Jag orkar inte mer.

Se till att träffa dina kompisar lite oftare, fika eller nåt sånt där!
Sen så får du börja leta positiva sidor hos dig själv som du kan vara stolt över och lära dig älska dig själv också!

Håller med!

Ibland kan även byte av medicin vara aktuell (vilket är jobbigt bara det) men ge inte upp för
det blir bättre även om det kan ta tid.
Tror att du måste ta oss på orden när det gäller detta då det verkar som att många här faktiskt
har tagits sig igenom kriser och depressioner. Utan att lämna ut mig för mycket så kan jag av
egen erfarenhet rekommendera samtalskontakt. Hittade en tjej som var så fantastisk att prata
med och med hennes hjälp tog jag mig igenom en livskris (med långvarig depression) och sen
några år tillbaka äter jag noll mediciner trots att jag har en diagnos som gör att min behandlande
läkare önskar att jag medicinerar. Läkaren är jättebra och stöttande i mitt val men orolig att jag
dippar igen.
Jag har kämpat som ett djur mot sorg, uppgivenhet och även starka självordstankar genom åren.
Får du en samtalskontakt som inte funkar KRÄV att få byta, funkar inte kontakten med läkaren så
BYT LÄKARE, hjälper inte medicinen så BE OM EN ANNAN MEDICIN!
Det är ett omänskligt hårt jobb men det lönar sig tillslut.
Att få vakna en dag och kunna känna lite hopp om en bättre dag och lite glädje över nåt man
varit likgiltig för eller känna fnittret bubbla igen över nån liten löjlig sak är den största belöningen!
Kämpa, vännen, det går att vända det mest eländiga liv ett liv som kanske först bara är ok till att
sen tycka att det är härligt att få vara med en dag till.

När jag dippar numera fokuserar jag på morgondagen.
"Idag mår jag skit men jag ska göra allt för att i morgon ska bli en bättre dag!"
Så småningom kan man leva IDAG och känna att det är bra. Solen skiner trots allt på skit också

Ge inte upp, ge dig fanken på att komma ut på andra sidan med liv och lem i behåll.
Min samtalskontakt lärde mig uttrycket "Good enough!" och det lever jag efter.
Inget måste vara perfekt! Bara Good enough!
När man sen blir lite starkare kan man sikta lite högre för man får inte sluta drömma eller hoppas.
Jag ser fram emot att sikta högre men jag tänker passa mig noga för att låta det gå ut över den
lycka jag känner idag. Det finns inga rosa moln i mitt liv ännu men jag är nöjd.
Nöjd över att inte vara uppgiven.
Min sisu har återvänt efter många års lidande och det var tufft att komma tillbaka men jag vägrade
att ge upp. Jag menar, hell no att det här ska vara slutet på allt!

Blås liv i glöden och ta oss med dig i din kamp!
Släpp dödsgreppet om ångest och lidande och ta emot hjälp, för det finns verkligen hjälp att få!
Ditt liv är inte slut och du måste inte må dåligt. Vi är tydliga bevis för det!

Stor stöttekram sålänge!

Syster Jane

...

Blir det för jobbigt kan du gå till akutpsykiatrin. Dom hjälpte mig något otroligt

Som sagt vissa mediciner funkar, andra inte.

Prata med din läkare om någon annan typ av antidepressiva.

När man väl har hittat rätt så känner man av den rätt omgående.

Har också varit där.

Kan bara säga att alla går igenom tuffa perioder i livet och vissa perioder är det bättre att ta det lugnt och reflektera i några år. Att må illa är en medvetande process då vi blir medvetna om oss själva (tankar, känslor, fysisk kropp) och väljer bort "onödiga/dåliga" saker.

Har verkligen IDENTISKA problem. Känner igen mig i varje ord och har typ exakt samma problem (förutom den biten med "underbara vänner"). Är helt utan livsgnista för tillfället, men till skillnad från dig har jag gett upp planerna på att ta mitt eget liv. Jag var inne på det för ca fem år sen, men numera så ser jag det inte som en möjlighet. Jag vet inte vad jag har för råd att ge dig, jag härdar ju ut och har härdat ut i x antal år nu. Kan inte påstå att det är någon vidare kvalitet på mitt liv, men jag kan inte låta bli att hoppas på förändring. Tror mycket på psykiskt växande genom tid och uthärdande. Oavsett varje dag går på repeat så tror jag att man kan utvecklas i hur man tänker genom de få intryck man får varje dag som passerar. Min personlighet har ju finslipats de senaste åren och kommer väl fortsätta göra det. Kanske blir det bättre med tiden och insikterna som följer?

Du beskriver mig EXAKT. Jag går på SSRI, känner mig jämt nedstämd och deppig, har panik-ångest attacker, social fobi, hör aldrig av mig eller går ut, rädd att mina vänner ska tröttna på mig m.m. Vi sitter i samma båt så att säga.

Jag är uppskriven på utredning om A.D.D och har fått tid för kognitiv psykoterapi. Har du A.D.D (atention deflict disorder)? Tänkte om det har något samband med hur vi mår?

Fokusera på dina studier. Du vill fan inte ge upp med bara 2 månader kvar. Inget i livet blir lättare av det.
Har du planer på vad du ska göra efter gymnasiet? Om inte, kanske är det det som spökar?

Skjut upp dina problem och gör klart gymnasiet.
Hörs om 2 månader, Ciao!

Jag har testat de flesta SSRI och även SNRI samt de äldre Tricykliska. Kände inte att något riktigt fungerade och bytte läkare fram och tillbaka i hopp om att det skulle finnas någon annan väg.
Vart inte förrän jag upptäckte meditation som det vände. Förstod då att jag är herre över hur jag skall må. Negativa känslor och tankar kan inte existera om jag inte tillåter dem.

Prova själv! När ångesten och den svarta nedstämdheten kommer krypande så försök att koncentrera (meditation) dig på något. Svårt eftersom sinnet är vant att kontrollera oss och inte omvänt. Men är man tillräckligt motiverad så är det möjligt.

Läkemedel kan göra underverk och jag äter fortfarande Ssri eftersom jag idag är nöjd med resultatet. Men utan vetskapen om det ovannämnda så hade jag fortfarande ansett mig vara ett offer för okontrollerbara känslor. När man väl blivit expert på meditation så är jag helt övertygad om att man inte behöver några piller men under tiden är de ett stöd.

Börja knarka. Seriöst. Det tar flera år att börja må bra igen om man väl kommit ner i den svackan där man har ångest och panikångest hela dagarna, varför inte knarka bort 2-3 år och få veta att man kan må bra? Sen behöver man inte tänka "jag mår bara bra av drogerna", för drogerna ändrar bara ämnen i hjärnan som man själv kan ändra genom lång träning av vad man nu måste träna på. Men innan man inser vad man måste göra, så knarka och lev livet, du blir social och kan ta tillbaka dina vänner osv och rätt vad det är kanske du är livsglad igen? Detta är ett helt seriöst inlägg. Orkar man inget mer och har inget mer att leva för osv så kan man lika gärna börja knarka, råna en bank, döda folk som står i ens väg, ja, vad som helst som får situationen bättre för stunden.

Grejen är ju den att man kan bli mer förstörd av meditation om man inte vet vad man håller på med.
Finns ju en anledning att det inte utövas inom psykvården i någon större utsträckning.

Inte för ren koncentration. Du kanske tänker på att om man öppnar upp sig för det undermedvetna så kan allt som sopats under mattan komma fram. Så är det möjligtvis men på lång sikt är även det nödvändigt. Men som sagt med ren koncentration så återtar man kontrollen och inget skräp från tidigare kan påverka.