Blir ledsen när det börjar kännas

FAAAAAAAN skrev just ett perfekt inlägg så FÖRSVANN skiten. Usch va arg jag blev, ska komma ihåg att ctrl+c varje gång innan jag postar ett inlägg i framtiden. Hoppas jag kommer ihåg det jag skrev på ett ungefär.

Ok så här ligger det till. Så fort jag börjar känna känslor för en annan person så bubblar massa gammalt skit upp till ytan. Jag känner en stor sorg över att det är så mycket jag aldrig har gjort och så mycket tid som har gått förlorad. Jag kan även känna bitterhet och ilska över att livet har behandlat mig orättvist. Kanske är det bara mitt eget fel, vad vet jag, men känslan är svår att komma över iaf. Jag kan inte bara lämna det bakom mig utan känslan finns där hela tiden som ett moln över mitt huvud. Det kan räcka med ett avvisande från en person på nätet som jag har fattat tycke för som jag inte ens har träffat för att jag ska komma i gungning.

Nu är jag faktiskt ganska rädd. Vad kommer att hända när jag tillåter mig själv att bli förälskad? Det känns som att det är risk för att jag blir helt jävla psykotisk om det skiter sig. Man brukar ju säga att den första förälskelsen är den starkaste. Nu är jag ju iof på pappret "vuxen" och "mogen" men jag känner mig inte som det. Jag har bara haft ett par förhållanden tidigare och de var inte bra. Jag hade inte tänkt att det ens skulle bli några förhållanden av det utan det var typ baserat på "skönt att ha någon att sova med". Hade typ inget gemensamt alls med någon av dem. Till slut fattade jag ändå en del tycke för en av dem men vi beslöt oss för att lägga ner det. Jag tror dessutom att hon var otrogen.

Det är inte som att jag inte KAN bli förälskad som vissa tycks ha problem med, även om jag sällan träffar någon som jag tycker verkar vara värd mödan. Jag har varit kär på avstånd flera ggr och i barndomen hade jag "puppylove" förhållanden men sen hände något. I puberteten blev jag väldigt inåtvänd och fick dåligt självförtroende. Snarare är det som att jag har värjt mig mot känslor, försökt vara lite av en "player" för det ska man ju vara tydligen. Jag har levt efter flashbacks devis för psykisk hälsa med bra träning, bra mat och bra sömn. Det har väl inte varit dåligt direkt, hade ju varit värre att supa och spela bort pengar men det har kanske ännu mer bidragit till känslan av att vara som en robot. På det relationsmässiga planet känner jag mig verkligen som en liten pojke, mycket mycket sårbar.

Så kära flashbackare, vad gör jag nu? Är jävligt trött på ett ensamt robotliv iaf.

Du kan inte vara rädd för att det ska skita sig, då kommer du aldrig lyckas heller.
Tror att du helt enkelt behöver chansa lite och ta smällarna när dom dyker upp, borsta av dig och försöka igen. Två steg fram och ett steg bak tar dig alltid längre än noll steg fram och noll steg bak.

Jo men jag är rädd för att jag kommer att begå självmord av smällarna .

Du behöver bra vänner som kan lyfta upp dig vid behov, då blir du inte så sårbar. För visst är vi sårbara, allihop. Skulle inte förvåna mig om din uppväxt präglats av rädsla för starka känslor alternativt att du bara fått visa "rätt" känslor. Du har kanske inte fått visa dig svag eller ledsen, eller så har du inte blivit tagen på allvar. Kanske har du haft en familj som inte varit trygg, en familj att falla tillbaka på. Du saknar den grundläggande tryggheten, och vet inte riktigt hur det känns att ha något att studsa tillbaka emot. Det är klart att man blir rädd då.

Mitt tips är att du ska bygga upp en vänskapskrets som finns där när du går på minor, människor som känner dig och kan se om du inte mår bra och vet hur du är när du trivs med livet. De kan uppmärksamma dig på olika saker som händer dig. Ett problem att vara uppmärksam på är att du kanske även har svårt att bygga raka relationer med vänner, kanske behöver du även ha en "fasad". Kan ditt problem bottna i att du aldrig fått vara helt som den du är?

Tillåt dig att känna alla känslor, hitta vänner, ta del av andras liv och upptäck att alla har olika utmaningar. Våga prata lite djupare med människor, öppna dig. Ha också roligt. Rådet till dig är kanske att helt enkelt leva. Du kommer antagligen att bli både överraskad av positiva händelser och negativa. Det är så vi människor har det, vi måste handskas med varje situation. Jag är säker på att du lyckas, vi har det naturligt i oss. Sen är frågan hur mycket du vill ha ut av livet?

Exakt så är det! Känner mig extremt otrygg och som att ingen någonsin tar mig på allvar.


Det där stämmer också väl. har typ inga kompisar, bryter förr eller senare med nästan alla för att jag tycker det blir för jobbigt eller för att de helt enkelt känns väldigt fittiga.

Men det känns så jävla svårt bara. Känns inte som att folk ens vill ha djupare vänrelationer, och ännu mindre ju äldre man blir. Vet inte vart jag ska börja. Vill inte verka som något needy weirdo som kommer och stör .

Tror att du måste börja med dig själv då. Behandla dig själv som en person som är värd något.

Det här är en utmaning, det finns människor som låter hela livet försvinna i ångest över att de inte duger. Vem minns hur du gjorde bort dig om hundra år? Sen är det ju givetvis så att vi ibland blir bortvalda, men ofta blir vi bortvalda för att vi andas osäkerhet.

Ett knep kan vara ett verka säker – tills du faktiskt blir det. Verka glad och stark, fast allt du hör inombords är "jag är en weirdo!". Döm aldrig, aldrig ut dig själv! Varje gång du tänker en negativ tanke om dig själv, byt ut den mot två positiva tankar. Det kan vara så simpelt som att du 1. upptäckt att du är taskig mot dig själv 2. jobbar för att vara snäll mot dig själv. Två bra saker som du just gjort!

Var din egen bästa vän. Ta den roll du själv vill ha. Vill du vara fixaren som gör mycket för andra? Föreslår saker, bryr sig om, ringer för att bara fråga hur det är? Nu ska du ju inte göra saker som inte är äkta, det märks. Tänk efter vem du skulle vilja vara och hur din bästa vän skulle vara – och bli den personen.

Jag tycker att du verkar vara en klok och iakttagande person, det här kommer att bli lätt för dig att göra. Sen det där med intressen, det är så oerhört viktigt att ha något man verkligen tycker om att göra. Skaffa dig ett intresse som du blir hyggligt bra på, lär känna människor som delar ditt intresse, då kan du också gå lite utanför din vanliga zon. Du får en annan identitet.

Du kommer aldrig att tappa greppet om dig själv, du är bara rädd för det. När du blivit riktigt modig, kanske träffar en partner, så kan du kanske också våga berätta vad du känner. Relationer kan vara den bästa terapin. Tar det sedan slut, har du lärt dig något om dig själv och hur du fungerar.

Vad som också kan vara bra att veta, men som få berättar, är att de flesta som varit förälskade och blir svikna mår väldigt dåligt. En del uppsöker till och med psykakuter. Det du fruktar för ligger det alltså något i, men risken för att må väldigt dåligt minskar ju mer ordning du har på resten av ditt liv. Och om du vet att du har ett värde.


Ta för dig av livet, bara hoppa ut i det!

PS. Döm inte andra heller, var lika hygglig mot andra som mot dig själv.