Ondska

Varför blir man ond? Är vissa onda från början eller utvecklas ondskan hos dem?

Finns det olika typer av ondska?

Kan man vara delvis ond?

Skoluppgift?

Jag håller nog med John Locke i detta fall iaf.
Tabula rasa - När vi föds så är vi ett tomt ark som då ska spegla vår personlighet. Varefter våra erfarenheter, upplevelser och miljö så skrivs detta ark. Detta formar vår personlighet.

ja.. Men jag är faktiskt klar med den, men tyckte det skulle vara roligt att se hur andra flashbackare resonerade angående detta.


Kan säga att jag håller med både dig och John Locke till viss del.

Men ge lite kött på trådstarten då. Forum som detta lider under såna här starter. Det finns mycket spännande att säga, men om du gör en så tunn start uppmanas folk att skriva t.ex. "ja", "nej" eller andra stupide grejer.

Först och främst vill jag mena att en ond människa är en människa som har benägenhet att handla ont. Dvs. grovt omoraliskt med flit. Alltså ska svaret till fråga 1, 2 och 3 hittas inom psykologin (men man måste då ha en teori om moral innan man kan undersöka orsakerna).

Fråga 2 är rendyrkat filosofisk. Svaret förutsätter en etisk teori, och sedan måste vi analysera onde handlingar och kanske hitta skillnader. Kategorierna vill nog vara pragmatiska. Alltså, hur man kategoriserar beror inte så mycket på tinget i sig, men vad man forskar i.

Den sista frågan är filosofisk. Men har inga riktiga bud. Kanske istället för delvis, kunde man säga "mer eller mindre". Och då blir svaret väl ja. Om du menar, om man kan vara ond och god, så menar jag att frågan lösas upp när man preciserar. Alltså, om man har benägenhet att vara ond, så har man benägenhet att handla mycket omoraliskt. Sedan kanske man har benägenhet att handla sadistiskt i alla situationer där man har möjlighet, eller kanske vanligt i vissa. Så man kan nog se en gradsskillnad. Men jag kan inte se att klassifikationen har filosofisk relevans, men kanske relevans inom psykvården, eller rätten?

Vi föds , tvingas hålla nere våran själs uttryck pga sammhällsregler och att vissa saker klassas som "onda". När vi då faktiskt uttrycker våra själar, och "ses" som onda av samhället, så njuter vi för att vi hållt tillbaka det så jävla mkt förr.

Vi är både genomgoda och genomonda. Gott och ont är bara stämplar.

Lol, så samhällsreglerna bara kommer? De kan inte vara uttryck för en någorlunda approximering (eller försök till en sån) av våra gemensamma värderingar (eller "själsviljor")?

Ett exempel; Smiska en brud på röven kan ses som en ondskefull gärning, men ges som en godviljad gärning.

Ett grovt exempel: Att döda en far som sexuellt misshandlar sina barn kan också ses som en både god och ond gärning.

Gott och ont är bara labels från mainstream..

Ah, ok, jag fattar vad du menar. Men det kan vara så att vissa har rätt och andra har fel, alltså att det finns moraliska fakta. Det du pratar om är ju omdömen. Alltså, om du vill sätta likhetstecken mellan omdöme och fakta, då förpliktar du dig på en form av subjektivistisk antirealism. Det är legitimt nog, men det finns alltså alternativ. Spännande alternativ, om jag får tillägga.

Skillnaden på omdöme och fakta, är att fakta är mainstreams omdöme. Du föds till den här världen, allt din fysiska kropp och sinne kan åstadkomma kan och får du göra, oavsett vad andra tycker om det.
Sure, i dagens samhälle är det jäkligt bra att kunna "fakta" på så sätt, men det begränsar oss ändå en hel del om man ska ta gott och ont på bar gärning som i denna tråd.

Alltså, inom filosofin är begreppet "fakta" mycket omdiskuterat. Det synpunkt du ger uttryck för, är någon sorts social konstruktivism. När jag säger fakta, så menar jag någon (kanske) medvetandesoberoende "ting" som ett omdöme är om. Det är fakta som, enligt min def., gör omdömen sanna. Ett omdöme omhandlar fakta, prædikerar något om världen. Sedan kan hela världen tro något, men det gör inte det de tror sant. Jag är alltså starkt realist, där du är stark antirealist (du tror inte på att det finns något utöver individet/gemenskapets omdömen).

Det jag menade var, att givet att det finns moraliska "fakta", dvs. moraliska "ting" i världen, och givet att våra omdömen (a la "det är fel att döda) handlar om dessa, så att man prädikerar om dödandet, att det har en särskilt moralisk kvalité, fel, och att det som gör omdömet sant eller falskt är varvitt dödande har kvalitén felhet/ondhet, då kan ett omdöme vara sant eller falskt. I så fall är "ont" och "gott" inte bara ett stämpel, men något man antingen är eller inte är. Då kan man dömas som varande "ond", men den domen är antingen sann eller falsk. Fattar du?

Jag säger inte att det faktiskt är så, men att något liknande kan vara fallet. Ni kan inte bara leka profeter. Ni måste på något sätt visa, att era teorier är troliga. Att de stämmer överens med det vi dagligen upplever. Att det inte finns starkare teorier. Att teorin känns intuitivt bra. Såna saker. Jag vill dock tillägga att jag själv lutar mot antirealism mht. moral. Mitt babbel däruppe är mest för att fortydliga.

Jag tror inte att någon är 100% ond eller god för den delen heller. Ofta blir personer som ett resultat av den omgivning och de val som tas i livet. Alla vi som lever idag är ju efterlevande till dem som överlevt alla umbäranden genom historiens gång och ofta genom att anpassa sig till det som var gängse på den tiden, rätt eller fel.

En del av problematiken med ondskan är att det alltid krävs uppoffringar för att komma någonstans, när blir dessa uppoffringar för mycket? Ett exempel är ju inskränkningarna på sjukbidrag som har tvingat många till självmord. Är regeringen då ond eller helt enkelt realistisk?

Ofta blir ondska som ett resultat av dålig verklighetsförankring och oförmåga att se resultaten av ens handlingar. I vissa länder kanske ett beslut får ett bra resultat medans samma beslut får ett dåligt resultat i ett annat land.

Jesus hade ju ett utbrott i templet när han körde ut månglarna, hur hade vi reagerat på det idag? Månglarna tyckte att han var ond för de behövde försörja sig medans Jesus inte ville ha kommersialism i det heliga...