Jag orkar inte mer.

Jag vet inte varför jag skriver det här, antar att det är för att jag känner att jag inte har någon annanstans att vända mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.

Sen ungefär ett år tillbaka har jag varit djupt deprimerad. Jag har tappat lusten till allting och ser ingen mening i livet. Problemen bottnar troligtvis i min pappas alkoholism, mina föräldrars skilsmässa, min ätstörning och min socialfobi.

Till för ungefär 2 månader sen var det uthärdligt, men nu på senare tid har självmordstankarna börjat komma. Jag vill inte leva, men jag vill egentligen heller inte dö. Men om det här är mitt liv från och med nu så ser jag ingen mening med att fortsätta.

Jag har grov ångest varje dag och ständiga panikattacker. Jag känner mig helt apatisk, har inga känslor. Känner mig aldrig glad, ledsen eller liknande och har inte kunnat gråta på över ett år.

Jag har underbara vänner som jag verkligen älskar, men jag kan inte prata med någon om dem fullt ut om hur jag känner mig. Jag är så rädd för att tynga ner dem då de har nog med sina egna problem.
Jag kan också tillägga att jag är värdelös på att upprätthålla alla sorters relationer, jag är inte den som tar kontakt och hör av mig. Av den anledningen så börjar jag bli mer och mer ensam i och med att folk helt enkelt tröttnar på att jag aldrig tar initiativ till att träffas.

Jag går sista året på gymnasiet och har alltså bara ungefär 2 månader av skolan kvar, men jag är inte säker på att jag kommer orka den sista tiden. Om jag väl åker till skolan så klarar jag bara av att vara med på max 2 lektioner innan jag mår så dåligt att jag tvingas åka hem.

Jag har inga intressen utan sitter mest hemma vid datorn och mår dåligt. Förut har jag varit en mycket aktiv, populär och glad tjej som alltid hade något äventyr på gång. Hur har det kunna bli såhär?

Jag har varit i kontakt med läkare och sedan en tid tillbaka äter jag SSRI, men känner att det inte hjälper mig alls. Jag vet inte hur länge jag klarar av att leva så som jag gör nu.
Allting känns så hopplöst.

Hur ska jag bli lycklig igen?

Det låter väldigt mycket som mig för ett tag sen, Det första du ska göra är att berätta för dina närmaste att det är så här. Tala absolut om för dina närmaste hur du mår. bra att du går hos läkare, går du regelbundet hos han/hon? nämn att medecinen inte funkar

Gå tillbaka till läkaren som skrev ut SSRI och säg till honom/henne precis det du skrivit här. Det finns hjälp! Du behöver inte ha det så här! Håll ut och sök upp sjukvården igen. Är de dumma, ring psyk direkt och berätta. Håller tummarna och önskar dig kraft att hålla ut tills du får hjälp!

Vad du behöver är kärlek o massa kramar.Och prata med någon som lyssnar på dig.

Ring psykakuten. Känns alltid så mycket bättre när du har pratat med någon.
Självklart så ställer vi upp här också!
Om du känner du för att skicka PM till mig så gör gärna det.

Jag är 47 år och har samma problem som du har, sedan jag var omkring 18 år.
Äter nu piller för min depressivitet och det funkar riktigt bra.

Viktigt är att äta och sova ordentligt. Ha rutiner, som jag fuskar med, tyvärr.

Som sagt! Prata med någon IRL.

Ge fan i datorn, är man deppad och apatisk så är det en hemsk maskin som lätt förvandlar ens hjärna till en länkklickande zombie.

Jag mår inte lika dåligt som dig, men kanske hjälper det här tipsen ändå: Ta dig ut, gå ner på stan, ut i skogen eller sätt dig på biblioteket och läs en tidning/bok. Jag tycker alltid man blir mer pigg på livet, mer engagerad och får mer idéer om saker att göra när man sitter på biblioteket.

Jag ska på återbesök hos läkaren om två veckor. Det som är så illa är att jag är så blyg och rädd, att när jag väl är där så vågar jag inte berätta så mycket. Det blir mer så att jag sitter och håller med om allt läkaren säger.

Jag har berättat för min mamma (jag bor med henne) om hur jag mår, men hon lyssnar inte - eller vill inte förstå. Antar att hon har nog med att brottas med sitt eget psyke.

Har alltid varit rätt instängd utav mig och alltid satt andra i första hand, därför är jag rädd att göra mina närma besvikna/ledsna om de vet att jag har de här tankarna.
Jag intalar mig själv att jag bara överdriver och är löjlig samt att folk ska uppfatta mig som jobbig om jag säger som det är.

Jag kan inte riktigt tro på att folk tycker om mig på riktigt och känner mig mest som en börda.
Jag vill inte vara ett problem.

Denna sida rekommenderar jag:

http://www.livingmanicdepressive.com/

Jag blir berörd av er omtanke, verkligen.
Att bara veta att någon lyssnar.

Om du inte klarar av att prata med läkaren så nästa besök kan du i förväg skriva ner det du tycker är viktigast att berätta och lämna över en lapp eller brev när du kommer dit. Det är viktigt att läkaren får veta hur du mår och att du inte känner dig hjälpt. Sen är det nog så att med tanke på det du skriver så behöver du mer hjälp än medicin så be om en samtalskontakt i någon form så att du kan få stöd och hjälp vidare till terapi mot den sociala fobin, ätstörningarna och måendet i allmänhet.
Du har varit med om en del i livet och det finns inga snabba genvägar till lycka och välmående men definitivt kan du nå dit med rätt hjälp. Lycka till!

Inte släpper vi dig nu! Alla står bakom dig och väntar på den dagen som du dansar in här på FB.

Jag har blivit erbjuden samtalsterapi och hade även ett möte bokat, men när det väl var dags så fick jag sån ångest att jag ringde och avbokade.

Jag blir inte av med känslan om att mina problem är löjliga.