Larger then life..

Ikväll är jag full, pissfull. Jag har precis kommit hem ifrån krogen. Ikväll så har vi socialiserat, hängt med varandra, dansat, druckit, varit odrägliga på alla sett och vis och nu sitter jag här och skriver detta. Jag ska ändå skriva det här inlägget korrekt och inte med en massa stavfel osv bara för att jag är full, man kan skriva ändå, bara man tar sig lite tid...

Jag antar att jag är depprimerad, jag antar att jag inte mår så bra, jag antar att jag egentligen borde söka nån typ av hjälp men nu skriver jag istället det här för nån typ av jävla ventilering och se om någon annan känner liknande.

Folk kommer säkert tycka att jag låter som en naiv jävla diva nu eller nånting men det känns som att jag kommit mer och mer till insikt att livet är fan kasst. Jag har verkligen svårt att njuta av livets små bragder typ som att det är vackert väder när man vaknar på morgonen eller att man fått ett fint sms.

När man gick i lågstadiet var världen stor och outforskad, när man började högstadiet förstod man sig på saker och ting men "de vuxna visste bättre". På gymnasiet började man faktiskt förstå att de vuxna inte visste bättre och att allt inte var guld och gröna skogar. Nu läser jag på universitetet, har rest runt i världen, sett saker och ting och allting är bra litet ändå. Nu har man några år kvar och sen ska man in i ekorrhjulet och förundras över de små sakerna igen som typ vilken matlåda som Bosse har med sig på lunchen eller vart grannen åker på chartersemester till sommaren.

Men jag bryr mig inte!!! Jag tycker inte alls det är intressant och det känns som att jag bara går och väntar på nästa stora steg i livets trappa.. Nånting som är "larger then life".. Nånting som jag inte alls har varit med om tidigare eller som jag inte vet hur jag ska hantera.. alls.. outforskad mark..

Jag har tidigare mått mycket sämre men tycker nu längre inte alls att det här är så sorgligt. Det är bara så livet är och inte så mycket att göra åt. Skulle jag bli påkörd av en bil i morgon och helkroppsförlamad så skulle det egentligen göra detsamma, det är inte sorgligt utan det är bara så. Vad spelar saker och ting för roll ändå? Man föds, jobbar äter, fortplantar sig och dör liksom..


Det här kan låta ganska flummigt men jag kan tycka att jag känner mig som en gammal gubbe i en ung kropp. Jag känner på nåt sett att jag sett och upplevt det mesta som är värt att uppleva, jag tycker det har varit en rolig resa men nu är jag på nåt sett nöjd och har stangerat. Till det här bör jag ju tillägga att jag är väldigt ung fortfarande. Är det fler som har liknande tankar där ute??

Antar att jag kör en edit på det här i morgon när jag vaknat och nyktrat till också om det är oklart.. Nu väntar sängen, och den ser jag faktiskt fram emot.. trots allt.. Natti!
(Jag var lite osäker på vart det här inlägget skulle passa in men jag la det i filosofi så länge, bolla det vidare annars..)

När jag är pissfull klarar jag inte ens av att gå på toaletten eller att tända en cigg.
Vad ska vi diskutera? Låter ju bara sorgligt att du inte lyckas njuta av livet som för övrigt är HELT JÄVLA FUCKING AWSOME WEEEHOOO!

Snacka med farsan eller en doktor, god natt.

Jag är i samma situation som dig. Mer än vad du tror. Är i din ålder. Känner också stor apati. Sålde sprit till några 18 åringar i fredags och de ville att jag skulle komma på deras fest som tack. Som vanligt var det nån jävla tjej som ville ligga, apati/depression + full + trött = får givetvis inte upp den.

Vill ha något nytt. Något av värde, något som ger mening. Vi lider av mänsklighetens farligaste sjukdom: Nihilism. Som tur är så inträffar singulariteten om 35 år. Då ska du se att spännande grejer kommer hända...

Tkr detta verkar svaja lite mellan psykologi och filosofi.
Kan rekomendera böckerna "Vem är jag - och i så fall, hur många?", "Hej då, ekorrhjulet!", "De Ovanliga" och "De Ovanliga 2". Rekomenderar dom även i den ordningen.

Livet har ingen djupare mening. Man får liksom försöka fylla det med en mening själv.

Jämför med valfri pryl eller objekt. En tallrik är egentligen värld absolut ingenting. Det som gör att tallriken har något form av värde öht är dels ev arbetstid för att skapa tallriken, (vilket per automatiskt inte ger den någon mening. Ifall jag har en plastbit och envisas med att göra små hål i plastbiten med exakt 0,8mm mellanrum så får den inte något större värde för det oavsett om det så tog mig 1år att göra det,) och dels att jag vet om att den där runda saken kan jag ju faktiskt placera mat på så den slipper bli skitig, tappas runt osv när jag käkar.

För trött för att svara längre nu.

Hejsan.

Ville bara slänga in några rader då jag i stora drag känner likadant som du.
Men den stora skillnaden är att jag för en vecka sedan idag, flörtade med döden.
Du säger att "det skulle inte göra någon skillnad om du vart påkörd och förlamad". Så kände jag också, jag bedövade mitt unga sinne med mängder utav alkohol varje fredag och lördag. Funderade konstant på vad allt "detta" man upplever egentligen betyder och fann att inget betyder nått särskilt.

Men sedan förra söndagen var herr Mange mycket full och staplade ut på ett högt tak för att avnjuta en godnatt cigg, ramlade ner och sitter nu med en bruten häl och jätte mysig ställning för ryggraden
Och nu ser jag på saker med andra ögon, inte så stor skillnad men med vetandet att jag kunde ha dött om jag landade på ett annat sätt, eller ha blivit förlamad.

Allting är piss, skit. En hundbajspåse utan botten. MEN allting har sin motsatts, bara man lär sig att se den. För mig krävdes det ett långt fall mot hård asfalt, man hinner tänka så sjukt mycket vid sådana tillfällen btw

Mitt råd (om det nu är det du söker, råd alltså) är att jobba på dig själv. Se till att DU trivs i DIN tillvaro så blir allt annat så mycket bättre.

Over n' out, peace!

Alltså det finns påståenden om att vi lever av ett syfte. Och att de flesta inte lever sitt liv på det mest producerande viset för detta syfte. De som lever ett "vanligt" liv. Jag har läst tre böcker som innehåller övningar man kan applicera till sitt liv. Dessa övningar handlar om att utforska sig själv och universum. Om vad som påstås i böckerna är sanning eller ej, vet jag inte ännu. Finns personer som har undersökt detta mer än jag har gjort och som säger sig ha upptäckt att det är sant. De två första böckerna jag kommer lista här nere är de man bör läsa först om man läser alla tre (spelar ingen roll vilken av de två första man läser, det kan man välja själv).

http://www.belzebuub.com/books-by-be...-spirit-within

http://www.belzebuub.com/books-by-be...vel-and-dreams

http://www.belzebuub.com/books-by-be...-hidden-wisdom

Ni lever i er sämsta tid. Jag gissar att ni är lite över 20 och står på er intellektuella och fysiska topp. Hjärnan behöver stimulans, ni utvecklas rasande fort, ni kanske läser på universitet eller drönar runt i väntan på att komma på vad ni vill läsa. Er sexualitet börjar formas om. Världen bjuder på allt - men ni är inte intresserade.

Där var jag för snart femton år sedan. Jag var intelligent. Sökande. Ville njuta. Ville utvecklas. Men den värld jag ville leva i var inte den som fanns. Jag blev destruktiv i min sexualitet, en helg hade jag tre partner, en annan två men samtidigt. Jag raggade på min husläkare - bara för att det gick. Jag grubblade mycket, drack ofta, levde på havregrynsgröt och vitamintabletter alt. torsk och gin&tonic.

Empatiska tänkare som mer eller mindre lever som ensamvargar är den svåra lotten. Och för mig nu 15 år senare har jag en utbildning, ett yrke, vänner, sambo men störst av allt är att jag upptäckt att jag själv kan skapa den miljö jag vill leva i. Och det kan ni också

Du har i alla fall tagit det första steget och gett upp tanken på att en dag finna meningen med livet. Nästa steg är att acceptera det, och det är betydligt svårare. Jag tror jag var 16 eller 17 när jag insåg att livet är meningslöst, men det tog flera år av omväxlande depressioner, lyckorus, hybris,kapitala misslyckanden, nya depressioner och allt detta indränkt i alltför mycket billig sprit innan jag lyckades. Egentligen är det ganska logiskt:

Påstående: Livet är meningslöst.

Av det följer: Det spelar ingen roll vad du gör av livet och fattar för beslut, för du kommer ändå inte hitta någon mening och en dag ligger du där och hör ditt hjärta slå sina sista utmattade slag.

Och av det följer: Om det ändå inte spelar någon roll så kan man lika gärna ha så kul som möjligt medan man sitter av tiden här på jorden.

Konsten är alltså att se livets meningslöshet som en möjlighet istället för en belastning. Gör saker du tycker är roliga och intressanta, umgås med personer du tycker om att umgås med, utbilda dig för att få ett roligt jobb eller för att tjäna pengar som du kan använda för att maximera din lycka och så vidare. Allt är upp till dig, och det är bara du som kan sätta stenen i rullning. Se till att ha så kul du kan, för du har bara resten av ditt liv på dig.

Där det fetstilta står, ska det stå "spelar ingen roll vilken av de två första man läser FÖRST".

Var in och kikade nu och det var ju kul att ni tog mig någolunda serriöst och svarade trots att inlägget nog var lite flummigt.

Försöker hålla modet uppe och tänka att livet nog är rätt meningslöst men det är väll lika bra att försöka njuta lite av åkturen även om jag har svårt för det..

tack dr0ster för boktipsen, ska kika efter de där böckerna till veckan.

Och till Brainspotter kan jag bara säga att du nog har träffat ganska så rätt i din analys faktiskt.. Har haft ett par mer eller mindre destruktiva år. Jag tror man letar efter den nya kicken och om man lever dagarna med inställningen att man absolut inte har nånting att förlora kan man gå långt med både sex,sprit och droger..