2004-09-21, 05:11
  #13
Medlem
Bleeps avatar
Förlagen & Marknaden

En parentes i sammanhanget. Utan att ha studerat eller på minsta sätt känna till förlagens historia tror jag att stora delar av problemet ligger där, jämte det faktum att förlagen numera har att konkurrera med så många fler massmedia än tidigare.

Arbetarklassens intåg bland de läsande under nittonhundratalet har givetvis kapitaliserats av förlagen. Under seklen innan arbetade de tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, och på söndagen var det kyrkoplikt och högläsning ur katekesen. Idag är läget annorlunda; vi lever i 'massornas tid', för att låna ett idéhistoriskt uttryck för nittonhundratalet.

Författarna? Ivern att publicera sig, för att tala med Hr Faustus, korresponderar sannolikt med förlagens vilja att låta publicera. Det är sant att litteraturen i stort har blivit trivialare. När jag hör Liza Marklund sitta i dumburken och förklara att hon inte när ambitionen att tillhöra de goda författarna, snarare tvärtom, får jag god lust att spotta på teveskärmen. Vad som krävs av en litteraturintresserad människa när sådana nollor anger tonen är förmågan att sovra hårdare än förr, som Hr snapcase så riktigt påpekar.

Dessutom bör vi akta oss för vad jag skulle vilja kalla 'omedelbar anakronism'. Någon har sagt att 'man kan inte betrakta systemet inifrån'. Kantänka måste vatten få flyta under broarna en tid innan kvaliteten låter utkristallisera sig? Jämför gärna med s.k. klassisk musik. Endast ca 10% av all musik som komponerades när det begav sig har tålt tidens tand. Resten av de noter och partitur som finns från den tiden ligger och samlar damm i arkiven, av den enkla anledningen att dess kvalitet anses så låg att vi inte vill ta i dem med tång. Samma öde väntar givetvis även fröken Marklund m.fl.
Citera
2004-09-21, 12:03
  #14
Medlem
Faustuss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ezzelino
Några frågor jag skulle kunna slunga ut här är alltså: är förstörelsen allt som återstår, jämte parodier och pastischer? Vad skulle kunna återskänka litteraturen dess avantgardiska Sturm-und Drang-berusning, förutan vilket inga imaginära stordåd kan uträttas?

Men för att kritiskt återgå till ursprungsfrågan... Redan Rabelais och Cervantes är ju på sätt och vis "förstörelse, parodi och pastisch".

Citat:
Borde inte skrivandet bland de yngre i dag överlag kunna vara bättre, mer vitalt och experimentellt, mer livserfaret, mer beläst och befruktat från allehanda depraverade eller oskuldssuktande källor som blivit så märkligt lättillgängliga över nätet?

Ja, varför inte egentligen? Det är värt att försöka. Pessimismen kan vara överdriven.
Citera
2004-09-21, 12:42
  #15
Medlem
Cohibas avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ezzelino
Vad skulle kunna återskänka litteraturen dess avantgardiska Sturm-und Drang-berusning, förutan vilket inga imaginära stordåd kan uträttas? Borde inte skrivandet bland de yngre i dag överlag kunna vara bättre, mer vitalt och experimentellt, mer livserfaret, mer beläst...

Förutsätter inte avantgardism och Sturm und Drang, att det funnes gränser att spränga och de finns knappast längre? I litteraturen är allt tillåtet och de som försöker ägna sig åt att spränga gränser idag blir ofta de erbarmligaste epigoner. Ett imaginärt senromantiskt uppror åtminstone 40 år för sent och en förhoppning om lättköpta poänger.

Vad livserfarenhet och beläsenhet angår, så tror jag det vore en väg. Det är väl tämligen skralt med båda bland moderna författare.

En gång träffade jag en romandebutant. Vi pratade en stund och jag drog ett skämt om Vergilius och vad tror ni han sa?

Vem är Vergilius?

Nej, han skojade inte.
Citera
2004-09-21, 13:40
  #16
Medlem
Ezzelinos avatar
Intressanta synpunkter i tråden, får se om jag kan relatera till några av dem utan att bli alltför kaotisk:

Cohiba: En hellenistisk (alexandrinsk) tidsålder är det utan tvekan, den outtröttliga termitverksamheten när det gäller att kommentera kan verka överväldigande, det räcker nästan att regelbundet inspektera ex.vis Carolina Redivivas nyinköpta humanioravolymer för att häpna över fliten och noggrannheten och bristen på egna initiativ på många forskningsområden.
Eller att ta den sekundärlitterära utspädande Nietzsche-eller Heideggerparasiterande textindustrin i beskådande...

Redan Plutarchos var förstås en senfödd, det har du rätt i...men Ulrich, mannen utan egenskaper, är väl ingen bleksiktig onanist? hans kvinnorelationer är ju underbart ironiskt skildrade, pippandet av den gifta nymfomanen Bonadea och syskonkärleken och kusinåtrån till "den stora gåsen" Diotima...Men verket blev allt mer tungsint och förtorkat.

Gränssprängandet: det finns fortfarande tabun att bryta, inget tvivel om det...men livserfarenhet och beläsenhet kan man aldrig få nog av. Vi lever för kortsiktiga och trångbröstade liv, allihop, det krävs sådana osannolika lyckliga sammanträffanden för att en mognad med bibehållen vitalitet ska kunna realiseras.

Tafkaf: ja den fragmentariserade och förstörda stilen skapar en ny sorts skönhet, det får man inte glömma, det bittra uppvaknandet ur de skönskrivande eufemismernas och önsketänkandets ciceroniska dvala.

Henkko: apropå mediebrusets prostituerade och bedövande ordflöde som inte betyder någonting läste jag just Torbjörn Säfves text i den nya tidskriften Subaltern - en teoretisk bokserie för subversiv litteratur och kultur. Temat för första numret är Apokalyps, titeln på Säfves bidrag är Apornas calypso, och så här säger han bl.a.:
"Ständigt har mänskligheten hamnat i klorna på dessa degenererade profitstrukturbyggare med sina obegripliga lovsånger till Utvecklingen och Tillväxten. Obegripliga? Javisst. Vi har ju alltid önskat oss drömmarnas och livsglädjens utveckling och tillväxt. Den lömska profitorganisationselitens ambition blir för folkflertalet drömmarnas skrumpning till torra russin, konsternas pecunisering och livsglädjens omvandling till överlevnadsbusiness. Denna människoförnedrande överklass måste dessutom bestämma vad vi lyssnar på i radion, vad vi ska se på teven, vad vi ska läsa i "informationsbladen", vad vi ska inrikta oss på under läroåren, kort sagt vad vi ska tänka och drömma om. Det enda sugrör vi kan andas frisk luft genom (medan vi ligger begravda under deras hjärntvättsdiarré) är de udda filosofernas och de udda poeternas formuleringar."

Bleep: de större förlagen i landet har urartat betänkligt, men det finns lite hopp i form av några av de mindre, och en del klassikerserier, på Atlantis, Natur och Kultur osv. Toleransen gentemot lättsmälta pigromaner och gripande dyslektiska anorexiaskildringar har gått alldeles för långt, ingen vågar kritisera det beskäftiga tantinflytandet över den mediokra litterära offentligheten.

Faustus: det aristokratiska är det folkliga, fastslog Vilhelm Ekelund på sitt oefterhärmliga, farbroderligt apodiktiska sätt . Och Cervantes och Rabelais är förvisso folkliga aristokrater och spefulla pastischparodiker väl värda att ständigt återvända till. Proust och Henry James hade det beviljat vad gäller utbildning och tjänsteandar som befriade dem från the drudgery av att tvingas hushållsarbeta som käcka små förtänksamma konsumenter med begränsade tillgångar som vi alla nu måste nedlåta oss till, det är en riktig iakttagelse. De hade tid och utrymme för nyansering och fördjupning men skrev också från ett förkrigstida perspektiv som inte är oss förunnat...
Men visst skulle man ibland önska att en resa till Venedig kunde vara lite mer som för dessa herrar (även om Proust var besviken), och inte det ödsliga gatlopp det lätt blir till för en sentida fattiglapp från Nordanlanden.
Vi som befinner oss i det "bullrande dokusåpainfernot" och knappt anar vad en levande verbal kultur skulle kunna innebära för "själens sköna växande" har dock fördelen av att även med små medel till vårt förfogande, och från en relativ isolering, kunna inhämta mer väsentlig kunskap än någon tidigare generation.
Citera
2004-09-21, 21:32
  #17
Medlem
Cohibas avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ezzelino
...men Ulrich [...] är väl ingen bleksiktig onanist?

Näej, det är klart, att det kan välan stötas och blötas och diskuteras och dryftas, men det är bara så att MUE är boken jag älskar att hata. Hur genial den bitvis än är och att den hör till det fåtal böcker jag andtruten lagt ifrån mig för att gå upp och fram och tillbaka i lägenheten bara för att smälta intrycket av några sidor är den ändå alltför ofta så kväljande präglad av ett ovädrat arbetsrum och överraffinerat mummel, att det intryck som kvarstår så här några år efteråt är det av just en bleksiktig onanist och eftersom Ulrich är huvudpersonen minns jag honom så.

Kanske läge för en Musiltråd -
Citera
2004-09-22, 01:36
  #18
Medlem
Citat:
Henkko: apropå mediebrusets prostituerade och bedövande ordflöde som inte betyder någonting läste jag just Torbjörn Säfves text i den nya tidskriften Subaltern - en teoretisk bokserie för subversiv litteratur och kultur. Temat för första numret är Apokalyps, titeln på Säfves bidrag är Apornas calypso, och så här säger han bl.a.:
"Ständigt har mänskligheten hamnat i klorna på dessa degenererade profitstrukturbyggare med sina obegripliga lovsånger till Utvecklingen och Tillväxten. Obegripliga? Javisst. Vi har ju alltid önskat oss drömmarnas och livsglädjens utveckling och tillväxt. Den lömska profitorganisationselitens ambition blir för folkflertalet drömmarnas skrumpning till torra russin, konsternas pecunisering och livsglädjens omvandling till överlevnadsbusiness. Denna människoförnedrande överklass måste dessutom bestämma vad vi lyssnar på i radion, vad vi ska se på teven, vad vi ska läsa i "informationsbladen", vad vi ska inrikta oss på under läroåren, kort sagt vad vi ska tänka och drömma om. Det enda sugrör vi kan andas frisk luft genom (medan vi ligger begravda under deras hjärntvättsdiarré) är de udda filosofernas och de udda poeternas formuleringar."

intressant. tyvärr har nog många av dessa "potentiella" udda tänkare slipat ner sin genialitet genom terapi, och blivit normala, uddlösa och liknöjda människor
jag tror faktiskt att rent allmänt har det enorma informationsflödet trubbat av våra sinnen. vi behöver inte längre en begåvad hjärna för att ta reda på saker, inte ens en ansträngning, allt finns där ute, en knapptryckning ifrån oss.
för mycket frihet, tror jag leder till en alltmer utslätad litteratur. när det finns något konkret att arbeta mot, borra ner fötterna i och skjuta framför sig, så blir reultatet bättre än om man gör samma sak på en glatt yta. så, samhällets (och såklart individens) utökade "frihet" och individualitet sker nog på bekostnad av stor litteratur.
intellektuell passitivitet, samtidigt som vi har allt tillgängligt, hindrar det oss från att på EGEN hand utforska världen. hindra kanske är fel ord, hämmar är nog ett bättre val.
för mycket och för lättilgänglig information hämmar nyfikenheten tror jag. man blir lite "Mätt" helt enkelt.

det är lättare att kunna hitta ett fokus och en kärna i det intima än i det globala. samtidigt kan man inte avskärma sig totalt från omvärlden, om det är den man vill skildra..svårt det här
Citera
2004-09-23, 11:07
  #19
Medlem
WhoAmIs avatar
Jag tror på det traditionella berättandet, men utan det traditionella berättandets påtvingade begränsningar.

Den dag någon har något anslående att berätta och detta låter sig berättas inom ramen för ett litterärt verk, så kommer resultatet att bli anslående.

Förstörelsen har då banat väg för ett uttryckssätt där valet mellan traditionellt berättande och andra typer av uttryck kan göras helt fritt och skräddarsys helt efter berättelsens/budskapets kärna.
Det kommer inte att vara möjligt att provocera eller vara nyskapande genom val av form. Formen reduceras då endast till ett redskap i berättelsens tjänst.

Kommer det att finnas något anslående att berätta? Utan tvekan! Vi går mot, och befinner oss en tid där de flesta aspekter av tillvaron är potentiellt anslående.
Tveksamheten ligger nog snare i om framtidens berättelse kommer att rymmas inom ramen för något som ens med god vilja kan kallas litterärt verk.
Citera
2004-09-24, 06:17
  #20
Medlem
Faustuss avatar
Taget på måfå ur Gombrowicz Dagboken som jag råkar läsa för tillfället (har precis återutgivits i extremt köpvärd pocket på Bonniers):

"Konsten är aristokrat in i märgen, som en prins av blodet. Den är negationen av jämlikhet och tillbedjan av det högre. Den är en fråga om talang, eller till och med geni, det vill säga överordnad i rang, exceptionell och unik, den är därtill sträng värdehierarkisering, grymhet mot det alldagliga, selektion och perfektionering av det sällsynta och oersättliga, och den är slutligen omhuldandet av personlighet, originalitet, individualitet."

Själva tonen här...

Är inte G ett någotsånär modernt undantag från den dystra regeln?
Citera
2004-09-24, 12:49
  #21
Medlem
Ezzelinos avatar
I sin hållning är Gombrowicz konstnärligt föredömlig, utan tvekan, det är mantrat som ljuder genom allt Montaigne, Goethe, Nietzsche eller Ekelund gjorde i skrift: anden är aristokrat, om den inte tillåts se bort från och vara i fred för det medelmåttiga kommer den att grymt förhåna det välmenande slätstrukna, och även om de av ande genomlysta likt Edgar Poe raglar i rännstenen så har de likförbannat den blick som ser djupare och tänker klarare.

Och denna inställning är måhända inte alltför sällsynt, trots att den naturligtvis oundvikligen orsakar misstrons grimaser hos de som anser att Elsi Rydsjö duger fint och att Ernst Jünger på förhand är dömd för vad man nu inbillar sig att han "representerar"...

Borges, Sábato, Cioran är andra som hållit medvetenheten om den andliga rangskillnaden levande lite i skymundan. Och flera av vår tids bästa historiker, religionshistoriker, litteraturhistoriker, essäister, exempelvis Jan Morris, John Julius Norwich, George Steiner och Harold Bloom.
Citera
2004-10-02, 23:33
  #22
Medlem
Ezzelinos avatar
Citat:
Ursprungligen postat av WhoAmI
Jag tror på det traditionella berättandet, men utan det traditionella berättandets påtvingade begränsningar.

Den dag någon har något anslående att berätta och detta låter sig berättas inom ramen för ett litterärt verk, så kommer resultatet att bli anslående.

Förstörelsen har då banat väg för ett uttryckssätt där valet mellan traditionellt berättande och andra typer av uttryck kan göras helt fritt och skräddarsys helt efter berättelsens/budskapets kärna.
Det kommer inte att vara möjligt att provocera eller vara nyskapande genom val av form. Formen reduceras då endast till ett redskap i berättelsens tjänst.

Kommer det att finnas något anslående att berätta? Utan tvekan! Vi går mot, och befinner oss en tid där de flesta aspekter av tillvaron är potentiellt anslående.
Tveksamheten ligger nog snare i om framtidens berättelse kommer att rymmas inom ramen för något som ens med god vilja kan kallas litterärt verk.


Detta tidevarv svämmar ju över av berättelser, är det inte reality utan min dotter i Oprah Winfreys hjärterörande stil så är det något chict exotiskt relationspladder från en före detta brittisk koloni - och det finner givetvis sina tacksamma och gripna välmående läsare. Men vad finns som är värt att berätta, värt att lyssna på, egentligen, är det inte något svårgripbart som förändrats isjälva sättet att se på människovarelsen, en grundläggande misstro och trötthet som gör att den luttrade läsaren så snart en författare alltför uppenbart "vill berätta" muttrar för sig själv: "men vad är nu detta för mjäkig nattstånden skit, vem tror du att du kan lura?"

Realismen är inte realistisk längre, och den snälla och sansade fantasin i skrivandet har haft sin tid. På något vis tror jag ändå att det går att tränga vidare in i absurdistiska och nihilistiska labyrinter som upphäver genrebegränsningar, omvälver det förlegade, men också ställer stora krav på läsarna...Men läsarna måste vara en sorts elit utan att bli preciösa, det tror jag bestämt, man ska inte underskatta existensen av en liten men insiktsfull läsarkrets, som den franska klassicismens skriftställare alltid kunde räkna på,
eller Goethetidens tyska författare.
Citera
2004-10-02, 23:47
  #23
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Ezzelino
Detta tidevarv svämmar ju över av berättelser, är det inte reality utan min dotter i Oprah Winfreys hjärterörande stil så är det något chict exotiskt relationspladder från en före detta brittisk koloni - och det finner givetvis sina tacksamma och gripna välmående läsare. Men vad finns som är värt att berätta, värt att lyssna på, egentligen, är det inte något svårgripbart som förändrats isjälva sättet att se på människovarelsen, en grundläggande misstro och trötthet som gör att den luttrade läsaren så snart en författare alltför uppenbart "vill berätta" muttrar för sig själv: "men vad är nu detta för mjäkig nattstånden skit, vem tror du att du kan lura?"

Realismen är inte realistisk längre, och den snälla och sansade fantasin i skrivandet har haft sin tid. På något vis tror jag ändå att det går att tränga vidare in i absurdistiska och nihilistiska labyrinter som upphäver genrebegränsningar, omvälver det förlegade, men också ställer stora krav på läsarna...Men läsarna måste vara en sorts elit utan att bli preciösa, det tror jag bestämt, man ska inte underskatta existensen av en liten men insiktsfull läsarkrets, som den franska klassicismens skriftställare alltid kunde räkna på,
eller Goethetidens tyska författare.

det kan också vara så att författaren har blivit mer "kräsen" dvs han måste kunna leva på sin litteratur. och för att kunna det måste man sälja böcker, och vilka böcker säljer? det är främst enkla, jordnära och lättillgängliga bagateller. hur vågar man släppa en snårig och svårbegriplig (även om den är storartad) bok i en tid som denna?
du är nog lite bortskämd tror jag, genier ska skriva böcker endast för att upprätthålla den goda litteraturen. om det sedan bara säljer ett par tusen ex och författaren nära nog står på näsan vid fattigdomens brant är det smällar han får ta, bara vi får våra nydanande böcker att lägga vantarna på ?
Citera
2004-10-03, 16:20
  #24
Bannlyst
(Obs, varning, långt prettoinlägg)

OM MODERNISM
Det låter nästan på trådskaparen som att man enbart har att välja mellan en formexperimentiell litteratur i gammelmodernistisk anda eller en populistisk underhållsroman i stagnerat "realistisk" form. Själv tycker jag varken det ena eller andra är speciellt intressant. Vare sig pretentiös "experimentiell" akademikerprosa i stil med Erik Beckman eller Hammarén eller "mustiga" realistiska/fantastiska berättelser som Mikael Niemi eller Carl-Johan Wallgren.
Jag uppskattar en bok som kombinerar det svindlande med det underhållande - och tack och lov flyter dessa gärna ihop i detta postmodernistiska tidevarv där järva anakronismer, skamlös underhållning, politik och ett hypersensibelt språk inte skäms för att umgås med varandra. exempel på detta..Så inte tycker jag litteraturens slutpunkt är modernistiska formexperiment. Men visst, det finns för lite..

BEJAKA DET MODERNA.
Ett problem ser jag snarare i hur litteraturens rum ser ut och vilket utrymme den ges. Och hur vi använder oss av vår samtid. Med nya medier (film! tv! radio! internet!) har litteraturen kommit att trängas lite i skymundan. Mycket av de som bryr sig har blivit en sorts klick av små livserfarenhetslösa akademikerflickor och pojkar som tycker det är "fint" att inspireras av antiken och skriver små poem med hänvisningar till odysseus resor och ovidius förvandlingar.. Litteratur för "lustfyllt" småprat i bokcirkelns soffa eller över vernissagets lilla vinglas, litteratur för den här typen av ytlig humanism som halvbildade journalister på DN:s kultursida gärna ägnar sig åt... Jag skulle efterlösa en större skamlöshet och experimentlusta, inte nödvändigtvis i någon sorts "bildad" riktning (dvs att pastichera ett äldre bildningsideal), utan att på ett ärligt och vällustigt och MODERN BILDAT sätt bejaka den moderna tiden och dess populärkultur och göra stor litteratur av det. För hur vi än gärna vill förneka det, är de flesta av oss uppväxta på Stephen King-böcker och inte Hölderlin, på "Dallas" i SVT och inte Beckett på Dramaten.. Vi KAN det, vi måhända söker oss ifrån det i vuxen ålder - men vår grund är inte förra seklers författares djupa och allomfattande bildning, inte ens vår dags akademiker är av Goethes "stora" typ.. just därför måste vi ta nya vägar. Och nej, att skriva "generationsromaner" på talspråk där man namedroppar brittiska popgrupper är ingen nödvändig lösning. Däremot att i högre grad bejaka moderniteten för att omforma den istället för att ängsligt blicka bakåt. Endast så kan man skapa en ny storhetstid för litteratur!
En författare av Strindbergs kaliber skulle aldrig gömt sig i en litteraturvetenskaplig instutition och skrivit små "smakfulla" saker insprirerade av en sorts gångna tiders goda smak, en "historisk" smak, för en liten krets rädda människor. Strindberg, liksom många stora författare, var samtida, moderna, hoppade på tidens modevågor inom vetenskap och idéströmningar - de reste vitt och brett omkring - deltog i samhällsdebatten - hade relevans och angick folk så att de hatade eller älskade honom. Han förenade det moderna, med det underhållande och skandalösa utan att det fanns nån sorts gränser (som idag) mellan fint och fult
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in