Intressanta synpunkter i tråden, får se om jag kan relatera till några av dem utan att bli alltför kaotisk:
Cohiba: En hellenistisk (alexandrinsk) tidsålder är det utan tvekan, den outtröttliga termitverksamheten när det gäller att kommentera kan verka överväldigande, det räcker nästan att regelbundet inspektera ex.vis Carolina Redivivas nyinköpta humanioravolymer för att häpna över fliten och noggrannheten och bristen på egna initiativ på många forskningsområden.
Eller att ta den sekundärlitterära utspädande Nietzsche-eller Heideggerparasiterande textindustrin i beskådande...
Redan Plutarchos var förstås en senfödd, det har du rätt i...men Ulrich, mannen utan egenskaper, är väl ingen bleksiktig onanist?

hans kvinnorelationer är ju underbart ironiskt skildrade, pippandet av den gifta nymfomanen Bonadea och syskonkärleken och kusinåtrån till "den stora gåsen" Diotima...Men verket blev allt mer tungsint och förtorkat.
Gränssprängandet: det finns fortfarande tabun att bryta, inget tvivel om det...men livserfarenhet och beläsenhet kan man aldrig få nog av. Vi lever för kortsiktiga och trångbröstade liv, allihop, det krävs sådana osannolika lyckliga sammanträffanden för att en mognad med bibehållen vitalitet ska kunna realiseras.
Tafkaf: ja den fragmentariserade och förstörda stilen skapar en ny sorts skönhet, det får man inte glömma, det bittra uppvaknandet ur de skönskrivande eufemismernas och önsketänkandets ciceroniska dvala.
Henkko: apropå mediebrusets prostituerade och bedövande ordflöde som inte betyder någonting läste jag just Torbjörn Säfves text i den nya tidskriften
Subaltern - en teoretisk bokserie för subversiv litteratur och kultur. Temat för första numret är Apokalyps, titeln på Säfves bidrag är Apornas calypso, och så här säger han bl.a.:
"Ständigt har mänskligheten hamnat i klorna på dessa degenererade profitstrukturbyggare med sina obegripliga lovsånger till Utvecklingen och Tillväxten. Obegripliga? Javisst. Vi har ju alltid önskat oss drömmarnas och livsglädjens utveckling och tillväxt. Den lömska profitorganisationselitens ambition blir för folkflertalet drömmarnas skrumpning till torra russin, konsternas pecunisering och livsglädjens omvandling till överlevnadsbusiness. Denna människoförnedrande överklass måste dessutom bestämma vad vi lyssnar på i radion, vad vi ska se på teven, vad vi ska läsa i "informationsbladen", vad vi ska inrikta oss på under läroåren, kort sagt vad vi ska tänka och drömma om. Det enda sugrör vi kan andas frisk luft genom (medan vi ligger begravda under deras hjärntvättsdiarré) är de udda filosofernas och de udda poeternas formuleringar."
Bleep: de större förlagen i landet har urartat betänkligt, men det finns lite hopp i form av några av de mindre, och en del klassikerserier, på Atlantis, Natur och Kultur osv. Toleransen gentemot lättsmälta pigromaner och gripande dyslektiska anorexiaskildringar har gått alldeles för långt, ingen vågar kritisera det beskäftiga tantinflytandet över den mediokra litterära offentligheten.
Faustus: det aristokratiska är det folkliga, fastslog Vilhelm Ekelund på sitt oefterhärmliga, farbroderligt apodiktiska sätt

. Och Cervantes och Rabelais är förvisso folkliga aristokrater och spefulla pastischparodiker väl värda att ständigt återvända till. Proust och Henry James hade det beviljat vad gäller utbildning och tjänsteandar som befriade dem från the drudgery av att tvingas hushållsarbeta som käcka små förtänksamma konsumenter med begränsade tillgångar som vi alla nu måste nedlåta oss till, det är en riktig iakttagelse. De hade tid och utrymme för nyansering och fördjupning men skrev också från ett förkrigstida perspektiv som inte är oss förunnat...
Men visst skulle man ibland önska att en resa till Venedig kunde vara lite mer som för dessa herrar (även om Proust var besviken), och inte det ödsliga gatlopp det lätt blir till för en sentida fattiglapp från Nordanlanden.
Vi som befinner oss i det "bullrande dokusåpainfernot" och knappt anar vad en levande verbal kultur skulle kunna innebära för "själens sköna växande" har dock fördelen av att även med små medel till vårt förfogande, och från en relativ isolering, kunna inhämta mer väsentlig kunskap än någon tidigare generation.