Varför plugga till psykolog?

Hej allesamans!

Jag läste nyligen en av trådarna på heta ämnen, som handlar om varför många pluggar ekonomi, och vill bli ekonomer. Där någonstans såg jag ett inlägg om att det vore intressant att starta ett ämne om varför man egentligen pluggar till socionom. Nu är det inte vad den här tråden kommer att handla om, men jag fick dock en idé.

Sen jag tog studenten (tre år sedan), har jag inte vetat vad det är jag ska göra av mitt liv, journalist, byggare, lärare, vad är mitt rätta kall? något jag samtidigt älskar, får nytta av, och tjänar pengar på? Men under det senaste året har jag äntligen bestämt mig. Jag ska bli en psykolog!

Det tråkiga är dock reaktioner jag möter; "psykolog?? jaaaaha, ska du gå nån kurs eller?" "ahh, det där flumyrket, där är väl bara att skriva ut piller" "vaa? ska du plugga en massa år för att sitta och rita blommor samtidigt som nån berättar om sina problem för dig?" "men guud, du kommer ju ha ett astronomiskt csn-lån!!"

Jag har fått endast negativa reaktioner, och jag kan inte riktigt förstå varför. Jag har till och med mött människor som inte ens har ansett sig att psykologi har med vetenskap att göra. "vadååå, du kan väl aldrig veta hur en människans hjärna fungerar? hur ska du kunna hjälpa någon?"

Min plan är alltså att plugga tre år till beteendevetare, med inriktning inom psykologi (det jag gör för tillfället, alldeles i början av min långa karriär), sen 5 år vidare på Karolinska institutet, psykologsika avdelningen. Och så klart ett par års praktik innan jag är legitermad psykolog. Jag vill inte bli en psykiatrist eller terapeut som endast skriver ut piller mot besvären. Jag vill förstå den mänskliga hjärnan. Är det så mycket konstigare än att vilja förstå hur världen fungerar och vad den bygger på (ekonomi)?

Så frågeställningen följer: tycker ni att dem som pluggar psykologi är bara vanliga flummare som inte har något bättre för sig? tycker ni att jag är dum i huvudet som ska ta csn-lån i 8 år för att till slut jobba med det jag har drömt om? litar ni på att en psykolog kan hjälpa er? gör psykologer ens någon nytta?

Tack för alla svar!

Dawlish.

Om du är kvinna, nej. Om du är man, kör på.

Har visserligen en kvinnlig psykolog nu, men det är bara då jag tycker det ger mig oerhört intressanta samtal då hon faktiskt tror på mig (läs: naiv, korkad emotionell idiot som borde tänkt på vad hon faktiskt pluggat).

Utbildningen till psykolog är fem år, med ett års PTP innan du får legitimation. Du kommer inte att få ta CSN-lån i åtta år, så du kanske borde tänka om med ditt beteendevetenskapspluggande.

Men psykologi är väldigt roligt, och det är inte ett så konstigt yrkesval. Du borde läsa lite om de olika institutionerna i landet innan du väljer studieort dock, det är en väldigt stor skillnad på psykologutbildningen beroende på var du läser. KI är bra om du är intresserad av neurovetenskapliga aspekter av yrket.

Jag är för [nästan] alla som gör vad de tror är rätt och står för vad dom vill...

(även om jag inte alltid står för vad det är de tror och står för)

Din nyfikenhet för det mänskliga psyket förstår jag och skulle råda dig att säga till alla som säger det att "Det är vad jag vill göra helt enkelt, den ekonomiska faktorn är inte lika viktig som min personliga lycka"

De psykologer jag har stött på är fullständiga jävla idioter så jag tycker du borde ta tillfället i akt då branschen skriker efter män och du kan tjäna en hacka på det och samtidigt bli lite nyttigare. Jag som hobbypsykolog har fan gjort ett bättre jobb på några veckor än vad div. psykologer gjort under sin livstid.

Ja, det behövs!


Psykologiska problem är det väldigt mycket utav idag.


Många säger säkert att psykologer är skit och inte behövs osv, men många hade säkerligen inte ens levt idag utan hjälp utav psykologer.

Go for it!

Kan kan väl passa på och berätta att jag är en 21-årig kvinna. Det verkar, av någon konstig anledning, dömt av det första svaret, vara mer okej att vara man om man väljer att plugga till psykolog? jag har tyvärr ingen som helst åsikt vad gäller detta, då jag anser att alla människor är olika, oavsett kön, härstamning, och ålder.

Jag har, som sagt tidigare, stött på människor som är oerhört missnöjda med sina psykologer (oftast kvinnor), och sagt att dessa är rakt av dumma och genomlysande.

Egentligen så skiter jag i det, då jag vet att här är det enda jag vill syssla med i livet, och att jag kan så småningom, med rätt utbildning, bli riktigt duktig på mitt framtida jobb.

Att jag har tagit en omväg (pluggat till beteendevetare först, trots att psykologutbildningen egentligen är 5 år lång), beror på flera olika personliga skäl. Betygen jag pluggat upp från gymnasiet spelar så klart sin roll, men jag har fler skäl. Det finns ingen som helst idé att berätta för mig att en psykologutbildning är endast 5 år lång, jag vet om detta, men som sagt, jag har min skäl att ta denna omväg.

Nej, det är bara det att det fullständigt PUMPAS ut tjejer som vill bli socionomer och psykologer så du får nischa dig inom ett specifikt område för mer tur på arbetsmarknaden.


Ja, det är ju bra att du tycker det. Förutsättningen för de flesta verkar vara att bli karriärister och inte riktigt att de brinner för sina jobb. Jag har aldrig i hela mitt liv stött på en psykolog som varit bra överhuvudtaget. Däremot har jag stött på hobbypsykologer och människor med hög emotionell intelligens som gjort så mycket mer för mig på mycket kortare tid och det har även varit effektivare.

Som svar till trådstarten så kan jag i egenskap av psykolog (nåja, två månader kvar) säga att psykologutbildningen är en väldigt intressant utbildning där man lär känna många trevliga människor och får läsa kul litteratur. När du tagit examen som psykolog har du vidare en av dom bredaste arbetsmarknaderna du kan tänka dig efter en 5-årig utbildning. Du kan jobba inom skola och utbildning, företag, kliniskt, forskning mm..

Nackdelarna kan man väl säga är de låga lönerna i vissa fall. Vi har en av dom längsta utbildningarna i Sverige och det är väldigt svårt att komma in på psykologprogrammet men lönerna är fortfarande ganska låga. Har man intresse och ork så kan man ta sig in och förmodligen hitta ett intressant jobb i framtiden (psykologer förutspås ha en god arbetsmarknad närmsta åren..)

En majoritet tenderar blanda ihop depression med att vara "lite allmänt deprimerad" och är obstinat oförstående och obildade när det gäller psykiska problem, så det förvånar mig inte att du får den typ av reaktioner.

Jag avundas dig som har funnit ett drömyrke, så kör på .

Funderar starkt på psykologyrket, men det som skrämmer mig lite är att det känns som ett väldigt påfrestande yrken att lyssna på folks problem dag ut och dag in i 40 år. Hur lyckas man hålla sig motiverad och klara detta i längden? Krävs det ett väldigt starkt psyke och att man kan "stänga av" och skilja på privat och arbetsliv väldigt grovt?

Anledningen till att jag vill läsa är att hjälpa människor som har problem, det känns utmanande, stimulerande och att man verkligen gör nytta för sin lön. Givetvis tycker jag psykologi är väldigt intressant där det ständigt dyker upp ny intressant forskning.

Så ni som jobbar som psykologer, alternativt läser programmet nu, vad driver er till psykologyrket? =)

Angående motivation - motivation kommer och går och kan inte vara det som driver dig att hålla på med något öht här i livet. När motivationen tryter (och det kommer den göra) så kommer yrket kanske inte vara lika kul att utföra.

För övrigt - vem fan vill bli psykolog? känns som ett problemfyllt yrke där man egentligen inte vet så mycket, eller jo - teorier lär man sig, men man har ingen större kunskap om t.ex. människokroppen.