Det slår mig att det mesta av det jag verkligen uppskattar när det gäller det skönlitterära skrivna ordet från det senaste seklet nog är ett slags utmattningssegrar eller ärofulla nederlag, hur man nu väljer att betrakta det...
Återvändsgränder eller ett sista appendix till ett uråldrigt palimpsestkluddigt testamente?
Jag tänker då bl.a. på Célines och Becketts utvecklingsgång mot en alltmer brusten, rämnad och liksom utmärglad text, Burroughs och Bukowskis skurrila historieberättarfragment, Bernhards repetitiva mekanisering, Pynchons romanimploderande skämtparanoia i Gravity's Rainbow, Pounds slutgiltiga uppgörelse med poesin i Cantos, Joyces alltslukande inåtvända Finnegans Wake, Wittgensteins afatiska randanmärkningar och Ciorans dystra betraktelser, men även det faktum att några av seklets i mitt tycke största berättelser aldrig avslutades, Musils Mannen utan egenskaper och Kafkas Slottet till exempel.
Naturligtvis fortgår "det traditionella berättandet, med gestalter man kan identifiera sig med" minst lika hjärtknipande enfaldigt som tidigare, och säljs i massupplagor, men i nästan samtliga fall är det från min senfödda undergångsståndpunkt betraktat konstnärligt och psykologiskt betydelselösa alster som saluförs och svärmas för.
Några frågor jag skulle kunna slunga ut här är alltså: är förstörelsen allt som återstår, jämte parodier och pastischer? Vad skulle kunna återskänka litteraturen dess avantgardiska Sturm-und Drang-berusning, förutan vilket inga imaginära stordåd kan uträttas? Borde inte skrivandet bland de yngre i dag överlag kunna vara bättre, mer vitalt och experimentellt, mer livserfaret, mer beläst och befruktat från allehanda depraverade eller oskuldssuktande källor som blivit så märkligt lättillgängliga över nätet?
Återvändsgränder eller ett sista appendix till ett uråldrigt palimpsestkluddigt testamente?
Jag tänker då bl.a. på Célines och Becketts utvecklingsgång mot en alltmer brusten, rämnad och liksom utmärglad text, Burroughs och Bukowskis skurrila historieberättarfragment, Bernhards repetitiva mekanisering, Pynchons romanimploderande skämtparanoia i Gravity's Rainbow, Pounds slutgiltiga uppgörelse med poesin i Cantos, Joyces alltslukande inåtvända Finnegans Wake, Wittgensteins afatiska randanmärkningar och Ciorans dystra betraktelser, men även det faktum att några av seklets i mitt tycke största berättelser aldrig avslutades, Musils Mannen utan egenskaper och Kafkas Slottet till exempel.
Naturligtvis fortgår "det traditionella berättandet, med gestalter man kan identifiera sig med" minst lika hjärtknipande enfaldigt som tidigare, och säljs i massupplagor, men i nästan samtliga fall är det från min senfödda undergångsståndpunkt betraktat konstnärligt och psykologiskt betydelselösa alster som saluförs och svärmas för.
Några frågor jag skulle kunna slunga ut här är alltså: är förstörelsen allt som återstår, jämte parodier och pastischer? Vad skulle kunna återskänka litteraturen dess avantgardiska Sturm-und Drang-berusning, förutan vilket inga imaginära stordåd kan uträttas? Borde inte skrivandet bland de yngre i dag överlag kunna vara bättre, mer vitalt och experimentellt, mer livserfaret, mer beläst och befruktat från allehanda depraverade eller oskuldssuktande källor som blivit så märkligt lättillgängliga över nätet?
av någon zoologisk liknelse hos Homeros eller ett stiliserat levnadsöde hos Plutarchos...
.