2011-04-17, 03:58
#1
Ikväll är jag full, pissfull. Jag har precis kommit hem ifrån krogen. Ikväll så har vi socialiserat, hängt med varandra, dansat, druckit, varit odrägliga på alla sett och vis och nu sitter jag här och skriver detta. Jag ska ändå skriva det här inlägget korrekt och inte med en massa stavfel osv bara för att jag är full, man kan skriva ändå, bara man tar sig lite tid...
Jag antar att jag är depprimerad, jag antar att jag inte mår så bra, jag antar att jag egentligen borde söka nån typ av hjälp men nu skriver jag istället det här för nån typ av jävla ventilering och se om någon annan känner liknande.
Folk kommer säkert tycka att jag låter som en naiv jävla diva nu eller nånting men det känns som att jag kommit mer och mer till insikt att livet är fan kasst. Jag har verkligen svårt att njuta av livets små bragder typ som att det är vackert väder när man vaknar på morgonen eller att man fått ett fint sms.
När man gick i lågstadiet var världen stor och outforskad, när man började högstadiet förstod man sig på saker och ting men "de vuxna visste bättre". På gymnasiet började man faktiskt förstå att de vuxna inte visste bättre och att allt inte var guld och gröna skogar. Nu läser jag på universitetet, har rest runt i världen, sett saker och ting och allting är bra litet ändå. Nu har man några år kvar och sen ska man in i ekorrhjulet och förundras över de små sakerna igen som typ vilken matlåda som Bosse har med sig på lunchen eller vart grannen åker på chartersemester till sommaren.
Men jag bryr mig inte!!! Jag tycker inte alls det är intressant och det känns som att jag bara går och väntar på nästa stora steg i livets trappa.. Nånting som är "larger then life".. Nånting som jag inte alls har varit med om tidigare eller som jag inte vet hur jag ska hantera.. alls.. outforskad mark..
Jag har tidigare mått mycket sämre men tycker nu längre inte alls att det här är så sorgligt. Det är bara så livet är och inte så mycket att göra åt. Skulle jag bli påkörd av en bil i morgon och helkroppsförlamad så skulle det egentligen göra detsamma, det är inte sorgligt utan det är bara så. Vad spelar saker och ting för roll ändå? Man föds, jobbar äter, fortplantar sig och dör liksom..
Det här kan låta ganska flummigt men jag kan tycka att jag känner mig som en gammal gubbe i en ung kropp. Jag känner på nåt sett att jag sett och upplevt det mesta som är värt att uppleva, jag tycker det har varit en rolig resa men nu är jag på nåt sett nöjd och har stangerat. Till det här bör jag ju tillägga att jag är väldigt ung fortfarande. Är det fler som har liknande tankar där ute??
Antar att jag kör en edit på det här i morgon när jag vaknat och nyktrat till också om det är oklart.. Nu väntar sängen, och den ser jag faktiskt fram emot.. trots allt.. Natti!
(Jag var lite osäker på vart det här inlägget skulle passa in men jag la det i filosofi så länge, bolla det vidare annars..)
Jag antar att jag är depprimerad, jag antar att jag inte mår så bra, jag antar att jag egentligen borde söka nån typ av hjälp men nu skriver jag istället det här för nån typ av jävla ventilering och se om någon annan känner liknande.
Folk kommer säkert tycka att jag låter som en naiv jävla diva nu eller nånting men det känns som att jag kommit mer och mer till insikt att livet är fan kasst. Jag har verkligen svårt att njuta av livets små bragder typ som att det är vackert väder när man vaknar på morgonen eller att man fått ett fint sms.
När man gick i lågstadiet var världen stor och outforskad, när man började högstadiet förstod man sig på saker och ting men "de vuxna visste bättre". På gymnasiet började man faktiskt förstå att de vuxna inte visste bättre och att allt inte var guld och gröna skogar. Nu läser jag på universitetet, har rest runt i världen, sett saker och ting och allting är bra litet ändå. Nu har man några år kvar och sen ska man in i ekorrhjulet och förundras över de små sakerna igen som typ vilken matlåda som Bosse har med sig på lunchen eller vart grannen åker på chartersemester till sommaren.
Men jag bryr mig inte!!! Jag tycker inte alls det är intressant och det känns som att jag bara går och väntar på nästa stora steg i livets trappa.. Nånting som är "larger then life".. Nånting som jag inte alls har varit med om tidigare eller som jag inte vet hur jag ska hantera.. alls.. outforskad mark..
Jag har tidigare mått mycket sämre men tycker nu längre inte alls att det här är så sorgligt. Det är bara så livet är och inte så mycket att göra åt. Skulle jag bli påkörd av en bil i morgon och helkroppsförlamad så skulle det egentligen göra detsamma, det är inte sorgligt utan det är bara så. Vad spelar saker och ting för roll ändå? Man föds, jobbar äter, fortplantar sig och dör liksom..
Det här kan låta ganska flummigt men jag kan tycka att jag känner mig som en gammal gubbe i en ung kropp. Jag känner på nåt sett att jag sett och upplevt det mesta som är värt att uppleva, jag tycker det har varit en rolig resa men nu är jag på nåt sett nöjd och har stangerat. Till det här bör jag ju tillägga att jag är väldigt ung fortfarande. Är det fler som har liknande tankar där ute??
Antar att jag kör en edit på det här i morgon när jag vaknat och nyktrat till också om det är oklart.. Nu väntar sängen, och den ser jag faktiskt fram emot.. trots allt.. Natti!
(Jag var lite osäker på vart det här inlägget skulle passa in men jag la det i filosofi så länge, bolla det vidare annars..)
