Våldtagen som ung. Orkade inte hålla upp muren idag. Vill inte förlikas som mördare.

Kort om mig. Bor i en OK familj med tre syskon, två katter och båda föräldrarna. Ett tag så jobbade föräldrarna utomlands och jag bodde hos en bekant i ett par år. Bekanta personen är väldigt snäll och har inget med det här att göra. Däremot så hade denna bekant en manlig medelåldersvän...

.. så jag blev våldtagen som barn (är kille). Förövaren i fråga är dömd för flera barnövergrepp. Mitt fall gick inte igenom pga att det gått ett visst antal år innan anmälan, och för att jag inte klarade av att prata om det.. jag höll käft.. det var så förnedrande att sitta där och bli filmad och prata till att börja med. Så delvis är det mitt eget fel också.

Jag inser då och då att jag går runt med en uppslagen mur kring detta. Försöker vara normal, ha min identitet och värdighet. Men ibland när man tittar på film eller annat så kan detta dyka upp. Man känner sig bokstavligen tagen i 2an .

Fantiserar om hur jag som krypskytt dödar pedofiler en efter en efter en, där polisen aldrig får tag på mig. Och detta är något som jag på fullt allvar skulle kunna göra om jag hade tid och pengar. Jag känner mig så empatilös. Jag skulle inte ha några som helst problem med att mörda nångon pedofiljävel. Det enda som skulle få mig att tveka var om jag tvekade på personens skyldighet i fråga. Jag skulle nog fan le efteråt. Att ha sönder en pedofil, så jävla värt. Övervåld så det blåser om det.

Om inte möjlighet finns att misshandla pedofilen pga opassande omgivning så skulle jag utan problem kunna knivhugga vilken pedofil som helst. Skära halsen på'n. Tror ni fattar poängen. Så kall, så empatilös att det rinner ljummet mördarblod längs mina tänder.

Denna bild av mig själv får mig att må dåligt. Det är absolut inget jag tänker ta upp med psykiatrikern. Men jag går runt med denna skam vissa dagar... går runt och tänker att jag är en jävla mördare.

Jag har normalt sett empati, även när jag blir kränkt av människor. Tyvärr vet jag att jag i verkligheten inte hade haft mage att hugga någon pedofil då jag hade "känt" med dennes rädsla och sympatiserat per automatik.

Men det finns inget som jag hellre vill än att döda pedofiljävlarna en efter en. Eller att förstöra deras ansikten och kroppsfunktionalitet för livet. Skulle kunna kidnappa och vanställa en pedofil utan minsta empati.

Det finns inget samvetskval som skulle hindra mig från detta. Men antagligen hade jag bangat i sista sekund.. spärrarna är för många och starka.

Jag kan inte känna mig fri förrän jag dödar en pedofil... då kan jag slappna av.

Hur kan jag vara denna mördare innerst inne men ändå bli accepterad av normala människor? Hur kan jag fortfarande vara en fullt accepterad och pålitlig människa trots att jag är denna mördare? Det är min främsta fråga (topic).

För denna del av mig kan inte släppa... denna agressiva del.. jag ser på pedofiler som ett stycke kött.. och jag ser pedofiler i väldigt många medelåldersmän.. jag ser mig själv som en mördarsjäl... men jag vill fortfarande bli accepterad för den jag är, och inte för mina tankar.

Jag har aldrig begått brott och jag är inte heller benägen till det. Jag är bara hatfull och i mina tankar empatilös mot dessa onda människor.

Så fort en människa dyker upp i min synvrå så lunkar empati/sympatisystemet på precis som de ska, ifall ni undrar. Det har det alltid gjort. En annan sak är det att sitta här och tänka.

Känner mig som en svart djävul. Utöver övergreppen så har jag även misshandlats av andra vuxna människor än mina föräldrar.

Jag går gärna bärserk på den kriminella världens bekostnad (deras liv), där skattebetalarna inte behöver betala mer än vad de normalt gör för mina illdåd. Polisen har sina betalda timmar och mycket jobb framöver skulle kunna gå ut på att hämta lik i svarta säckar. Känner sånt hat, ett hat som inte bryr sig om dessa människor, ett hat som tycker att de bör rensas bort omgående.

En bra grej jag skulle kunna göra är att resa utomlands där övergrepp begås, och jämna dem med marken. Det känns som att det är lättare att komma undan då.

Hur lever jag ett normalt liv med mina mördartankar? Jag känner mig precis (lika kall) som ted bundy eller annan mördare som helst.. en som inte bryr sig. Men jag förstår inte hur detta går ihop med att jag faktiskt bryr mig om människor och till och med offrar mig för dem varje dag?

Jag ser inte vilka människor som helst som ett direkt hot mot mig, jag reagerar aldrig så här när jag blir arg och jag har lätt att kontrollera mig själv. Men bl a pedofiler,... mitt liv är förstört. Jävla horor! Vill att de ska andas ut blod efter att jag har punkterat deras lungor....... jag tänker på alla liv de har förstört.. jag har empati för de andra offren vill jag lova, för jag vet hur det känns. En kniv i ögat ska det vara när de ligger nere på marken och skriker efter hjälp.

Får jag leva med dessa tankar? Detta hat? Denna mördare inom mig? Jag är FULLT benägen att mörda som ni läst, fast dock är det högst osannolikt att jag mördar någon sådan människa då jag har annat att göra och bry mig om.

Jag anser aldrig att någon orätt mot mig är värt hämnd.. jag skakar lätt av mig sådant.. jag är ingen impulsiv person som har svårt att släppa saker.. jag är förstående också... men en sån här grej drar över min gräns. Fatta förnedringen och skräcken. Jag fattade knappt vad som hände/hade hänt...... det var så sjukt.

Mördaren finns bara mellan mig och pedofiler,,, jag vet inte hur jag kan bevisa den saken, men så är det. Mördaren finns alltså mellan mig och ondskefulla förövare, och ondska tilldelar jag inte hur som helst till vem som helst bara för att jag blir förbannad/irriterad. Bränn ner mitt hus, stjäl mitt wow-konto (spelar dock inte wow), var min frus hemliga älskare, var den som tar min dotters oskuld (nu snackar jag inte våldtäkt alltså), kalla mig hora, stjäl mitt kreditkort och sno min bil. Misshandla mig, misshandla min fru eller mina barn.. sparka mig från jobbet... droga ner mig, ge mig AIDS, --då hade jag varit jävligt förbannad kan jag säga!-- våldta mig till och med(!) då jag inte är ett barn längre... jag kommer ändå inte mörda eller ens vilja det --tanken äcklar mig så offantligt vill jag lova--. Men när det kommer till att våldta barn, eller att ge sig på svaga människor eller människor i underläge... då försvinner varenda droppe empati inom mig, nästan. Empati/sympati finns där per automatik. Men hatet är så obeskrivligt enormt att den där jävla pulsådern skall av!

Jag bedyrar åter och åter igeno om att denna mördare endast klarar av att bedröva dessa ofriska människor. Jag är till och med mindre benägen att skjuta en fientlig soldat då jag inte känner samma hat mot dem. Jag känner inte heller denna slags hat mot folk som gör mig arga eller annat. Precis som många er så känner jag hat mot just pedofiler och annat!

Jag ander inte att de förtjänar att dö, tyvärr.. för jag tycker inte att det är helt proportionellt. Men jag är så förbannad på sådana människor. Visst är de sjuka också, tyvärr så har jag den insikten. Fyfan vad kluven man är.

Som person så är jag väldigt lojal, rättvis, ärlig, omtänksam, empatisk, lugn, snäll,,, men det finns en hulken i mig som är benägen att skjuta skallen av det som _Verkligen_ kan anses förtjäna att dö. Den skiter fullständigt i vad som är politiskt korrekt, det är ett jävla monster.

Jag är rädd för att andra människor ska se det här monstret. Hur kan jag leva med det? Jag vill inte låtsas vara någon annan, för en del av mig saknar empati..

Finns ju stolta empatistörda människor i affärsvärlden som blir accepterade som människor.. varför kan inte jag också få vara människa?

Må jag göra upp mina egna regler om vad som är rätt och fel, men jag mår så dåligt av det. Jag vill vara en i flocken. Jag vet att inga regler finns satta av gud utan att det kommer med vår mänskliga natur och vår kultur. Jag vet vad jag vill ha för samhälle.. ett utan mord.. utan dödsstraff.. men samtidigt så finns det en brottsling inom mig. Fatta skammen.

Jag vet att om jag går och dödar en pedofiljävel så kommer det göra väldigt ont för min egen del och jag kommer att må ännu dåligare och fungera ännu sämre (titta bara.. jag sitter uppe ända fram till morgonen och mår dåligt).

Lyssna nu här... Det du känner är någonting positivt glöm aldrig det och då menar jag inte att du mår dåligt utan att du vill döda pedofiljävlarna! Om du gör det på ett synbart sätt utan att använda säkerhetsåtgärder så är det en risk att du åker fast men glöm aldrig att även om du får ett straff för en sådan hypotetisk handling så skulle det ända vara någonting positivt i vår värld och eftersom jag är Kristen så tycker jag att du skulle göra världen en tjänst med detta. Uppmanar ej till brott bara säger vad jag tycker.