Jag är inte säker på att jag har rätt här, och möjligen är det då onödigt att svara, men såhär tolkar jag det om jag ändå får säga något.
Om vi vidgar begreppet text, så att konstföremål omfattas. En uttolkare har en text som sätter igång den hermeunetiska cirkeln. Texten i sig är ju inte godtycklig. Och när du äntrar en text har du din horisont, och textens horisont. Så när du tolkar, finns det en okänd yta mellan horisonterna. När du då tolkar närmar du dig med din horisont den andra horisonten.
Eftersom texten inte är godtycklig, och du genom att äntra den hermeneutiska cirkeln erkänner möjligheten till "sanningen" i texten (texen säger ju något, den är alltså inte tom) då du genom goda förutfattade tankar, alltså sådana som är konstruktiva och som hjälper dig att nå fram till en sammanfogning av horisonterna, finns där en rörelse, ett fält där uttolkare och text (eller i ditt fall konstföremål) som kommer någonstans, där du når fram till texten.
För Heidegger, och fenomenologer, är det att utlägga något som ligger före vetenskapernas bestämda fält, eller mängd av objekt. Att gå före, och äntra en uttolkning på ett sätt där det vetenskapernas utformning inte tas för givet. Filosofi för dessa är ontologisk, medan vetenskaperna är ontisk. Det är då en god början på att nå fram till något. För Husserl är detta projekt alltid närvarande, och något han hela tiden återvänder till, då dess roll är så viktig.
Det är lite som ett förord till en text. Där förordet är till nytta för läsaren att nå fram till en sammanfogning av sin horisont och textens horisont. Har man en god väg in i den hermeutiska cirkeln, har man en god väg "ut".
Om du betraktar tavlan "Skriet", kommer du till den med förutfattade meningar. Men om där finns kontaktytor, och där det förutfattade är till hjälp att nå fram till tavlans sanning - den är i sig något - ångestens ontologi - har du, trots att du appropierar, och har din distinkta horisont, nått fram till något av tavlans sanning. Du erkänner dess röst i ditt omdöme.
Om man ska rikta någon kritik, så, är det väl att Gadamer rider rygg på autörens intention, och om du accepterar konstverkets autonomi, blir det lätt att du hamnar i en hermeneutik där du aldrig når fram till tavlans mening. Alltså att där finns en obestämbarhet i texten. Dock, om jag får gå utanför traditionen vi talar om, så finns det så många kontaktytor, och ett bestämt biologiskt vara i vår livsform, att det är svårt att se hur vi inte skulle nå fram till att förstå varandra genom språket. Jag tror att mycket av literär teori är för influerat av Saussure, när Saussure i själva fallet inte har en riktig teori - vilket arbetande lingvister i princip ansett i 60 år, trots att literär teori missat detta.
Den här föreläsningen är bra
http://www.youtube.com/watch?v=iWnA7nZO4EY . Han talar först om hermeneutik och dess historia, och börjar med vad som torde vara intressant för din fråga vid ca 18:00.
