalla det; "upplysning". Detta skedde natten mellan julaftonen o juldagen, att försöka beskriva den otroligt frigörande känsla jag hade under den processen, känns bara dumt. Jag fick svaren på alla frågor jag då hade, min inre röst hade sanningen till precis allt. Jag fick också veta att jag fick lov till att lämna min fysiska kropp om jag så ville, och det dök upp visuella bilder där jag flög över dalar och skapade min egna verklighet.

Det var helt otroligt vackert, men jag kollade på min flickvän som låg bredvid mig och blev lite rädd men svarade rösten "Att det inte var läge att dra iväg, just nu, det finns saker jag har kvar att uträtta i denna värld först och främst, min familj och flickvän måste jag få att förstå innan jag drar."

Mitt inre/högre jag eller vad det nu var jag fick kontakt med, var mycket förstående, men lämnade mig med känslan att det skulle bli en jobbig tid framöver, men rösten ville också att jag skulle veta hur stolt h?n var över mig. Detta väsen lämnade också känslan av att vi skulle träffas igen, mycket snart, och då är tillfället där jag ska välja om jag antingen vill stanna kvar här, eller lämna mitt köttstycke till kropp och "hänga med".

Jag hade en väldigt skönt frigjord känsla och sund inställning några veckor efteråt. Men nu i dagsläget så känns denna känsla väldigt avlägsen. Inställningen har blivit mer cynisk och ibland känns det som att mina tankar torterar mig med massa tvångstankar om hur dåligt jag betett mig och vilken skuld jag sitter i. Det var antagligen detta tillstånd vilket rösten menade att "det kommer bli en jobbig tid framöver."

Säger det bara för att du nämner det, vet att du är uppriktigt intresserad och för mig var det en av 'knäckfrågorna', (och jag tror alltså att det är en allmängiltig/'potentiellt 'jätteviktig' fråga att ta tag i).

(ps, jag har varit likadan, skämts över grejer ingen annan troligen tagit notis om, och kommit ihåg småsaker sen barndomen haha. Nu har jag iaf släppt! ).

Brukar lyssna på denna, lite hårt intro men efter 30 sekunder blir det mjukare. Ge det en chans!

http://www.youtube.com/watch?v=D5eFk5x0o44