Varför ifrågasätta medlidande?

Om du råkar slå din tå i en tröskel med stor kraft så kommer du sträcka dig ner efter din tå och se hur det gick, kanske sätta på ett plåster om det blöder etc. Du kommer inte ifrågasätta din vilja att se efter din tå och fundera på om det egentligen är ett egoistiskt agerande att se efter dig själv.

Ser du en man på gatan som plötsligt faller ihop och du är i närheten så kommer med stor sannolikhet att se efter hur det gick med denna person och eventuellt hjälpa denna på något sätt om det behövs. Men, när du väl har hjälpt personen så kommer du antagligen tänka "vilken bra gärning jag har gjort" och du kanske till och med går så långt att du tänker "men varför hjälpte jag denna person, var det helt enkelt en handling av egoism så att jag skulle känna mig bättre?".

Min poäng är helt enkelt..varför ifrågasätter vi vår direkta instinkt att handla utav medlidande när det gäller någon annan än oss själva?

Har hört debatt om detta då de påstod att man inte kan göra någonting helt oegoistiskt (att man själv alltid får ut någonting av det). Men som du säger så förstår jag inte heller varför man ifrågasätter det, det verkar vara någonting som finns där eller som är upptränat. Sen ifall man får ut något utav det själv eller ej så är det i alla fall en god gärning (om vi inte ska gå in på olika livsåskådningar då)

Människor är egoistiska och själviska av naturen, det är en instinkt.

Precis som ovanstående säger, vi är egoistiska varelser av naturen, men för att tillägga även ett flockdjur. Så det måste vara svaret på din fråga.

Då blir ju frågan ifall handling ett skiljer sig från handling två i eran mening?

Har känt och mött det flera ggr. Har aldrig formulerat tanken som dyker upp efter att ha hjälpt tex en äldre person på fötter, samtidigt som personen tackar förmedlar h*n "sköt dig själv, det kunde jag gjort själv". Vi ska sköta oss själva, det har samhället förmedlat så lyckat att tom de som behöver, inte vill ta emot hjälp. Jag vill påstå att personer som varit sjuka ofta har lättare än andra att ta emot hjälp, just för att de genom vanan förstått att det inte är något nederlag. Vi behöver vänja oss vid att ta emot hjälp.

Hur mycket empati och medkänsla vi än utvecklar som individer så kan man
aldrig säga att det inte är någon skillnad på om jag slår mig eller om någon
annan gör det. När jag slår mig så upplever jag ju det på ett helt annat sätt,
med alla mina sinnen. Det är ju sedan dessa erfarenheter som gör det möjligt
för mig att förstå när någon annan känner något liknande.

När jag slår mig så upplever jag det med alla sinnen, när någon annan slår sig
så beror det på hur utvecklad min empatiska förmåga är för hur väl jag ska
känna med den andra personen. Och även om jag skulle ha högst möjliga
förmåga till medkänsla så kommer jag aldrig att kunna veta exakt vad det
är min motpart upplever, har jag tur får jag bara ett humm om det.

Så mao är det ju två vitt skilda saker att slå sig själv och att se någon
annan slå sig. Ser jag någon på gatan ramla ihop så måste jag göra många
snabba beräkningar i huvudet. Hur illa är det? Hur känner personen sig?
Vad behöver den, och vad behöver den inte? Hur ska jag göra för att göra
den bästa insatsen jag kan, är det att ringa ambulans, gå fram och prata eller
kanske rentav låtsas som att jag inte sett någonting (ifall personen bara tappade
balansen, inte slog sig utan helst bara vill gå vidare fortast möjligt).

När jag befunnit mig i en sån situation och lyckats läsa av den på ett bra sätt
samt gjort en bra insats då ligger det en del prestationsglädje i det, pga att
det inte är självklart att man hanterar situationen på det bästa sättet,
det krävs en hel del förmågor för att det ska bli lyckat.
Och känner man att man lyckats, då blir man belåten med sig själv.
I det läget kanske folk börjar fundera på om man är en egoist,
när man egentligen bara är nöjd med sin insats och har skäl till det.

Jag tänker mig att samvetet - eller om man så vill, medlidandet, är själva förutsättningen för det vi kallar etik eller moral. Etiken utgör liksom spänningsfältet mellan egenintresse och samvete / medlidande / medmänsklighet etc. Det är frihetens två ben. För att kunna kalla oss fria är vi beroende av båda benen. Jag tycker egentligen inte att medlidandet alls ifrågasätts. Problemet är väl snarare att det slår över åt andra hållet. Jag retar mig särskilt på den vanliga attityd som Göran Collste formulerat i "Inledning till etiken": "Det är vanligt att man skiljer mellan moral och egoism med motiveringen att det man betecknar som en moralisk handling eller ett moraliskt ställningstagande förutsätter att man bortser från egenintresset." Med den attityden står man ju på ett ben. Då har man ingen frihet. Och samtidigt reduserar man moralen till en besynnerlig fundamentalism. Dessutom tror jag Collste m.fl. blandar ihop egoism med egocentrism.