Ett argument som gör anspråk på att bevisa ''allt''?

Tjo! När jag studerat filosofi&kollat på debattprogram och liknande som berör filosofi och argumentationsanalys/teknik stöter jag då och då på påståendet som gör gällande att ett argument som försöker bevisa allt, egentligen inte bevisar någonting alls.

Rent spontant tycker jag det låter som något positivt om ett argument kan påstås bevisa allt, eller vara vattentätt så att säga. Om vi tar att förklara sociala fenomen med biologi som exempel. Jag skriver den här texten för att få bekräftelse inom en viss grupp för att det i sin tur ska gynna mina chanser till fortplantning. Om jag skulle hävda motsatsen, att jag skriver allt ovanstående av rent intresse, kan samma argument anföras igen och påstå att anledningen till att jag förnekar att jag skulle skriva allt det här för att få till det, är att jag tror det är åtråvärt att förneka det och att jag på så vis vill vinna respekt för att para mig.

Kan något förklara logiken, eller bristen på den, bakom tesen ''Ett argument som försöker bevisa allting bevisar ingenting''?

Tackar för kvällens mindfuck!
Perfekt, jag ska precis flyga ned i sängen.


Ett argument som lyckas bevisa allting bevisar att argumentet kan bevisa allting'

Det är likadant med psykologisk egoism. Positionen förklarar allting, men man kan inte riktigt bevisa det. Där är problemet.

Ditt argument är faktiskt lite sämre. Du har:

A leder till B eller C oberoende på situationen där B är icke C

Detta är inte ett giltigt system. Det är slumpen om det ens är något.

Däremot fungerar det om du gör om det till:

A leder till B eller C beroende på vilken av B eller C som leder till D för den aktuella situationen.

Men då måste du bevisa A, vilket i ditt fall är att vi inte har fri vilja utan är helt biologiskt styrda. Skulle du dock kunna bevisa det så är det inte längre filosofi, då är det vetenskap...

Enkelt uttryckt...
Logiken bakom den tanken tror jag är att om man påstår att man kan bevisa någonting, att någonting är en sanning så ljuger man. Man kan bara ha belägg för saker och ting, för undantag finns alltid. Och det kanske bara är där man kan använda sig av ordet alltid, för annars ska man undvika alltid och aldrig också. Inget kan vara 100% sant.

Karl Popper och falsifikation kanske är fadern till tesen 'Ett argument som försöker bevisa allting bevisar ingenting'' om du vill läsa lite mer.

Bli diktator så kan du säga "därför att jag säger det" och du har rätt oavsett vad.
Iaf så länge du är i ditt eget land

Om man håller sig till bevis i vetenskaplig mening så kan man hänvisa till Poppers falsifieringsvillkor. För att något skall kunna sägas vara vetenskap så måste det inte bara gå all verifiera men också falsifiera. Ett påstående som alltid blir sant oavsett villkor är inget vetenskapligt påstående.
Du kan vara säker på Guds existens, dådet är en trosuppfattning, men du kan inte vara säker på att planet du sitter i inte kommer att störta, då detta har med hållfasthet, väder och 1000 andra fysiska ting att göra, ingen kan någonsin ha kontroll över alla dessa då det i princip innehåller hela universum.
Det finns alltid någon parameter som skulle få ditt plan att störta, därför kan ingen säga om vår fysiska värld att han ät 100% säker.

Om man har lagt upp ett argument på bordet; oavsett om det är sant eller falskt, då har man åtminstånde motbevisat ens egna argument. Om man vänder på steken och säger: att alla argument egentligen är egenartade nonsens, vilket bevisar att i slutändan har tesen ingen mening alls. men om argumentet har en mening, dvs. att den går att använda sig utav; istället för att kasta bort det dåvarande argumentet, så förvandlas argumentet till något meningsfullt slut. där ingenting inte existerar utan istället finns tillgänlig till allting.