Är "korkade" människor lyckligare?

Läste dessa två trådartråd 1 tråd 2) och kom att tänka på något som jag ofta får anledning att fundera över.

Är människor som inte är speciellt allmänbildade och inte är intresserad av annat än sin direkta omgivning lyckligare, än de människor som är mer intresserade av sin omvärld, kultur, poltik o.s.v?

Ibland kan jag tycka att det verkar vara enklare att vara totalt insnöad och bara koncentrera sig på sin närmaste omgivning.

Vill ge ett exempel nivån på dumhet jag talar om: Jag och en arbetskompis satt på jobbet, han surfade på blocket.se, hittade en bilannons. Bilen han hade hittat fanns i grannlänet, då frågar han mig:" är det långt till grannlänet?". Det får en att fundera hur man kan leva i 37 år utan att veta vad länet som gränsar till ens eget län heter.

ps. jo jag är medveten att jag inte är den första som funderar över frågan.

Ett kort svar: Ja, dem är mycket lyckligare.

Inte nödvändigtvis mycket lyckligare, bara lyckligare.

En intressant frågeställning och jag är nog böjd att hålla med. Med risk för att låta lite "fisförnäm och jävligt dryg" så stämmer det nog. Jag var tidigare aktiv inom MUF och än idag är politik något jag brinner för, detta gör att jag dagligen blir frukstansvärt irriterad och frustrerad över sossarnas vanstyre. Jag skyr dokusåpor som pesten och är oerhört kräsen vad det gäller program på TV. Är djupt illusionerad vad det beträffar media (aftonbladet, expressen, svt mfl.), vilket gör att jag är ytterst skeptiskt till vad som står och behöver kolla med andra källor innan jag vågar dra några egna slutsatser om en nyhets eventuella sanning.

Skulle jag inte vara politiskt intresserad eller kräsen så skulle jag glad i hågen gå till jobbet och ge bort hälften till Bosse Ringorm för att sedan gå hem och kolla på en sexsmsdejtinsåpa.

Fast då är frågan, är det jag som är den som är dum? Irriterar mig på saker som jag har ytterst små möjligheter att påverka???

..Kolla bara på mongolider. har ni sett en mongolid människa som inte ler eller skrattar nån gång?? säger som devo gör. "He was a mongoloid, happier than you and me..."

Japp. Vi är mycket lyckligare än ni som är smarta.

Jag tror det beror på i vilken kultur man lever i. Allt annat lika, så är det bättre att vara intelligent än att inte vara det. Jag tror en intelligent person kan nå en större och längre lycka. Man löser varje situation lite bättre. Men då måste det också finnas utrymme för bättre lösningar.

För att vara intelligent och lycklig, måste man leva i en intelligent kultur, dvs man ska kunna gå vidare i upptrampade spår av andra, intelligenta människor. Vi människor finner nämligen ofta lyckan i harmoni. Finns det inga förebilder, inga färdiga konventioner måste man vara ensam och kreativ. Och det är ofta disharmoni.

Man kan bli väldigt mycket lyckligare som intelligent om man förändrar sin inställning både till sig själv och sin omgivning. En given sak är att inse att man lever i ett överflödssamhälle, och att man kan spänna av fullständigt. Mycket lidande kommer nämligen från stress. Intelligens leder till ambition och ambition är stressande, speciellt när man inte når sina mål. Om man förstår att ens ambitions mål inte handlar om liv eller död, så kan man "leka" mer med sin intelligens. Om du känner dig ifrågasatt av andra därför att du är intelligent, måste du lära in på djupet att detta (att du är intelligent) är OK, och du måste förstå att många du möter inte är det. När du är lugn och trygg i förvissningen om din intelligens kommer också ifrågasättandet av dig från andra, att sluta. Detta leder ibland till ett större emotionellt avstånd, men den emotionella närheten får man finna på annat håll.

Det är också viktigt att förflytta sig kvickt som attan till en social miljö där det finns färdiga "roller" att spela för en. Roller där man kan spela ut sitt register och ändå vara accepterad. Lära sig några främmande språk (franska , engelska såklart, kanske tyska eller ungerska, italienska, spanska) ökar möjligheterna väsentligt. USA är säkert inte fel, om man letar upp rätt miljö.

Att vara intelligent i en social miljö, som inte tillåter detta, är att inte ha en identitet. Detta är mycket stressande för många. Min erfarenhet är att det är bättre att formge sin omgivning efter sig själv i stor utsträckning. Man kan nämligen bara utvecklas från den man är. Ibland kan man sedan återvända till en gammal miljö, som man plötsligt kan hantera utifrån det man lärt sig på vägen.

Citat från en lunarsida...

Ja och nej.

Ja - för att du aldrig kommer få se en enad front köra över sossarna, skatterna, reformera sjukvården och skala bort byråkratin etc etc etc (finns många exempel). Ja - för att du vet om detta - och ändå slösar energi på nåt som inte kommer hända så att säga.

Nej - för att du har helt rätt. Vi lever i, enligt mitt tycke, det värsta tänkbara samhället.

Lite off-topic, men vilket samhälle är egentligen bättre än det nuvarande svenska?

Jag tror att folk som lever för andras skull i för hög grad, och är beroende av andras uppmärksamhet därigenom försummar sig själva och i en större utsträckning är olyckliga, för de kan inte i regel tillfredsställa sina egna behov av vad det nu månde vara.

en klok blir klok därför han lär sig.
En idiot bryr sig bara om det han redan vet.
Klok är den som vet att han inget vet.
Och saliga äro de som törsta...

Man anpassar omständigheterna till sin egen förmåga.
Är jag ointelligent nog för att misslyckas med något så ligger min ribba för högt.
Var och en skördar sin lycka efter sin egen förmåga.

En annan sak som ligger nära är att man inte kan jämföra hur ont något gör två personer emellan egentligen, för upplevelsen är aningen subjektiv för offret, samma med lycka..kanske.

Kul att någon lägger märke till ens trådar!

Jag tror det är två punkter som kan sammanfatta varför de dumma kan vara väldigt lyckliga.

*Ju mer man vet om världen ju mer ont inser man att den rymmer. Varje dag läser vi om krig och död i tidningarna och man känner hur dekadensen flödar. Läste t.ex. precis om hur 12 vuxna våldtagit en 5-åring till döds. Självklart läser man också om "goda" ting, men de "onda" väger onekligen över..

*Om man är väldigt engagerad i "världen" så känner man även frustration över hur omöjlig den är att förändra. Om jag tycker situationen i t.ex. USA är fördjävlig, vad fan ska jag göra åt det? Att gå runt och störa sig på värdsliga och politiska ting, som när man försöker förändra känns hopplösare än att välta ett berg så blir man bara förbannad. Däremot om man känner att något i ens egen lilla "bubbla" är dåligt så har man säkerligen väldigt stor möjlighet att förändra det.

Handlar alltså om ren vanmakt, en känsla av hur liten man är och hur mycket djävulskap det finns i världen!