Citat:
Ursprungligen postat av Ezzelino
Inget prettoinlägg, tim_hedlund, utan högst relevant, med vettiga synpunkter! Men Goethe och Hölderlin går att infoga i experimenten om man läser dem utanför seminarierummen, helst lätt vinberusad liggande i en skogsbacke...
(jag vill bara inflika att jag inte har något emot Hölderlin eller Goethe eller att man skulle kunna använda sig av dem idag. Jag ligger gärna berusad i den där backen jag med! Det är väl snarare hur de används som kan bli lite fel.)
Citat:
Moderniteten är inte alls utagerad, frågan är varför den stagnerade och blev obduktionsobjekt för akademiska snyltarkarriärer? Kan det ha att göra med att modernismen i sina kraftfullaste individer var apolitisk eller fascistoid eller egoist-anarkistisk eller politiskt "reaktionär"? och därmed något mycket misstänkt och farligt för de efterkommande, som inte kunde få ihop Pounds eller Célines eller Hamsuns världsåskådning med deras texter?
Modernismens förtrupper ville ju i grund och botten förgöra sig själva. Det var borgerlighetens reaktion mot borgerligheten. Men också MED; Samtidigt har de på nåt sätt fungerat som modernitetens dekadenta fanbärare! Modernismens samspel med moderniteten är dock så paradoxalt och fyllt av sidospår att man egentligen kan fråga sig om det finns någon vettig teori som kan infatta det? I denna paradox, den mellan det modernas bejakande av det moderna och dess vilja att krossa det moderna, mellan liberalt och antiliberalt (Hamsun är bra exempel) finner jag det här sönderfallet du talar om, en rörelse som hänger samman med hundratals år av estetisk utveckling och som jag inte tror man kan bryta mot - utan snarare ge nya uttryck. Postmodernism som idé är ju ett exempel.. även den på ett sätt anti-intellektuell och "fascistisk" i sin hållning (men.. suck..samtidigt motsatsen)
Ändå ges det plats för det dåliga. möjligtvis skulle man kunna se dålig modernism som "falsk" sådan..
Fast oj oj.. modernism och modernitet är ju nästan lönlösa begrepp (märker jag när jag läser vad jag skrivit). de kan användas nästan som man vill, och att söka beskriva en "modernismens" kärna är som att leta efter den där nålen i höstacken eller framlägga en övergripande teori om "romantiken" ((man måste nästan utgå från nån gemensam teoretiker om man skall prata om sådant för att inte hamna i nån form av mystisk association..))