Jag vill inte befinna mig i min kropp längre.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, just nu har jag sådana grova ångestsmärtor i kroppen att jag vill spy. Min sociala fobi förstör mitt liv. Min skolgång har förstört mig. Sedan januari har jag haft tankar om att avsluta mitt liv för att jag inte orkar mitt absurda självhat, mina humörsvängningar, min extrema rädsla för sociala situationer, min hemlighetsfulla relation till min familj, min ångest och omotivation till exakt allt förutom min pojkvän och alkohol. Min far har alkoholproblem och kanske inte bryr sig så mycket som jag behöver, min mor vet att jag har blivit mobbad, att jag mår dåligt men har aldrig ingripit och de två har aldrig trott på mig, det känns som att jag är ett skämt för dem. Jag vill inget annat än att söka psykologisk hjälp, för jag känner att jag behöver det nu men jag vågar inte för jag vill inte att mina föräldrar ska få veta någonting. Jag tror att jag hade varit död nu om det inte vore för min underbara pojkvän, och vetskapen om hur ledsna mina nära skulle bli. Men mina tankar om att ta mig ur min kropp blir starkare för varje dag. Vad ska jag ta mig till? Bör jag bli inlagd? Kan någon med erfarenhet eller någon klok kommentar snälla ge mig något tips?

Jag inte bra på råd men ... försök ta tag i ditt liv. Plugga? Tänk på framtiden och glöm de som hänt.
Om du känner att du vill "Prata ut" kontakta en stöd grupp? Om du vill kan jag prata med dig på chatten? när som helst. Pma bara skulle vilja hjälpa dig . . . .

Tror inte att du blir inlagd för att du har sådana tankar.

I så fall skulle 90 % av befolkningen ligga på psyk

Men du skulle behöva söka dej till psykiatrin ändå för samtalsterapi, det kan lätta mycket bara av att få prata klart om vad som bekymmrar dej.

En del av dina problem kanske kan lösas genom att träffa andra i samma situation, en del av samtal och eventuellt behöver du också medicinering ?

Tur att du en kille som förstår dej, tycker att du ska ta med honom när du går till psyk.
Det är bara en fördel för alla om han är med o stöttar dej.

Du kanske inte är tillräckligt stark för den här världen?

Titta dig själv i spegeln och fråga dig själv det. Ta tag i dig själv.

Det enda sättet att bli fri från den fängslande kroppen är att dö. Bestäm själv om tiden nu är inne. Det finns säkert en chans att du mår bra någon gång igen i framtiden, så man kan ju härda ut lite. Men frågan är om det är värt det.

Jag är rädd för framtiden men jag pluggar just nu. Helst vill jag vara fyra år igen, innan mitt liv blev till ett helvete. Jag låg och grät i två timmar för någon dag sedan för att jag vill vara fyra igen. Tack för det snälla svaret, jag kontaktar dig om det blir värre under kvällen.

Det kräver styrka att ibland kunna medge att man behöver "någon att prata med". Boka tid hos någon erfaren psykoterapeut, det är inte så hemskt dyrt. Eller fråga dina föräldrar, säg bara rakt fram att du skulle vilja ha någon att prata med en eller två timmar, helst en bra psykoterapeut. Dina föräldrar är tillräckligt kloka att inse att du har vuxit upp och verkligen vågar berätta sådana saker, och de betalar gärna för några sessioner.

Och nej, det är inte så hemskt för dig tjejen, tro mig. Du är fortfarande helt förnuftig. Man kan faktiskt bli klokare av erfarenheter som avviker från det "normala"!

De allra flesta människor lever inte i ett ständigt lyckorus utan man åker berg och dalbana mest hela tiden. Ibland åker man djupare ner men huvudsaken är att man inte befinner sig där nere hela tiden. Gör du det ska du nog be om hjälp. Skönt att du har kärlek iaf och försök att ta vara på den

Jag vet att jag är starkare än majoriteten som vandrar på denna jord. Mänskligheten är idiotisk, inklusive din kommentar.

Dåså! Ta dig i kragen och sluta gråt.

Om du tror på reinkarnation så kanske du bara skulle ta livet av dig och kanske bli återuppfödd som en lyckligare människa? Eftersom du ville bli barn igen. Sen repeterar du processen.

Om jag inte har misstagit mig helt så har väl psykologer tystnadsplikt?

Och även om jag nu inte är någon psykolog - så vill jag ändå säga att jag finns här för dig. Det är bara att pma mig när du vill så svarar jag direkt efter att jag har läst ditt pm!