Omedvetna mänskliga beteenden

Jag cyklade förbi Tjärhovsplan i Stockholm häromdagen och såg en prydligt uppställd rad av människor på drygt 20-25 personer som väntade på bussen. Ledet var helt perfekt, d.v.s den var rak, och det såg ut att vara exakt lika stort mellanrum mellan varje person (Drygt en halvmeter). Alla stod med fötterna pekandes mot gatan, och huvudet vridet åt vänster i väntan på bussens ankomst.

Min fråga då är: Finns det fler liknande fall där människan gör saker omedvetet?
Sånt som jag kom att tänka på rent spontant var folk som står framför istället för vid sidan av dörrarna som öppnas till tunnelbanetågen, köer som alltid slingrar sig åt höger, och hur folk gör allt för att undvika ögonkontakt (Att alltid stå med näsan mot hissdörren är ett tydligt exempel.)
(Jag ber om ursäkt om en liknande tråd redan existerar eller om jag har placerat tråden i fel kategori.)

EDIT: Finns det något specifikt ord som beskriver just detta beteende?

Det handlar om grupptryck (gruppsykologi) och en underliggande önskan att inte sticka ut.

Klassiskt exempel…
http://www.youtube.com/watch?v=HRFx7YU6eXE

En typisk grej är när äldre herrar 60+ står vid kassan och ska betala sina varor.
Då uppkommer det en skämtsamhet från herren riktat mot kassörskan och i slutpoängen vänder han sig mot bakomvarande och skrattar som om han ska försäkra sig om att skämtet nått en vidare krets.

att vi utser omedvetet specifikt psykopater som ledare är väl ett beteende vi har gemensamt allihopa över hela jorden.

oavsett om det är politik eller något annat, "whoa, jag kan undermedvetet märka att du är full med skit och bara är ute efter att bestämma för det förstorar ditt ego även om du skiter i hur det går för alla andra - jag följer dig till jordens ände mein führer!!!"

Att blunda när man kysser varandra?

Såna här grejer är DET ENDA människor gör i ett land som Sverige. I mitt andra land Italien gör folk som fan dom vill, i en långt större utsträckning. Större blir väl kanske inte skillnaden inom Europa.

Dagarna i ända förföljs jag av totalkonformiserade människor (inkluderar även större delen av min egen familj, min far kör som tur är lite sin egen stil... jag brås väl på honom)

Exempel? Ett extremt tydligt är väl när folk stor och glor på varann. Nåt som i min värld är rent skärt ohyffs. Det är en sak att vara NYFIKEN på andra och det kan jag säga att såväl Italienare som Östermalmare är. Östermalm är den enda delen av staden Stockholm där jag kan koppla av, seriöst. Där kör folk sitt eget race, dom har stolthet, integritet och alla såna där bra dygder. Det är lätt att se vem som BOR där och vem som JOBBAR där uppe.

Satt mig på pendeln idag och skulle åka hem till Rågsved (tar cykeln till Älvsjö). Då sätter sig en typiskt svensk ung man. Osäker. Lätt bögig (ingen högoddsare, 95% är det?). Han sätter sig MITT EMOT mig men två säten ifrån och börjar "njuta av utsikten" rakt förbi mig... dvs. övervakningsbeteende. Ett normalt respekterande beteende är att sätta sig åt samma håll för att störa den andra minimalt helt enkelt men även i självintresse för att själv få vara ifred. Dock, ju mer osäkra och konformiserade människor är, desto större kontrollbehov har dom. Att hålla koll på folk i närheten. Det blir stirrigt. Utom på Östermalm då, där sköter folk sitt. Där cyklar folk på trottoaren utan att folk flippar ur. Välklädda kvinnor cyklar på trottoaren. Som i Italien alltså. Eller precis som varsomhelst där folk lever i frihet. Och respekterar varandra, självklart inkluderat att inte skada andra.
Där jag cyklade från Älvsjö station idag på min Skeppshult så hoppade en man ungefär 2 meter åt sidan som nån akrobat när jag gasade förbi. Som att han var nära att dö.
Eller som en gång när jag jag körde iväg med min BMW hemma i Södertälje. EN nybliven ängslig fader skrek åt mig genom den öppna rutan "fan Johan du kör över mig". Han blev så förbaskat upprörd att han gick in till mina föräldrar och skvallrade. Så jag fick gå hem till packet på kvällen och skälla ut honom i 1 timme. Killen har för övrigt varit min gymnastiklärare i högstadiet. Typiskt svensk man... m.a.o. fjolla

men som sagt, i ett land befolkat av så grovt ängsliga konformiserade människor, så är mestadelen av deras vardag ansträngningar att förbli konformiserade. Klä sig i svart/grått/ljusgrått och låtsas som dom inte är där.

Vilket jobbigt inlägg att läsa! Jag får känslan av att du blev så exalterad i och med trådstarten, att du helt glömde bort att andra människor ska läsa ditt inlägg. Nåväl.

Jag finner det fascinerande att du lyckas kalla svenskar för fjollor, men inte italienarna. Med tanke på att du nyss lyfte det italienska folket till skyarna, om jag nu inte missuppfattade ditt luddiga inlägg. Jag håller med dig om att svenskar är fjolliga generellt sett, men italienarna spelar i en helt annan liga. Fjolligare folkslag går nog inte att skåda, än Italienarna.

När jag tänker efter, så tror jag nog att du bara trollar. Eftersom du påstår att italienare och östermalmbor har hyfs. Clown!

Heh, jag måste bara hålla med. Förstod ingenting av hans inlägg. Svenskar stör andra och glor på andra? Sverige är väl det land där folket i nästan störst grad i världen ser till att inte störa varandra eller titta på andra i onödan.

Hans svenskhat lyser igenom särskilt när italienarna minsann är jättehyfsade och inte stör varandra i onödan. Som du säger, det verkar som han inte förstod att andra skulle läsa hans inlägg.

Och nu kommer som vanligt dom djupa analyserna...

Folk vill inte tillåta möjligheten att det jag öser ur mig faktiskt har nån slags verklighetsförankring. Då snackar jag om en verklighetsförankring för människor i stort... inte verklighetsuppfattningen som svenskar (de oberesta) går runt och bär på. Svensken är fortfarande på största allvar fäst vid tanken att Sverige är föredömet med stort F i världen. Vi är bäst på det här o det där o det här oxo... ja nästan allt ju!

Men tyvärr... så finns det beresta och självkritiska svenskar eller framförallt dom som vågar ifrågasätta att vedertagna sanningar är sanningar och inga verklighetsfrånvarande illusioner.
Jag är en av dem. Och Marcus Birro, för att ta en publik person som exempel.. en klok och djup man som delar många verklighetsuppfattningar med mig. Har läst hans krönikor ett antal onsdagar nu senaste året. Han har landat i Rom och njuter av livet. Alltså LIVET. Inte det man kallar livet här hemma i vår lilla kommuniststat. Men så tror han ju på gud och sånt där förvirrat och vidskepligt... Så svensken litar nog inget vidare på honom trots att han gör allt vad han kan för att framstå som vilken svensk som helst.

1. Jag är alltid exalterad när jag snackar med människor eller skriver inlägg i angelägna ämnen som träffar mig personligen. Dessutom är jag medveten om att detta i många fall skapar texter som är som ett enda stort virr-varr... Men jag har haft trogna påhejare förut i diverse forum på nätet, alltså såna som uppskattat mig trots att jag skriver exalterat och snurrigt
Allt handlar inte om att få till diskussionsforumstexter på det mest läsbara sättet. Vi sitter inte och skriver uppsatser här, trots allt...

2. Fjollor och hyfs (orkade inte med det just nu, får ta det senare ikväll).
Ordet fjolla är ju ett slangord och såna uttryck är alltid mer eller mindre godtyckliga. Kanske betyder inte fjolla samma sak i dina öron som i mina.

Motsatsen till fjolla är för mig arketypen "en riktig man".

Nu är jag inte direkt på humör att börja räkna upp vad en riktig man är. Så vi tar Martin Beck. Och Salvo Montabano. Varandras motsvarigheter, mer eller mindre. Martin Beck - en osäker, töntig person. Saknar mer eller mindre helt auktoritet, mjäkig.
I kulisserna skymtar dock en man med åtminstone temperament som en man, chefen, spelad av Per Morberg. Dock är Per Morberg här en "bad guy", en maktfullkomlig och primitiv översittar-rövare som bara gormar för gormandets skull. Samt att Beck alltid kör över hans order i alla fall, trots att Beck är underordnad. Men Beck har "känslighet och intuition", han är den GODE svenske mannen. Det enda han saknar är manlighet. Och sensmoralen är att "känslighet och intuition" vinner mot testosteronet hos Per Morberg (trots att han ursinnigt sliter av sig glasögonen och visar vilket djur som lurar under människodräkten).

Sen har vi "12-åringen" Persbrandt som också doftar testosteron och heta känslor, på vissa sätt en riktig karla-karl. Men han är också en slags ociviliserad vilde, som förlorar på att han är som en 12-åring i en mans kropp. Som helt saknar impulskontroll och blir tjurig och grinig när han får order mot sig som han måste lyda (annars får han till slut sparken, det har varit nära vid flera tillfällen). Som just en 12-åring som får order av mamman att gå till sitt rum för att han varit olydig. En outvecklad man på sätt och vis.

Kvar står det bästa/vinnande alternativet. Svag, tråkig, omanlig, karaktärslös. Och helt utan anledning får han fullt stöd av den pilska Stina Rautelin (om någon, en person som skulle platsa vid Montalbanos sida).

Och Montalbano är det ju bara att titta på och njuta.
En man med lugn och sans. Med förfining. Med råa manlig djuriska kvalitéer, som kvinnor faller som käglor framför (och med full rätt dessutom).
Men framförallt, med en humanitär approach till moral och mänskligheten som saknar motstycke i hela världens kriminalserier. Mannen... polisen! som kör över rättväsendet rakt igenom varje program. Och kommer undan med det samt ständigt håller sina underordnade precis på rätt plats och VISAR vem som bestämmer. Gör Beck det? Nja han mer sätter igång ett upprört och ofta okontrollerat tjafs, med lätt gnällig ton, som en sur mamma ungefär. Man?

Nu har jag redogjort på mitt eget lilla sätt vad jag anser vara en man samt en fjolla. Montalbano är en man och Beck är en fjolla. Dessutom är männen runt Beck som åtminstone på ytan har manliga kvalitéer förminskade till förhistoriska vildar eller outvecklade män. Såna man inte behöver respektera alltså. Men en riktig man behöver respekt. Annars är han bara en halv man.