Citat:
Ursprungligen postat av OpusOne
Gärningsmannen i såna här fall är oftast en polis eller någon som jobbar inom polisväsendet och har tillgång till uppgifterna, typ arkivarier, copyrighters osv. Det kan även läcka ut genom andrahanskällor, typ om en gore-kåt son till en av utredarna råkar springa på en mapp som pappa råkat lämnat utan tillsyn i hemmet i 20 minuter.
Folk släpper ut såna saker mest av personliga skäl, lite som att slänga en sten i en myrstack och underhållas av aktiviteten det utlöser. Enligt vad jag kunde uttyda, så var det på detta sätt som den misstänktes identitet blev känd med; någon av poliserna SMSade en bekant som inte fanns inom polisen och berättade uppgifter.
Tyvärr är det svårt att styra personalen helt och hållet, eftersom så många personliga drag gömmer sig långt nere i människors fungerande. M.a.o. det finns alltid nåt enstaka rötägg nånstans, och dom drivs även av mottagligheten. Sånt här emottags av den skandalälskade allmänheten som rena knarket. Det är lite som paparazzofotografer, som kan sälja sina fula grejor för att mottagligheten är så stor.
Så nej, det ”får” inte gå till såhär, det kan hota rättssystemet i enskilda fall. Det ställer även till rabalder ibland befolkningen som är helt onödigt. När folk ser det här så reagerar folk inte med förnuft utan med primitiva känslor, att den som gjort ska få betala, heta känslor som flyger runt lite hur som helst och kan fastna/fokusera på lite vad som helst med, och i längden ställer det till ett mindre helvete för polis- och ordnigsmakt därför att folk i utredningen påverkas och andra lägger sig i, ska leka vakthundar.
Den som bär ansvaret är den som läcker uppgifterna. För, man kan inte förbudsstifta mot allt. Även om sånt här beläggs med dödsstraff kommer det att ske ändå. Så, även om någon upptäcker en lucka i förbud-strukturen, och då alltså inte begår något regelmässigt fel när han läcker vissa uppgifter, så måste människor i organisationer tänka och förstå själva vilket system och vilken struktur som behövs behållas intakt för att saker ska fungera. Även om det man gör inte är förbjudet i lag eller regelverk, så har man själv ett val om huruvida man ska- eller bör göra som man gör. Därför är det den som läcker uppgifterna som bär ansvaret rent etiskt. Rent juridiskt vet jag inte, eftersom det kräver att man hittar vem som läckt och hur det gått till, och någon sån undersökning kommer inte att prioriteras.
Att bilderna är ute nu, är inget man kan göra något åt, och ska man hindra att sånt här händer igen så hjälper inga fler förbud eller straff.
Nej, myndigheterna har knappast något val. Offentlighetsprincipen kräver att Förundersökningsprotokoll skall vara offentliga. Bilder är en viktig del av det som utgör underlaget för rättegången och ger förståelse och insyn i varför våra offentliga domstolar dömer som de gör.
Nu får visst material sekretessbeläggas med hänsyn till den personliga integriteten, men frågan är om alla bilder regelmässigt skall sekretessbeläggas. Det är inte rimligt. De som skall skyddas integritetsmässigt är i första hand levande människor som kan lida skada av ett offentliggörande. Det kan låta krasst, men Elin kan inte lida någon sådan skada av att bilderna av hennes döda kropp får granskas. Döden är inte vacker och det gäller oss alla.
Vad som pågår i nuläget är att myndigheterna försöker obstruera och hindra en fri insyn i det offentliga material de är skyldigas att tillhandahålla enligt offentlighetsprincipen. Detta gäller onödig sekretessbeläggning, men även orimliga och totalt omotiverade ockerpriser på förundersökningar som borde tillhandahållas till så billig kostnad som möjligt till den intresserade.
